Descartes ansåg ju att medvetandet och den fysiska kroppen växelverkar med varandra i tallkottkörteln, som bekant. Popper menar i "The Self and its Brain", att det var ohållbarheten i hans fysikaliska teori om hur denna interaktion går till, som ledde till att den dualistiska idén blev misskrediterad. Medvetandet, som enligt Descartes inte har någon utsträckning, skulle enligt hans teori interagera med hjärnan genom mekaniska stötar. Men en punkt kan knappast stöta till en materiell kropp.
Descartes icke-atomistiska fysik som byggde på virvlar, eftersom han inte trodde på tomrum, är förstås föråldrad sedan många sekler. Men resultatet av hans otillfredsställande teori blev att filosoferna gick ifrån den tills dess rådande interaktionistiska dualismen , dvs att medvetande och kropp växelverkar. Detta är ju den naturliga vardagliga synen på saken.
För Spinoza var kropp och själ attribut hos Gud, och påverkar inte varandra utan de förlöper parallellt. Leibniz utformade sin märkliga monadteori, där allt är punktformiga andar, "utan fönster", men där Gud från första början fixat till en förutbestämd harmoni mellan kropp och själ.
Popper säger faktiskt själv att han är anhängare av en modifiering av Descartes teori. Poppers fysiska "värld-1" är "öppen" mot hans mentala "värld-2" och interagerar med den. "Värld-2" har uppstått av biologiska skäl främst. Problemet som jag ser det är att han inte har någon idé om hur "värld-2" uppstått under evolutionens gång. Han vägrar också principiellt att diskutera vad "värld-2" är för något (liksom överhuvudtaget alla "vad är"-frågor).
Dessutom finns en halvt platonsk "värld-3" med språket, myter, teorier andra kulturella produkter. Denna värld kan "värld-2" kommunicera direkt med! Och som resultat kan det ske stora förändringar i "värld-1". Atombomben är ett bestickande exempel.
Popper och Eccles kritiserar övertygande många teorier om förhållandet mellan medvetande och kropp i sin bok. En teori som jag tycker blir för illa åtgånen är "identitetsteorin", som menar att materia på en viss nivå "inifrån" kan upplevas subjektivt medan den utifrån kan beskrivas på vetenskaplig väg. Den teorin förefaller inte mindre "vild" än deras egen trevärldsteori.
Popper verkar likställa identitetsteorin med någon form av epifenomenalism och det gör jag också. Frågan är då inte om identitetsteorin är vild eller inte utan om den alls är möjlig att tro på.
SvaraRaderaIdag har ju identitetsteorin utvecklats till funktionalism. Det beror nog mest på att vi kan ha ett oändligt antal mentala tillstånd, vi kan t.ex tänka på ett oändligt antal olika heltal och det blir helt enkelt inte rimligt att alla dessa mentala tillstånd kan vara identiska med varsin hjärnprocess.
Funktionalismen säger också att medvetandet är identiskt med en process men med skillnaden att det mentala tillstånd som startar processen också är en essentiell input.
För mig är det stora problemet med dessa teorier att det är enkelt att säga att det vi upplever är identiskt med en process, men det är ingen som funderar på hur hjärnan har full kunskap om sina egna processer.
Allt vi upplever kan vi ju lägga på minnet eller rapportera. Om upplevelserna är en process så kan man verkligen fråga sig hur hjärnan kan ha full kunskap om de processerna?
Jag märker att jag kan för lite om dessa teorier, men ska försöka lära mig mer så småningom. Vad gäller identitetsteorin, så är den intressant, tycker jag, bara om den inte sammanfaller med epifenomenalismen. Egentligen kanske det inte förklarar något att säga att det mentala är "insidan" av vissa hjärnprocesser. Det är snarare kanske en fråga om en metafor, en bild och inte något som förtjänar beteckningen "teori". Men en gissning som går ut på att vi troligtvis inte förstått vad materia är heller, och därför inte utan vidare kan utesluta att materia kan mentala egenskaper. I och för sig vill jag ju inte heller hamna i panpsykism, vilket det är ett kort steg till i så fall....
SvaraRaderaJag tycker själv att det är en intressant idé att det mentala är ett slags attribut som materian har, men gör man det till en materialistisk teori så får inte det mentala attributet ha en kausal verkan och det funkar inte för mig.
SvaraRaderaNej, det mentala som ett attribut till det fysiska funkar inte, det håller jag med om. Snarare då som en speciell "metod" eller "medlemsfunktion" i den objektorienterade programmeringsparadigmen. Sådana har ju "kausal verkan".
SvaraRaderaPopper hade två huvudargument mot identitetsteorin. 1) Strider mot darwinismen, vilket jag ser som ett uselt argument: allt nytt kan knappast förklaras uteslutande genom darwinistiska principer, Popper har ju dessutom själv kritiserat darwinismen för att den har en tendens att förklara för mycket, och är svår att falsifiera. 2) De fysiska processerna som motsvarar de mentala processerna förklarar han helt sonika för helt och hållet fysiska och missar då själva poängen med identitetsteorin.
(Kims redogörelse för identitetsteorin, att t.ex. smärta i ett ben skulle vara identisk med reaktionen i en specifik nervcell är naiv i överkant. Det är nog ingen annan än möjligen han själv som trott på något sådant.)
Det där med att smärtan i ett ben är exakt samma sak som "C-fiber exitation" kan tyckas vara naivt men det är så teorin funkar. En hord med människor läser böcker och "lär" sig detta, sedan säger de att smärta är samma sak som C-fiber exitation. Det vet de eftersom de har läst det (jag har stött på dussintals med folk som har denna "kunskapen" så Kim är långt ifrån ensam om att ha trott på en sådan identitetsteori).
SvaraRaderaDet finns ju en mer moderat teori kallad token physicalism där det mentala och det materialla är två aspekter av samma sak. Den teorin sågar Kim med fotknölarna och tycker inte ens att det borde få kallas fysikalism (och det håller jag med om).
Det där att det mentala skulle vara en slags objektmetod tycker jag är en bra idé. Man skulle dock behöva definiera en sådan teori lite mer ingående.
Dennett har en bra jämförelse, tycker jag. Att tro att man förstår medvetandet genom forskningen om vad som händer på nervcellsnivå, är som att tro att man kan förstå ett dataprogram genom att mäta de elektriska egenskaperna i en dators processor.
SvaraRadera