Jag blev ombedd att skriva ett inlägg till audita.se, men det var tydligen för magstarkt för heideggerianerna där. Men artikeln kan fylla en roll här på bloggen, som en beskrivning av var jag står filosofiskt idag. De filosofiska funderingarna började ju med Descartes och Locke i januari, och nu är det Hegel och Marx som gäller. Det ska bli intressant att se om det skett några större förändringar om ytterligare ett år. Men här är den refuserade artikeln:
Postmodernismen kritiserade de "stora berättelserna". Men postmodernismen var ju själv en "stor berättelse", nämligen en variant av den urgamla skepticismen. Vad kommer istället? Kanske någon av de riktigt stora "berättelserna" från 1800-talet, hegelianismen eller marxismen?
Vad är filosofi bra för? Ett tänkbart svar är att vi har behov av en helhetssyn på tillvaron, ett alternativ till religionerna. En icke-religiös helhetssyn uppstår dock inte automatiskt ur de enskilda vetenskaperna. Alltså behövs något utöver dessa, filosofin, som kan tillhandahålla en sammanhängande världsbild.
Varje ambitiös filosofi måste utgå från vardagliga förvetenskapliga erfarenheten, medan det dynamiska inslaget består i kontakten med de empiriska vetenskapernas aktuella läge. Gränsen mellan filosofi, vardagskunskap och vetenskap blir nödvändigtvis flytande. Och filosofin måste avstå från anspråk på att utgöra en vetenskap för sig.
Under antiken kunde den atomistiska filosofin ligga ett par tusen år före vetenskapen. Idag är läget ett annat. Det är svårt för filosofin att hänga med de stora framstegen för vetenskaperna. En del filosofiska riktningar i modern tid har då menat att filosofin inte behöver vetenskaperna, utan tvärtom utgör en grund och legitimation för dessa. Men filosofin har knappast tillgång till en högre form av kunskap. En annan inflytelserik position har varit positivismen, som paradoxalt nog är en filosofi som förnekar behovet av en filosofi.
En vanlig idé är att filosofin till skillnad från de empiriska vetenskaperna inte har gått framåt. Det är en förenklad syn att tro att det finns ett fåtal eviga filosofiska gåtor som aldrig kan lösas. Visserligen kan man aldrig förvänta sig total enighet om en gemensam världsbild. Men man kan ändå urskilja utvecklingslinjer, där senare filosofier lyckas överskrida begränsningarna hos tidigare.
De stora problemen som filosoferna brottas med hänger ihop med motsägande verklighetsbilder som uppstått ur vetenskapernas framsteg. Den naturvetenskapliga revolutionen under 1600- och 1700-talen hade en enorm påverkan på filosofin. Dels ledde den till upplysningstidens mekaniska materialism, bilden av universum som ett stort urverk. Men också paradoxalt nog till ett uppsving för idealismen inom filosofin. För om naturen lyder mekanikens lagar, så tycks människan med sin fria vilja på något sätt stå utanför den.
Descartes var ju den som definitivt klöv verkligheten i två "substanser", materia och tänkande. Relationen mellan dessa framstod som helt obegriplig. Den här klyftan har filosoferna sedan ägnat århundraden åt att försöka överbrygga.
Immanuel Kants kompromiss mellan rationalism och empirism upphävde inte gapet mellan å ena sida fenomenens erfarenhetsvärld och å den andra den osinnliga förnuftsvärlden, som vi inte kan nå empirisk kunskap om. Grundbulten i hans kritik av det rena och det praktiska förnuftet var det ovetbara "tinget-i-sig". Både naturvetenskap och religion förklarades som giltiga, men till priset av en tillvaro bestående av två skilda verkligheter.
Missnöjet med Kants fortsatta dualism ledde så småningom till Hegels storslagna syntes, där han försökte "dialektiskt" integrera allt det som var riktigt i tidigare filosofi och naturvetenskap i sin Logik och i sin natur- och andefilosofi. Han införde också en djupt historisk syn på samhället och dess utveckling, vilken han tolkade idealistiskt som "Andens" historia.
Marx kunde med vissa justeringar av Hegels system omvandla det till ett materialistiskt. Andens roll övertogs av den arbetande samhälleliga människan. De franska historikernas upptäckt av samhällsklassernas betydelse som historiska agenter, införlivades av Marx i hans materialistiska historieuppfattning.
Om Hegels objektiva idealism är en "materialistisk" idealism, så är Marx dialektiska materialism en "idealistisk" materialism. För den förra är anden primär, för den senare materien. Men stora delar av innehållet är gemensamt i båda "systemen". Detta kanske är ett tecken på att filosofin därmed närmat sig idealet, en helhetssyn som omfattar tillvarons alla grundaspekter? Filosofin kan dock inte bli ”färdig”, eftersom vetenskapen aldrig blir ”färdig”. Hegels tes om Historiens slut tycks strida mot hans egen dialektik.
Jag kan tyvärr inte se att det skett några större framsteg inom grundläggande delar av filosofin efter Hegel och Marx. Istället har det ofta skett en återgång till historiskt övervunna positioner. Ett exempel är medvetandefilosofin, som diskuterar förhållandet mellan hjärna och medvetande antingen från en mekaniskt materialistisk ståndpunkt (”fysikalism”) eller från en rent cartesianskt dualistisk. Den dialektiska materialismen är okänd, men vissa idéer återuppstår under beteckningar som ”emergism” och ”komplexitetsteori”.
Det är möjligt att de synteser som Hegel och Marx åstadkom inte går att överträffa under överskådlig framtid. Men de måste rimligen kunna utvecklas utifrån de framsteg som skett inom t.ex. fysik (kvantmekaniken), biologi (utvecklingsläran) och neurovetenskap de senaste 150 åren. Det är kanske där ansträngningarna borde koncentreras inom filosofin. Och den borde kanske avstå i likhet med naturvetenskaperna från att försöka uppfinna hjulet gång på gång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar