Den nyliberala vågen från 70-talets andra hälft inleddes med buller och bång av att de "nya franska filosoferna" förkastade den "utopiska och totalitära kommunismen". Nu kanske filosoferna tvärtom har inlett en renässans för kommunismen, visserligen något omdefinierad, men med rötterna i traditionen.
Badiou skriver i sin nya bok "The Communist Hypothesis" om konferensen om "The Idea of Communism" i London i mars 2009, att "in addition to the two behind it (Slavoj Zizek and myself), the great names of the true philosophy of our times ... were represented." Alla var de överens om att ordet "kommunism" kan och måste få ett positivt värde igen!
Badious bok som sägs vara en filosofisk bok och inte en politisk, innehåller varierande typer av avsnitt. Utdraget ur efterföljaren till "Being and Event" (som jag skrev om i förra inlägget) och som ännu inte är översatt till engelska, är nog mer eller mindre oläsligt. Men Badious analyser av tre historiska nederlag för vänstern, Pariskommunen, majrevolten i Frankrike 1968 och kulturrevolutionen i Kina, är tänkvärda.
En lärdom av Pariskommunen, där folket hade makten i två månader och som slutade i ett blodbad, var att det behövs organisation och ledning. Det lärde sig de ryska revolutionärerna och Lenin. Genom att den ryska revolutionen överlevde inbördeskriget, kom den revolutionära vänstern under 1900-talet att anamma tesen om nödvändigheten av det med militär disciplin organiserade Partiet.
Badiou, som själv var aktivist under Parisvåren, beskriver hur frågan om Partiets nödvändighet dominerade alla diskussioner inom den politiska vänstern. Ett visst tvivel smög sig ändå in, då Badiou skrev t.ex. en artikel om att det behövs ett Parti av "ny typ".
Samtidigt med parisvåren höll kulturrevolutionens aktiva fas på att ebba ut i Kina. Partiets ordförande hade ju uppmanat till uppror mot partiledningen och staten. Pariskommunens demokratiska organisationsform hade framställts som ett ideal. Och den s.k. Shanghaikommunen såg ut att kunna inleda en total omvandling av ett system som hade haft sin förebild i det sovjetiska.
Varför misslyckades kulturrevolutionen? Badiou pekar på flera faktorer, bl.a. att kampen mellan de olika vänsterorganisationerna som ledde till inbördeskrigets gräns. Därmed fanns inget annat alternativ än att återigen ge kontrollen till det som Badiou kallar "parti-staten". Men kulturrevolutionen väckte ändå tanken på denna "parti-stats" avskaffande.
Badious politiska slutsats av dessa nederlag är att vänstern måste organisera sig utanför partierna och staten, inklusive "vänsterpartierna". "Demokratin" i det nyliberala länderna måste betraktas som rent bedrägeri. Här tycks han ju vara ense med t.ex. Immanuel Wallerstein, som dock avstår även från ordet "kommunism".
En fundering man skulle kunna ha är om det inte ändå behövs någon form av organisation för dessa som omfattar den kommunistiska idén? Och är det inte i så fall i praktiken ett "parti"?
Oläsligt, ja. Jag försökte läsa en som heter Rancière som skall vara någon slags radikal, men det var tamejtusan oläsligt! Vad är det med franska nyare filosofer egentligen, kan de inte lära sig av de klassiska franska tänkarna och skriva begripligt!?!
SvaraRaderaJa, det är sorgligt.
SvaraRadera