Vad är medvetande?

Vad är medvetande, vad fyller det för funktion? Kunde inte naturen ha frambringat en sorts avancerade robotar istället för medvetna varelser? Faktum är ju att hjärnan faktiskt tar hand om minst 99 % av informationsbehandlingen redan på en omedveten nivå. Medvetandets "bandbredd" är ju oerhört låg, jämfört med den oerhörda mängd information som hjärnan tar in via sinnesorganen.

Detta är frågor som för de flesta inte tycks vara något problem. Och faktiskt inte heller för många av de stora filosoferna, som Aristoteles. För honom var själslivets beståndsdelar, varseblivning, känslor o.s.v., helt enkelt en funktion av kroppen, dess "form". Utom en sak, tänkandet, nous. Subjektiv upplevelse respektive tänkande är alltså två skilda fenomen, som troligen har delvis olika förklaring.

Jag misstänker att de tidiga fenomenologerna var något på spåret, när de påpekade att medvetandet är intentionalt. Vilket betyder att när vi är medvetna så är det alltid om något. Det som vi uppfattar som något "i medvetandet" är alltid något utanför det!

Om man tänker sig en ytterst tunn glasskiva mellan oss och yttervärlden, så är medvetandet varken vi eller yttervärlden, utan denna glasskiva. För att förbättra denna bild, så tar vi bort glasskivan, och då återstår bara ett "interface", ett gränssnitt mellan oss och det vi är medvetna om. Medvetandet är en relation mellan en människa och omgivningen. Och därför finns inte medvetandet egentligen, inte i betydelsen av ett ting. Bara i en mer abstrakt betydelse, som relation.

Vi är oftast inte medvetna om medvetandet, bara om de objekt vi är medvetna om. Den tunna glasskivan, som ju inte ens finns, ser vi inte. Men när vi sätter vårt eget medvetande som objekt, så talar filosoferna om självmedvetande, den transcendentala apperceptionen (Kant), Självet m.m.. Då blir det riktig besvärligt att begripa vad man talar om, som om man försöker gripa sig själv i svansen.

Men hur stämmer denna uppfattning med att vi kan ha minnen "i medvetandet"? Jo, minnena finns lagrade i hjärnan, utanför medvetandet, och vi blir subjektivt medvetna om dem. Fantasier då? Det var värre, men fantasier består ju ofta av minnen man plockar ihop från olika håll.

Ett plus med denna teori är att djuren också kan ha ett medvetande på samma sätt som människor, och uppleva saker. Däremot är nog avancerat tänkande förbehållet människan med sin stora hjärna och sitt språk. Stora delar av tänkandet är ju omedvetet och sker i hjärnan. Men det medvetna tänkandet skulle möjligen också delvis kunna omfattas av intentionalitetsteorin: tankar är ju faktiskt tankar om något. Hur samspelet mellan hjärnans "tänkande" och det medvetna tänkandet går till, är ändå en gåta.

Vad fyller den subjektiva upplevelsen för funktion? Detta är den återkommande fråga som Daniel ställer på sin blogg. För att anpassa sig till sin omgivning behöver djuret uppfatta denna, och denna uppfattning är subjektiv upplevelse hos biologiska varelser. Hos en tillräckligt avancerad robot kanske man också kan tala om medvetande, men den kommer knappast att uppfatta röda föremål på samma sätt som vi. Kanske kommer den istället direkt uppfatta våglängden med sin sensor?

Så var finns haken med intentionalitetsteorin? Kanske består den i att vi vet för mycket om vad som händer med ljus- och ljudvågor, sinnesorganen, nervimpulserna och hjärnan, för att tro att vi skulle ha en direkt relation med omvärlden. Varför upplever vi t.ex. färger som vi gör? Men det kanske går att utveckla teorin så att medvetanderelationen ses som indirekt istället, utan att vi skulle bli tvungna att föra in rent mentala objekt inuti den där tunna glasskivan?