Platon och "den klassiska teorin om kunskap"

I dialogen "Theiatetos" förkastar Sokrates tre teorier om vad som ska menas med kunskap. Den första är att kunskap är förnimmelse, den andra att den är "sann åsikt" och den tredje att den är "sann åsikt med redogörelse".

Det är den tredje teorin, som har godtagits av senare filosofer och som betecknas som den klassiska teorin. Denna har kritiserats av Gettier på 60-talet med ett antal motexempel, som jag tar upp i mitt nästa inlägg.

Tanken att kunskap är förnimmelse förkastas av Sokrates och Platon därför att förnimmelserna skiftar med tiden och är olika för olika personer. Platon är ju idealist så hans argumentation är inte överraskande. För empirister är det ju tvärtom det man erfar genom sinnena, som är källan till all empirisk kunskap om verkligheten. Men bara källan - vi måste ju gå vidare från våra iakttagelser till t.ex. jämförelser mellan dem och andras iakttagelser för att nå en mer objektiv kunskap.

Den andra definitionen, att kunskap är sann åsikt, bestrids genom att visa att domare i en rättegång kan ha sann åsikt men inte kunskap i motsats till vittnena. Här tycks Platon faktiskt stödja sig på den första förkastade teorin! Vittnena har ju direkt kännedom om vad som hänt genom sina sinnen.

I den tredje definitionen läggs till en andra att den som har sann åsikt måste dessutom kunna redogöra för sin åsikt. Detta har blivit till "goda skäl" i den "klassiska teorin". Men det är inte det som Platon menar. Platon har några olika varianter för vad han kallar redogörelse, t.ex. en beskrivning av vad tinget har för beståndsdelar. Platon gör nog rätt i att förkasta sådana beskrivningar, när han påpekar att de förutsätter det man vill definiera, nämligen vad kunskap är (om beståndsdelar i det här fallet).

Om man ska få en hygglig beskrivning av vad man i allmänhet menar med kunskap, så skulle man kanske kunna säga att det är sådant man kan verifiera, antingen har direkt eller indirekt kännedom om. Vad den indirekta kännedomen består i kan man diskutera, men då handlar det mera om hur vi kan nå kunskap, inte om vad kunskap betyder.

Och det intressanta är väl inte egentligen definitionen av kunskap utan diskussionen om hur vi kan nå kunskap. Och då är sanningen slutmålet, ett ideal vi kanske sällan når, och inte en utgångspunkt som i den andra definitionen "sann åsikt". Bertrand Russell har ungefär den här uppfattningen i "Problems of Philosophy".

I det dagliga livet "vet" vi en massa saker, som egentligen bara är sannolika. Fakta är t.ex. mer säkra än teorier som ska förklara dessa fakta. Det mesta av det vi "vet" skulle betraktas som "åsikter" enligt Platons sätt att tänka. Men vi menar med vetskap snarare "det som vi har tillräckligt starka skäl för att tro på" snarare än absolut visshet. Vad som är tillräckligt starkt kan variera. Jag vet att det finns en lampa framför mig, men René Descartes försökte att tvivla på t.o.m en sådan sak.