"Människan är född fri och överallt är hon i bojor". Så börjar "Om samhällsfördraget" med ett världsberömt citat. Men om man fortsätter läsa, så kan man hitta tjogtals formuleringar som vore lika värda att citera.
Gissningsvis är det många som inte kommit längre än denna första mening, som är lätt att tolka fel. Rousseau pläderar nämligen inte alls för en återgång till det s.k. naturtillståndet. Tvärtom, han undersöker villkoren för hur ett samhälle av medborgare kan fungera. Den "samhälleliga friheten" som bygger på lagen är att nämligen föredra framför den "naturliga", där den starkes rätt råder.
Rousseau utgår från en på den tiden vanlig uppfattning om att samhället uppstått genom ett samhällskontrakt. Men han tar avstånd från t.ex. Hobbes teori att människorna i urtiden tröttnade på allas krig mot alla, och därför avstod sin frihet och överlät makten till en härskare.
Den besynnerliga idéen om samhällskontraktet uppstod antagligen ur iakttagelsen av hur marknaden fungerar, med till synes självständiga och fria individer som kommer överens villkoren för köp och försäljningar. Denna fiktion om det ursprungliga grundandet av samhället förlorade naturligtvis all sannolikhet efter Darwins upptäckter på 1800-talet.
Men Rousseau förskjuter i viss mån betydelsen av samhällskontraktet från en mytisk urhändelse till att gälla för varje historisk tidpunkt. Den legitima makten har aldrig och kan nämligen aldrig överlämnas till en härskare, utan suveräniteten ligger alltid hos folket självt.
Folkets suveränitet utövas genom lagstiftandet. Den s.k. verkställande makten har endast att tillämpa lagarna. Om regeringen inte fullgör sitt uppdrag kan den när som helst avsättas av medborgarna. Tanken på att någon kan vara representant för en annan, tog Rousseau avstånd ifrån. Den direkta demokratin är den idealiska styrelseformen, även om den i praktiken fungerar bäst små stater.
Uppgiften för landets styrande är att ta hand om de gemensamma angelägenheterna, och bara dessa. Varje individ kan därför ses som bestående av två delar, en privat individ och en medborgare. Medborgarens uppgift är att se till det gemensamma bästa - det är alltså "allmänviljan" som ska råda och inte privatintresset. Allmänviljan upptäcks genom röstning, och idealet är enhällighet.
Tanken på allmänviljan har oftast tolkats som att den skulle vara något mystiskt, som att den skulle vara skild från alla "privata viljor" och skild från "summan" av privatviljorna. Och visst gör Rousseaus tal om "allmänvilja" ett lite abstrakt intryck.
Jag tror man ska se det som att Rousseau på ett rationellt sätt försökte komma förbi den extremt individualistiska utgångspunkten hos de flesta andra upplysningstänkare. (Hos romantikerna däremot, som Rousseau ibland ses som föregångare till, florerade tankar om självständiga mytiska "folkandar".)
Kan det finnas en "allmänvilja" i ett samhälle med djupa klassklyftor? Knappast, men Rousseau ville ha ett jämlikt samhälle. Annars tar "privatintressena" över. Hans tankar är nog mest avsedda för ett "småborgerligt" samhälle av fria bönder och hantverkare. De är knappast tillämpliga för ett modernt kapitalistiskt samhälle. Rousseau har ibland framställts som en framstegsfiende. Han satte också demokrati och jämlikhet framför rikedom.
Nästa inlägg kommer att ta upp hur relevanta Rousseaus tankar är för ett socialistiskt samhälle, och hur rättvis den unge Marx kritik möjligtvis var.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar