Goff och panpsykismen

 Det finns ett par intervjuer på Robinsons youtube-kanal om panpsykismen som filosofisk riktning med filosofen Philip Goff. Se bl.a. här. De tre huvudsakliga riktningarna när det gäller kropp och själ-problemet brukar vara materialism, idealism och dualism. Goffs variant av panpsykism skulle jag nog vilja föra in under idealism-paraplyet. Men han har en del intressanta invändningar gentemot materialismen, så jag skulle inte vilja avfärda honom helt som idealist.

Materialismen, eller "fysikalismen", som Goff kallar den hävdar att det materiella kommer först och att det mentala är en en produkt av det, ett s.k. emergent fenomen. Den vanliga varianten av den dialektiska materialismen är ett exempel på detta. Goff menar att det är tvärtom, att det är det mentala som kommer först. Där är han helt klart en idealist. Han hyllar dessutom Bertrand Russels "neutrala monism", som var en förklädd idealism. 

Men Goff är enligt min mening också dualist, därför att han skiljer så skarpt mellan det fysiska och det mentala. Han är kritisk mot dualismen hos  Descartes som skrev om två helt olika "substanser", det materiella och det mentala, vilka existerar parallellt med varandra men ändå påverkar varandra.

Goff betraktar Galilei lite som en skurk, som visserligen startade den naturvetenskapliga revolutionen, vars resultat Goff helt accepterar, men som förkastade det subjektiva som icke-tillhörande den fysiska världen. Ljud och färger fanns inte objektivt utan var enligt Galilei "sekundära kvaliteter" vilka uppstår i hjärnan. Det vetenskapen ska ägna sig åt är endast det som kan beskrivas kvantitativt. Men det är dags enligt Goff att acceptera det subjektivas existens. Det går inte att förklara det subjektiva med hjälp av matematikens ekvationer. Så långt tycker jag man kan hålla med honom.

Den Goffska panpsykismen hävdar att de partiklar som materien består av har psykiska egenskaper, rudimentärt medvetande och en rudimentär vilja. Jag har ju också varit inne på sådana tankar. Men jag tror att det som fysiken utifrån beskriver som "krafter"  kan ha ett "förstapersonsperspektiv". Varje fall organismer på en låga utvecklingsnivåer kan med rätt stor säkerhet sägas ha sådana primitiva medvetanden. Hur det är med atomer är betydligt mer hypotetiskt förstås. Och vi lär aldrig få veta om det är så. Men denna form av panpsykism tror jag mer på än Goffs idealistiska variant. 

Goff erkänner att det finns en del problem med panpsykismen.  Hur uppstår t.ex. det mänskliga medvetandet, som ju är knutet till en hel kropp med biljoner med celler? Men detta s.k. kombinationsproblem borde vara lättare att lösa så småningom om man behåller fysikens och biologins tredjepersonsperspektiv som grund. 

I Goffs senaste bok spekulerar han bl.a. om hela universum har ett medvetande och ett mål! Spännande tanker, som jag hoppas återkomma till-

Mer om dialektiken

 Här kommer lite fler reflektioner om artikeln, "What is the Dialectical Materialist Ontology". 

"Objective dialectics, i.e., the dialectical materialist ontology, first and foremost holds that the world is dominated by change and interconnection,...". Det är ok så här långt. Men sedan följer sådant som Engel-citatet att "rörelsen själv är en motsägelse", m.m.

 "These are the basic premises of dialectics pertaining to the ontological constitution of the world.","these central premises make it an ontology of becoming, not being. Insofar as being is understood as an unchanging, pure, universal substratum, it is rejected as an explanatory category. If being, however, is understood as a constant “coming-to-be and ceasing-to-be,” that is, if it is understood as becoming, then it can be sustained as a foundational category in a dialectical materialist ontology" 

Dessa  citat visar hur hegeliansk den här tolkningen är. Att bolla med relationerna mellan de mest generella begreppen som "vara" och "bliva" är ju den metod som Hegel använde som utgångspunkt för sin Logik. Ontologi inom filosofin handlar ju om vad som finns. För materialister är det empiriska undersökningar som gäller, inte begreppsanalyser av detta slag.

En intressant fråga är vad som är orsaken till rörelse och förändring. Det alltför enkla svaret hos dem som är influerade av Hegel, är att det är motsägelsen inom tingen, som driver förändringarna. Motsägelser finns mellan olika tankar om tingen, knappast inom tingen själva. 

Konventionellt om dialektik

 

Följande artikel med rubriken "What is Dialectical Materialist Ontology" ger en ortodox tolkning av den "marxistiska" dialektiken. Bristen med den är att den utgår från att den materialistiska dialektiken var färdig  efter Marx och Engel och att den inte har behov av att utvecklas. 

Visserligen handlar ett stycke om Maos "Om motsättningar", men artikeln missar hur ny Maos tolkning var jämfört med 1800-talsversionen och likaså att Mao behöver vidareutvecklas. 

Ett problem med den traditionella "marxistiska" dialektiken är att den sammanfattades i de tre dialektiska "lagarna", motsatsernas enhet och kamp, kvantitetens övergång i kvalitet och negationens negation. Både Lenin och Mao såg den första lagen som den viktigaste. Mao ansåg t.o.m. att de två senare endast är tillämpningar av den första lagen. 

Artikeln påpekar att dessa tre lagar endast var exempel på den uppsjö av kategorier, som Hegel utvecklade i sin Logik. Man kan fråga sig varför Marx och Engels valde ut just dessa tre.  Oavsett varför, så det är ett tecken på att de avvek från Hegels Logik, vilket strider mot citatet från artikeln att de påstås ha skrivit att Hegel beskrev alla de dialektiska lagarna, även om han mystifierade dem.

Ett problem med att  plocka ut bara tre av Hegels kategorier är att man kan få för sig att allting kan innefattas i dessa. Och väljer man också att reducera dem till en, lagen om motsatsernas enhet och kamp, så blir resultatet så allmänt att det inte förklarar någonting. Den dialektiska metoden blir därmed värdelös.

Man skulle kunna säga att problemet har att göra med motsättningen mellan det abstrakta och det konkreta.  Artikelförfattaren anser att det abstrakta kommer före det konkreta. Jag menar att det är tvärtom. Han kanske tänker på Marx beskrivning av hur en teori ska framställas, där Kapitalet är ett exempel som utgår från abstrakta förhållanden och stegvis blir mer och mer konkret. Men det gäller inte för hur forskningsprocessen, som  måste börja med det konkreta, vilket Marx också hävdade. 

Till skillnad från en känd sentens att "dialektiken är metoden och materialismen är innehållet", så är det snarare tvärtom. Materialismen i den dialektiska materialismen är att utgå från fakta. Materialismen säger inget om innehållet. Inget om "materia", atomer, elementarpartiklar, energi, m.m. Dessa är sådant som vetenskapen sysslar. 

Jag reagerar också mot artikelns tes att den dialektiska materialismen är en "världsåskådning". Visst har den uppfattats så. Men jag ser ingen anledning för "vetenskapliga socialister" att ta ställning till frågor som de om livets mening, Guds existens m.m. 

"Medvetandets evolution" av Daniel C. Dennett

"Från bakterier till Bach och tillbaka. Medvetandets evolution."  av Daniel C. Dennett

 Dennett är känd för sin "materialistiska" syn på medvetandet. Han kallar medvetandet  en "användarillusion". Jag instämmer stort sett i Lars Bergströms kritiska recension av Dennetts senaste bok i Filosofisk tidskrift. 

"Menar Dennett att vi inte har några upplevelser, att det är en illusion att vi har upplevelser. Eller menar han att vi har upplevelser, men att de upplevelser vi har är illusioner, alltså att det vi upplever inte är verkligt." 

"En tredje möjlighet, egentligen en variant av det första alternativet, är att upplevelser visserligen finns, men att de inte är de subjektiva fenomen vi vi tycker att de är, utan enbart neurologiska händelser och tillstånd i hjärnan. Alltså något objektivt, fysikaliskt."

Efter att ha läst  boken håller jag  med Bergström om att Dennett är oklar på denna punkt. Men kanske Dennett faktiskt inte har en bestämd ståndpunkt i denna filosofiska fråga. Trots att han flera gånger påpekar att han är filosof till yrket! Bokens syfte är, som titeln säger, att beskriva hur medvetandet uppstått som ett resultat dels av den biologiska evolutionen, dels den sociala, kulturella "evolutionen". Den senare som ett resultat "memernas" angrepp på våra hjärnor.

Slutresultatet av denna evolution, medvetandet, är dock inte vad Descartes trodde, en immateriell själslig materia, res cogitans, skild från den fysiska materien. Så långt är det lätt att hålla med Dennett. Han är noga med att poängtera att han anser att medvetandet faktiskt  existerar, i princip endast hos människan. Där står han på samma sida som Descartes! Men den existerar som en illusion.

Dennett distanserar sig alltså från den mest reduktionistiska materialismen. Olika organismer har olika "manifesta bilder" av omvärlden, beroende av vilka behov de har i kampen för tillvaron, och av vilka sinnen de använder. Fladdermöss och hundar använder andra sinnen än synen, som är människans viktigaste sinne. Är det bara detta Dennett vill säga? Att olika organismer upplever omvärlden på olika sätt och bara är medvetna om olika snitt ur verkligheten, betyder ju inte att upplevelser och medvetande inte skulle existera? Som illusioner fyller de ju en funktion.

Dennett tar naturligtvis avstånd från det kristna argumentet att den avancerade designen som finns i naturen, måste vara resultatet av en intelligent designer, Gud. Men han erkänner att det finns ett stort mått av design hos växter och djur. Men det är en design, som inte är intelligent, utan oavsiktlig, ett resultat av de lagar som Darwin upptäckte.  Vid en viss tidpunkt uppstår det verkliga intelligenta designers, d.v.s.  i stort sett bara människor. Man väntar sig när man läser boken att han ska förklara hur detta är möjligt. Men det säger han inget om. 

Om han föresatt sig att skingra mysteriet om medvetandets uppkomst, så blir man besviken. Gåtan kvarstår.

Materia och energi 2

 Att förstå kvantmekaniken / En hjälp till fysikstudenter av Lars-Göran Johansson har antagligen två syften. Det första är att visa att kvantmekaniken ryms inom en materialistisk världsuppfattning. De fenomen som studeras existerar oberoende av våra sinnen, så filosofiskt är "realist". (Filosofer idag undviker beteckningen "materialism" och talar i  stället om "realism".) Traditionellt har materialismen också inbegripit övertygelsen att naturen styrs av lagar, "naturlagarna". Båda dessa aspekter har förnekats i vissa, mystiska tolkningar av kvantmekaniken. Men Johansson tar avstånd från dessa tolkningar. 

Mikrokosmos skiljer sig avsevärt från den bild av omvärlden som vårt synsinne ger oss. Nämligen att den består av "ett antal väl avgränsade föremål", vilka "flyttar sig kontinuerligt i rummet". Att mikrokosmos inte ser ut så är inte särskilt förvånande. Elektroner och protoner är inte små biljardbollar. Begreppet "partikel", en kropp utan utsträckning, är en abstraktion från den makroskopiska världen.

"Svårigheterna med att förstå kvantmekaniken hänger ihop med, tror jag, att vi mer eller mindre medvetet utgår från ett antal antaganden om hur naturen måste se ut." Före Galilei och Newton var det en självklarhet att det krävs en kraft för att förflytta ett föremål. Efter dem blev det en självklarhet för fysiker att likformig rörelse inte kräver någon kraft. Men kraftbegreppet behölls - det är accelerationen som förklaras med krafter. 

Einsteins invändning mot kvantmekaniken var att "Gud spelar inte tärning". Det går inte att förutsäga vilken atom i ett radioaktivt ämne som sönderfaller i ett givet ögonblick. Men halveringstiden, sannolikheten, går att beräkna. Det är som om den enskilda atomen "väljer" att sönderfalla med en viss sannolikhet. Inte bara människor utan även materia har "fri vilja",  Detta strider mot en djupt rotad filosofisk tro att naturen till skillnad från människan styrs av järnhårda, deterministiska lagar.

Men om vi bortser från fysikernas fördomar, vad är det som är så oerhört svårförståeligt  med kvantmekaniken? Även Johansson tycks mena att det är dualismen mellan partikel- och vågegenskaperna. hos materians  minsta byggstenar. Han "löser" motsägelsen genom att anta att energin utbreder sig  kontinuerligt medan energiutbytet är atomärt. Det är som om fotonerna bara existerar när det sker ett energiutbyte mellan ljus och elektroner.  

Johansson avskaffar materian till förmån för energin.  Men i de kvantfältteorier som fysikerna sammanfattat alla kända krafter (utom gravitatione) så finns partiklarna kvar. Dessa har massa, laddning, spin o.s.v. Krafterna motsvaras av s.k. kraftpartiklar. 

Den ontologiska frågan om vad som är kanske kan besvaras med att partiklar och deras fält är ett, då de inte kan existera separat. Vi kan med hjälp av tanken särskilja dem, vilket leder till att vi talar om elektronen skild från "dess" elektriska fält. 

Materia och energi 1

Kan man längre skilja mellan materia och energi? Enligt Einsteins speciella relativitetsteori kan ju massan hos en mängd materia omvandlas i energi. Fast kan den göra  det helt och hållet? Strålningen från en atombomb består väl också av partiklar? Och fotoner är ju också partiklar. även om de inte har någon massa.

Sådana här tankar kan man få om man läser en recension i Filosofisk tidskrift nr 4 2023, av boken Att förstå kvantmekaniken: En hjälp till fysikstudenter. Jag har ännu inte läst boken, så jag ber att få återkomma senare till boken. Men recensenten Ingvar Johansson har tolkat boken, tror jag, som att allt är energi och jag då frågar mig vart materien tog vägen.

Bokens huvudtes är enligt recensenten att kvantmekaniken kan "visualiseras" om man utgår från att energin vanligen är kontinuerlig, t.ex. när den transporteras.  Men vid utbyte av energi t.ex. mellan en foton och en elektron, så kan detta endast ske i kvanta, i  ögonblickliga  "hopp", som inte lyder Schrödingerekvationen. Naturen opererar med två helt skilda lagar. Men det är inte själva mätningen som orsakar kollapsen av Schrödingervågen, enligt en del mystiska tolkningar. Det är utbytet av energi vilket inte kräver någon "iakttagare".  

Bokens författare tycks mena att Planck och Einstein hade rätt i att energin bara kan utbytas i "kvanta". Men man kan inte dra slutsatsen energin innan dessa hopp är kvantiserad, utan kontinuerlig och oändligt delbar. Kvantmekaniken blir kanske åskådligare för fysiker men priset man får betala verkar vara en ny form av den dualism, som kvantmekaniken plågats av. 

Energibegreppet ersatte på 1800-talet alltmer begreppet rörelse. "Rörelsen är materiens existensform" ansåg Friedrich Engels. Rörelse har  olika former, av vilka den mekaniska rörelsen var den enklaste. Värme reducerades ju till vibrationer hos atomer och molekylerna.

Rörelsenergin hos en kropp  i rörelse uttrycks matematiskt med (m x v x v)/2, massan gånger hastigheten i kvadrat genom 2.  Divisionen med 2 sågs länge som en pinsamhet, vilket dagens fysiklärare inte låtsas om. (Orsaken är matematisk.)

Engels berättar i "Naturens dialektik" om den långa debatt som pågick om hur man borde mäta rörelsens storlek. Det andra alternativet var m x v, vilket idag är ett mått på rörelsemängden. Så båda sidor fick rätt, men uttrycket "rörelsens storlek"  används inte längre. Vilket kanske är lite synd, för det känns väl mer åskådligt än både energi och impuls/rörelsemämngd. 

Wikipedia om det fysikaliska begreppet energi:

Energi (av grekiskans ἐνέργεια energeia, arbete) är en fysikalisk storhet som beskriver något med potential att medföra rörelse, alltså inte nödvändigtvis arbete. ... Energi kan vara lagrad (till exempel som lägesenergi) eller något som överförs. Ibland avses med energi helt enkelt utfört arbete.

Lägg märke till att rörelsen är central i detta försök till definition!

Fortsättning följer. 

Bokbål och yttrandefrihet

 Lena Andersson kritiserar i Axess magasin, novembernumret 2023, den numera rätt vanliga idén på högerkanten att koranbränning ingår i yttrandefriheten. En del vänsterskribenter har t.o.m. anammat den idén! Hon har en del goda argument för sitt avståndstagande, vilket jag delar, men hon har även en del resonemang som man kan kritisera. De senare hänger ihop med hennes radikala  liberalism, vilken  hon grundar, inte bara John Lockes teorier,  utan uttryckligen på den extremliberale ekonomen Murry Rothbard. 

Hon skriver att  hon instämmer i Rothbards åsikt, att det mer eller mindre är självklart att "alla friheter naturligt och logiskt måste vara underställda äganderätten". Lena Andersson utgår då från John Lockes tvivelaktiga idé att människans frihet har sin grund i att hon "äger sig själv". Äganderätten till de materiella ting man har,  följer av detta eftersom dessa på något sätt hör ihop med en själv. Det man bearbetar från naturen  genom sitt arbete, äger man också  naturligen, enligt Locke. Som den liberalismens filosof han var, såg gick Locke vidare från detta och försvarade kapitalistens  rätt till resultatet av den anställdes arbete. Marx var väl den förste som visade varför Locke hade "rätt" logiskt men fel ekonomiskt. 

För Lena Andersson är det naturligt att Bonniers "yttrandefrihet" inte får inskränkas av Staten. Hon ställer sig inte frågan om inte Bonnier genom sina tidningar har en större  yttrandefrihet än de som bara kan sprida sina åsikter via sociala media.  Förutom yttrandefriheten finns väl också "yttrandemakt", hur stor påverkan olika personers yttranden kan ha= För Lena Andersson tycks endast styrkan i ens argument ha någon kraft. 

En annan tveksam idé är att totalt skilja mellan "materia" och "yttrande". Yttranden har enligt henne inga direkta verkningar. Det har endast de materiella handlingar som  yttrandena kan leda till. Där är hon lite naiv, tycker jag. Uppmaningar till mord är av goda skäl straffbara handlingar!

Det ligger ändå någonting i hennes resonemang om människans frihet. Allt som är tillåtet är inte rekommendabelt. Det finns ett område mellan det förbjudna och det påbjudna där samtalet om det rätta måste ha sin plats. Fast vissa frågor kan väl inte enbart lösas genom intellektuella diskussioner? Till exempel frågan om vem som ska äga produktionsmedlen? 

Lena Andersson har rätt i att yttrandefriheten inte är helig. Men det beror inte på att äganderätten skulle stå över den. Som om den skulle vara helig. Yttrandefriheten är  nyttig för att den den tjänar vissa klassers intressen. Den tidiga bourgeoisien  behövde yttrandefriheten i kampen för att avskaffa feodaladeln. Dagens bourgeoisie är numera  mer inställd på att undergräva den. Arbetarklassen behöver den, men har efter tidigare revolutioner inskränkt och t.o.m.  tillfälligt avskaffat den (- under för lång  tid har det senare visat sig...)