tisdag 13 oktober 2009

Vad är jaget?

Jaget kan inte identifieras med medvetandet. När jag säger att "jag går till Konsum", så tänker jag i första hand på att min kropp tar sig dit.

Men "jaget" kan förstås ha flera betydelser. En betydelse är jaget som subjekt, i motsats till ett objekt. När jag säger "jag ser en hund", så har nog kroppen en underordnad betydelse. Det behövs visserligen ögon (oftast) och en hjärna för att man ska kunna se något. Men själva seendet är något som sker i medvetandet. Är det seende subjektet kanske något som finns inuti medvetandet, visserligen i behov av hjälp från kroppen?

Frågan om jaget tycks inte direkt ha att göra med den skarpa skillnaden mellan medvetande och materia, vilken framförallt Descartes är pappa till. Han ansåg att materian är en "substans" som karakteriseras av utsträckning i rummet, medan medvetandet är en annan "substans", karakteriserad av existens i tiden. Det viktiga här är att materia och medvetande är kvalitativt helt olika företeelser. (Därför leder tyvärr begreppet substans fel när det används om medvetandet. Medvetandet består inte av något man kan ta på.)

Descartes' syn godtas, tror jag, av de flesta idag. Materia och medvetande hänger ihop med varandra, anser vi, via hjärnan, vilket också var Descartes åsikt. Men vi menar nog att sambandet är mer intimt än vad Descartes ansåg, fast vi har lika svårt som Descartes att förklara vad detta samband består i.

För Descartes bestod medvetandet av alla "själsliga" företeelser, som tankar, känslor, vilja o.s.v. Jag tror inte att han försökte identifiera en innersta kärna, ett "jag" inom detta medvetande. Men det steget togs av Immanuel Kant, som ansåg att det finns ett "transcendentalt" jag, som inte kan erfaras och därför på något sätt är utanför sinnevärlden. Jag tror att han resonerade på ungefär följande sätt: Vi kan iaktta materiella ting, men vi kan också iakkta psykologiska fenomen. I det senare fallet kan t.ex. den iakttagna tanken inte själv ingå i det iakttagande subjektet. På samma sätt kan inget av det vi är medvetna om i vårt själsliv ingå i subjektet.
Alltså är subjektet transcendentalt, utanför all erfarenhet.

Om man knyter identiteten till jaget, så gäller detsamma för den - identiteten är något ofattbart och spöklikt.

Jaget ingår alltså inte som en beståndsdel i det medvetande som Descartes skrev om. Det är som om hela det spektrum av tankar och känslor som medvetandet består av, har krympt ihop till en punkt, utom räckhåll för vårt medvetande.

Idén om jaget som ett transcendentalt ego, tycker jag är orimlig. Även om vi bara betraktar jagets del inom medvetandet, inte jaget som kropp, så behöver det ju faktiskt inte röra sig om exakt samma del av medvetandet i varje "subjekt-objekt" situation. Varför skulle "subjektet" inte kunna flytta på sig inom medvetandets område?

Subjektet är det som tänker. Vi är medvetna om våra tankar, inte om "tänkaren". Men det kanske inte är så konstigt. Nämligen om det är hjärnan som tänker, och hjärnan är vi ju inte medvetna om.

6 kommentarer:

  1. Tack för kommentaren, som jag tyvärr inte förstod mycket av.

    Att förstå jaget och medvetandet är inte lätt, men det blir knappast lättare att kalla jaget för Blicken.

    SvaraRadera
  2. Intellektet odlar frukt i kunskapens träd. Det är vår slingrigaste egenskap. Som debattör kan den vara giftig. Fylld med ord slingrar den sig fram över våra runstenar. Allegorier har väl alltid använts, för att förklara sådant, som är svårt att förklara. Så jag menar nog, att det kan bli lättare, om vi kallar jaget för Blicken.

    Lägg ditt medvetande i Cleopatras urringning och få hennes pannas egyptiska giftsnok tillbaka!

    SvaraRadera
  3. Att du går till Konsum är ju information. Var än informationen finns, i hjärnan, i datorn, i en vinylskiva eller på en gravsten, är den materiell. Den är ett spår i materien. Detta materiella upplevs och tolkas av medvetandet. Informationsbehandling är något som hjärnan, datorn, skivspelaren och mejseln sysslar med.

    Om info-behandling kan frambringa medvetande och jag-upplevelse i "den maskinella utrustningen", då måste vi anta, att det endast sker, då denna utrustning nått extrem komplexitet. Mejseln mot stenen duger inte. Inte heller skivspelaren.

    Det vi möjligen kan tro på, skulle i så fall vara en emergerande effekt i hjärnan och i framtiden eventuellt i datorn. Men först kommer datorn att kunna imitera medvetande. Efter lång utveckling kommer bedrägeriet att ersättas av den emergerande effekten.

    Jag har därmed lyckats sätta ett nytt namn på jaget och medvetandet: "emergerande effekt". Men har jag eller någon annan blivit klokare av det? Upplevelsen av jaget, av informationen och av informationsbehandlingen (tänkandet) är för mig fortfarande lika obegriplig.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Att säga att medvetandet är en "emergerande effekt" är inte riktigt bara att ge medvetandet ett nytt namn. Det är att påstå att medvetandet är en ny egenskap som uppstått i en viss typ av komplicerad,organisk materia.

      Men så länge man vetenskapligt inte lyckats förklara den här övergången, så håller jag med om att vi inte begripit den. Vi har gjort ett filosofiskt påstående, inte ett naturvetenskapligt. Den naturvetenskapliga beskrivningen återstår.

      En tolkning av att "medvetandets uppkomst är obegriplig" skulle kunna vara att man då bara påstår att det är omöjligt för "medvetande att uppstå ur materia". Men det är ett påstående som återstår att bevisa!

      Jonatan Linsdtröm har i "Medvetandets gåta" försökt sig på en förklaring. Jag blev inte övertygad, men boken är läsvärd ändå.

      Radera
  4. Som sagt, antagandet om en emergerande effekt gjorde mig inte klokare. Och den där vetenskapen ... Jag kämpar med MIT-professorn Max Tegmarks bok "Universum". Det är visst en matematisk abstraktion. Då är väl medvetandet det också. Fast vad är en abstraktion för något? Och det där att vanlig materia bara utgör 5 % av hela abstraktionens massa ...

    Rent praktiskt, rekommenderar du Alvedon eller ett glas vin?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Absolut ett glas vin :-)

      Talet 2 är en abstraktion. Det går inte att hitta några tvåor i naturen. Men vi människor har en förmåga att tankemässigt "dra ut" delar av verkliga ting, och kalla dem för egenskaper. Två rosor representerar då talet två. Och rosens röda färg är också en abstraktion, för det röda finns inte själv, på egen hand...

      Jag skrev om abstraktioner här:
      http://filosofifunderingar.blogspot.se/2009/02/manniskan-ar-ett-abstraherande-djur.html

      (Röda rosor har fler filosofiska problem förknippade med sig. Var finns det röda - i blomman eller i vår hjärna? Det här är knepigt, och jag har skrivit om problemet här:
      http://filosofifunderingar.blogspot.se/2009/03/ar-roda-rosor-roda.html

      och här:
      http://filosofifunderingar.blogspot.se/2009/03/ar-roda-rosor-roda-del-2.html)

      Radera