I "D'Alemberts dröm", utgiven av bokförlaget Faethon, med förord av Jan Stolpe, diskuteras i dialogform Denis Diderots radikala materialistiska filosofi. Verket kom till redan 1769, men en första version kunde av olika skäl inte publiceras förrän 1830. Jan Stolpe påpekar att "först i våra dagar har man kunnat läsa dialogen i det skick som Diderot skrev den".
Marxister brukar kalla upplysnngsfilosofernas materialism för "mekanisk" och odialektisk. Men som Jan Stolpe skriver i förordet:
"Samtalet kretsar kring möjligheten av en materialistisk världsförklaring, där inte bara gud och eventuella andra hinsides krafter är utmönstrade som möjligheter, utan där också själen plockats bort. Det handlar då inte om någon mekanisk materialism, utan om vad man i brist på bättre ord kunde kalla en rörlig eller dialektisk, som betonar växespel, korsverkan."
Utan tvekan föregriper Diderot i dialogerna inte bara den dialektiska materialism som brukar dateras till 1840-talet då Marx och Engels förenade Hegels idealistiska dialektik med materialismen. Han föregrep även spekulativt Darwins utvecklingslära och - tycks det mig - den moderna genetiken med begrepp om "trådar" som styr organismen!
Men det finns även ett odialektiskt drag i Diderots tankar, tycker jag. Då tänker jag på hans idé - som ju förekommer även idag - att även t.ex. stenar skulle kunna ha förmågan att förnimma. Nutida medvetandefilosofer ser just förnimmelsen, den subjektiva upplevelsen - eller "qualia" i modernt filosofiskt fikonspråk - som det "hårda problemet" för materialismen.
Ett mer dialektiskt synsätt och idag vanligare synsätt vore att koppla förmågan att förnimma till biologiska varelsers nervsystem. Och att förnimmelsen därmed vore ett kvalitativt nytt fenomen, som uppstår vid ett visst stadium av materiens utveckling till högre organisationsformer.
Men Diderots syn på förnimmelsen är förstås omöjlig att motbevisa. Stenar kommer ju - troligen - aldrig protestera högt mot den materialistiska synen på dem...
