"Mao Zedong om filosofiska frågor" är en antologi, som det återuppståndna Oktoberförlaget gett ut i år. Förutom klassiska texter som "Om motsättningar", "Om praktiken" och "Om det rätta sättet att behandla motsättningar inom folket", så innehåller boken också texter som tidigare inte funnits i svensk översättning. Tyvärr är översättningarna inte av bästa kvalitet ur språklig synvinkel, och blev heller aldrig auktoriserade av författaren själv, men man får ändå en god uppfattning om Maos sätt att tänka.
Den intressantaste av de nya texterna tycker jag är "Tal om filosofiska frågor" från 1964. Den har funnits tidigare översatt i Stuart Schrams urval "Politiska skrifter" från 1974. Mao framstår i detta tal som en i högsta grad odogmatisk marxist, som inte drar sig för att skarpt kritisera Friedrich Engels formuleringar i "Anti-Dühring" om dialektikens natur.
"Engels talade om de tre kategorierna, men jag för min del tror inte på två av dessa kategorier. (Motsatsernas enhet är den mest grundläggande lagen, kvalitetens och kvantitetens omvandling till varandra är motsatsen kvalitets och kvantitets enhet, och negationens negation existerar överhuvudtaget inte.)"
" Det finns inget sådant som som negationens negation. Bekräftelse, negation, bekräftelse, negation ... när saker utvecklas innehåller varje länk i kedjan både bekräftelse och negation. Slavsamhället är en negation i förhållande till det primitiva samhället, men i förhållande till feodalsamhället innebär det i sin tur en bekräftelse."
Jag har själv inte heller känt mig nöjd med Engels formuleringar i hans försök att popularisera dialektiken utifrån Hegels idealistiska dialektik. Men i motsats till Mao är jag tveksam till att överhuvudtaget använda ordet lag i detta sammanhang. Det är lätt att få för sig att det handlar om något i stil med naturvetenskapliga lagar. Men hur testar man i så fall "dialektiska lagar"? Begreppen lag och dialektik tillhör två skilda nivåer av beskrivningar av verkligheten.
Möjligen skulle man kunna se dessa lagar som regelbundenheter på en högre nivå än vanliga lagar. D är de mest generella principer man kan - provisoriskt i alla fall - kan destillera fram ur de empiriska vetenskaperna. (Ungefär så uttrycker sig också Engels!) Dessa "lagar" tjänar då som ledtrådar i sökandet efter nya empiriska lagar, men är inte i sig själva lagar i vanlig mening.
Enligt Mao är alltså Engels två senare "lagar" specialfall av den grundläggande lagen om "motsatsernas enhet och kamp". Men kan man verkligen härleda dessa två logiskt ur den första? "Kvantitativa förändringars förvandling till kvalitativa förändringar" är, som jag ser det, ett exempel på att både i naturen och samhället uppstår hela tiden nya företeelser. "Negationens negation" antyder i sin tur att dessa nya företeelser kan innebära en utveckling från lägre till högre, mer komplexa företeelser. Det fanns alltså en anledning till att Engels tog med dessa två "lagar", som ursprungligen formulerades av Hegel.
Mao är också lite orättvis mot Hegel! Hegels "negation" ska inte tolkas som ett förnekande, utan innebar ett "upphävande", varvid det gamla även bibehålls inom det nyas ram.
Det visar sig att Mao studerat både buddistisk och taoistisk dialektik, två idealistiska system som även innehåll materialistiska inslag. I sitt betonande av "motsatsernas enhet" ansluter Mao sig i flera av texterna till den förenklade synen i den antika dialektiken där "ting" består av "motsatser" som förvandlas till varandra. Det är lite förvånande då Mao själv i "Om motsättninar" betonade existensen av flera motsättningar, där vissa spelar huvudrollen under olika tidsepoker medan andra är sekundära. Därmed utvecklade Mao formulerandet av den materialistiska dialektiken och kom på sätt och vis längre än Lenin, som höll fast vid "motsatsernas enhet och kamp" som varande dialektikens grund.
"Om motsättningar" kan sägas formulera i klartext den dialektik som Marx tillämpade i Kapitalet. Exemplen hämtar han inte från den politiska ekonomin utan från den politiska kampen i Kina Se förra inlägget om "Liedman, Marx, Hegel och dialektiken"!
"Om motsättningar" är skriven med ett materialistiskt språk. Den handlar t.ex. om motsättningar, inte om motsatser. Och den logiska "kampen mellan motsatser" har där ersatts av verklig politisk och militär kamp.
