Alain Badious filosofiska revolution

I ett blogginlägg från november 2009, påstod jag att inget revolutionerande hänt inom filosofin sedan uppkomsten av Marx' dialektiska och historiska materialism på 1840-talet. Det hindrar förstås inte att det funnits filosofer sedan dess, som haft ambitioner att radikalt förnya filosofin. Heidegger är ett exempel under 1900-talet, men jag försökte förklara i ett antal blogginlägg likaledes i november ifjol, varför jag inte anser att han lyckades.

Alain Badiou har också haft ambitionen att förnya filosofin, i sin 1986 utkomna bok "L'être et l'événemant", översatt till engelska som "Being and Event". Badiou tycks liksom många andra moderna filosofer ha någon sorts Heideggerkomplex. Trots att han är djupt kritisk till Heideggers tänkande, utgår han från samma grundfråga som denne gjorde: "vad är naturen hos varat-såsom-vara"? Badious svar är mycket överraskande och, tycker jag, intressantare än Heideggers .

Den gren i filosofin som traditionellt handlat om "varat" kallas ontologi. Badious tes är att ontologin inte tillhör filosofin, utan är en vetenskap, närmare bestämt matematiken!

I mitt blogginlägg från november 2009, lämnade jag öppet för kommande framsteg inom filosofin, ifall det skulle ske viktiga upptäckter inom vetenskaperna. Då tänkte jag i första hand på vetenskaper som fysik och biologi, inte matematik. Men enligt Badiou har det inom den matematiska mängdläran skett sådana grundläggande framsteg som påverkar filosofin. Det handlar om Cantors teori om olika sorters oändliga tal, axiomatiseringen av denna teori, och Paul Cohens mängdteoretiska teorem från 1960-talet om det "generiska".

På ett sätt är Badious tes om matematiken som ontologi, lära om varat, förståelig. När man undersöker hur något "är" och bortser från alla egenskaper hos det, alltså undersöker det "rena" varat, så skulle matematik kunna vara användbar eftersom den också bortser från innehållet, och bara hanterar strukturen. Dessutom handlar ju matematik ofta om existensfrågor. Finns det eller finns det inte ett högsta naturligt tal, ett högsta primtal, o.s.v.?

För mig är ändå tanken på matematik som ontologi mycket besynnerlig, eftersom jag anser att Aristoteles (och Engels) hade rätt i att matematiken abstraherar aspekter ur den fysiska verkligheten. Därför finns inte "mängden av tre äpplen" skilt från dessa tre äpplen. Och vad jag förstår är det just detta filosofiska påstående, att denna "mängd" existerar i sig, som Badiou tyst accepterar. Vilket tycks göra honom till en sorts idealistisk platonist.

Ett ytterligare belägg för Badious platonism är att han använder ordet "Idéer" (med stort i!) om Zermelo-Fraenkels axiom för mängdläran. Ändå anser sig Badiou vara en filosofisk materialist och t.o.m. kommunist. Han anser sig visserligen ha överskridit Marx (men slår in öppna dörrar genom att kritisera marxismen för determinism).

"Being and Event" är till stora delar en utomordentligt svår bok. Den är inte svår = 'medvetet dunkel', utan ansträngande som en bok i högre matematik. Själva budskapet är någorlunda förståeligt, även om resonemangen ibland är så svårbegripliga, att det vore svårt att "vederlägga" boken.

Mina invändningar rör nu som sagt mer utgångspunkten än resultaten, där jag ofta håller med Badiou. Avsnitten om Badious läsning av tidigare filosofer, som t.ex. Rousseau och Leibnitz, är läsvärda även om man inte skriver under på Badious egna teorier.

En ytterligare anledning att läsa Badiou, är att vissa av de begrepp han använder återfinns hos andra nutida filosofer, t.ex. Zizek. Liksom sådant som Badious tanke att "ett är inte" eftersom mångfalder som "presenteras" inte blir en innan operationen "räkning" utförs på den.

(Tillägg 2011 02 15:) Följande intressanta recension av "Number and Numbers" av Badiou belyser hans inställning till matematik, mängdlära och "surreella tal".