I sin bok "känslans skärpa, tankens inlevelse, essäer om etik och politik", försvarar Martha C. Nussbaum den gamle greken Aristoteles' uppfattningar om etik och politik! Hon påpekar likheter mellan Aristoteles teorier och tankarna bakom den socialdemokratiska välfärdsstaten. Men till Marx' kritik av Aristotoles har hon en vacklande hållning. Hon anser att Marx både stod i tacksamhetsskuld till Aristoteles idéer men också utvecklade dessa vidare.
Nussbaums kritik utifrån Aristoteles, riktas mot Immanuel Kants och utilitarismens moralteorier, och mot deras liberala nutida företrädare som Rawls och Dworkin. För Kant handlade ju moralen om Förnuftet, och den skulle noga skiljas från känslor, fantasi och andra mänskliga förmågor. För Aristoteles däremot är moralen och tankar om vad det "goda livet" innebär, knutna till mänskliga varelser och deras karakteristiska egenskaper. Gudar med evigt liv t.ex, kan eventuellt ha en moraluppfattning, men den måste i så fall skilja sig radikalt från de dödliga människornas.
Utilitarismen antyds ha sina rötter i Platons åsikt att det Goda är odelbart, en Enhet, och att värden kan jämföras genom att de kan mätas med ett Mått. För utilitaristerna handlar det om att det enda värdet är antingen Lust, njutning eller Nytta, och att det går att jämföra kvantitativt. Alla andra värden kan reduceras till detta enda. Aristoteles (och Nussbaum) däremot ansåg att människans olika "dygder" är kvalitativt olika och inte går att jämföra. Frånvaro av ärlighet t.ex. kan uppenbarligen inte kompenseras av extra mycket besinning.
Nussbaum medger att Aristoteles måste korrigeras på vissa punkter idag. Varken slavar, kvinnor eller kroppsarbetare räknades ju till de medborgare vars goda liv staten enligt Aristoteles, hade till uppgift att säkerställa. Så långt stämmer den marxistiska tesen om att "de härskande tankarna är de härskandes tankar". Ändå tror jag som Nussbaum att marxister och socialister har mycket att hämta hos Aristoteles konkreta beskrivningar när det gäller att reflektera över dagens moralfrågor.
Det finns de som anser att moral och marxism är två motsatta saker. Det stämmer knappast idag och inte heller på länge. Däremot kanske det i ett framtida klasslöst samhälle verkligen inte längre finns något underlag för de aristoteliska "dygderna". "Frikostighet" är meningslöst begrepp utan äganderätt, vilket Nussbaum medger. "Rättvisa" försvinner likaså om devisen "åt var och en efter behov" gäller. Men dessa djärva tankar hos Marx känns ju ganska spekulativa idag...
Ja, Aristoteles förblir aktuell och, tror jag, på bekostnad av Platon (och Sokrates). Om dygd fortsätter att förknippas med de kristna dygderna riskerar vi förståelsens av vad de stod för hos Aristoteles. I senare översättningar (t ex Jan Stolpe av Platon) härleds begreppet från areté, som på svenska nu blir 'duglighet'. En kniv som har 'ateté' duger bra till att skära med osv. Aristoteles 'intellektuella dygder', dugligheter, eller egentligen kunskapsformer, är episteme, poeisis och fronesis och skulle då bli kunna beskrivas som dugligheten att känna till olika encykopediska uppgifter, dugligheten att kunna tillverka något hantverksmässigt (t ex en dikt!) och den praktiska klokheten som även inrymmer omdöme och moralisk värdering och så står över de två andra kunskapsformerna och som är beroende av erfarenhet där både känslor och förnuft är viktiga. Nog år allt detta viktigt också för välfärdsteorier även idag?
SvaraRadera