Soritesparadoxen, som diskuteras i ett kapitel i Folke Tersmans bok "Fem filosofiska frågor", kan beskrivas så här: En person som är ung vid en viss tidpunkt, är rimligen fortfarande ung en sekund senare. Detta resonemang kan tillämpas nästa sekund och nästa och nästa... Till slut är han 80 år men fortfarande ung enligt denna "bevisföring". Vari ligger felet i detta sätt att resonera?
Ett annat exempel på denna typ av paradox är att utgå från en hög med sandkorn. Tar man bort ett sandkorn så är det fortfarande en hög. Till slut har man kvar bara ett sandkorn, vilket inte brukar anses vara en hög men enligt logiken i resonemanget så är det det!
Soritesparadoxen handlar om vaga begrepp, där det inte finns en skarp gräns mellan vad som omfattas och inte omfattas av begreppet. Jag läste en intressant bok av Sören Halldén för några decennier sedan som handlade om dessa vaga begrepp. Såvitt jag minns skrev han att sådana begrepp har rätt konstiga egenskaper, men inte att han såg det som att logiken hotades av dem.
Om logiken inte gäller för vaga begrepp så kan det tyckas deprimerande, för de flesta begrepp vi använder i vardagslag är ju faktiskt vaga. När slutar en färg vara blå och när blir den violett? Det finns ju ett gränsområde däremellan. Och gränsen mellan blått och detta gränsområde är inte heller skarp.
Ett sätt att se på resonemanget om ungdom är att säga att egenskapen "ung" och tidsmåttet en sekund aldrig i praktiken skulle blandas ihop i ett vardagligt resonemang. Om man ersätter sekund med decennium t.ex. så uppstår inte paradoxen. Paradoxen blandar alltså ihop äpplen och päron. Nästan lite som att addera 10 kg med 1 liter. På liknande sätt är en sandhög ett vagt begrepp, där det är meningsfullt att fösa bort en handfull åt gången - vem sitter och plockar bort ett korn i taget?
Men soritesparadoxen belyser enligt min mening logikens natur. Logiken är giltig för skarpa begrepp, vilka förutsätter att vi godtyckligt i tanken drar skarpa gränser mellan företeelser. Det handlar alltså om mentala operationer på verkliga objekt, ungefär som i matematiken. Logiken är giltig därför att vi snävar in delar av yttervärlden, där vi kan säga att ett ting är rött och inte bara nästan rött.
Logiken handlar alltså inte om evigt sanna tankelagar i något tidlöst universum. Det var ju trots allt en bestämd person som uppfann/upptäckte logiken, nämligen Aristoteles. (Om man ska tro på hans skryt i "Om sofistiska vederläggningar".)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar