tisdag 6 november 2018

Lena Andersson som filosof

"Verkligheten och resten", DN-krönikor 2015 - 2017, av Lena Andersson innehåller en hel del läsvärda artiklar. Hennes kritik av postmodernism, s.k. normkritik och andra företeelser i tiden innehåller väl inte direkt några nya tankar. Men de är välskrivna. Artikeln om postmodern skidåkning (masstarten i femtiokilometerslopp!) är rolig, även om jag inte är övertygad om att det är de postmoderna filosoferna som inspirerat till denna tveksamma tävlingsgren.

Lena Andersson kan ur marxistisk synvinkel betraktas som en "mekanisk materialist". Hon går tillbaka till upplysningstidens idéer, vilka  jämfört med nutida idealistisk filosofi måste ses som framsteg och inte som tillbakagång. Men hon förstår därmed inte de framsteg inom filosofin, som Hegel och Marx representerade, dialektiken.

För några år sedan skrev jag några dialoger som polemiserade mot hennes odialektiska påstående att "det hela inte är mer än summan av dess delar". (Tyvärr är de inläggen idag osynliga f.n. av någon anledning.)

I stort sett håller Lena Andersson fast vid denna tes, vilket är tydligt i hennes extrema syn, liknande Margaret Thatchers,  på samhället som en abstraktion och att det endast är individer som existerar. Det kommer fram i  hennes syn på i ekonomi i allmänhet och skatter i synnerhet. "Skatt är den sanna girigheten" är t.ex. rubriken på en av artiklarna i boken. "Kollektivism" är alltid något ont för henne, medan individualismen är det Goda.

Synen på demokrati är följdriktigt denna: "Demokratin är varken folkrörelser, majoritetsstyre eller val till politiska församlingar, utan möjligheten att slippa underkastelse, och möjligheten att söka den för egen del."

Men Lena Andersson avstår från att dra de yttersta konsekvenserna av sin liberala anarkism. Hon tycks motvilligt acceptera statens existens, men förklarar inte varför.

Kan hennes tveksamhet beror på att hon börjat tvivla lite på sin filosofiska ståndpunkt, den odialektiska materialismen? Krönikan "Popper som postmodernist" kan tyda på det. Karl Poppers "Det öppna samhället och dess fiender" var  ju ett våldsamt angrepp på Hegel och Marx, som sågs som arvtagare till Platon. Även om Lena Andersson sympatiserar med detta angrepp, så inser hon att Poppers kritik bygger på ett avvisande av objektiva vetenskapliga lagar, vilket leder till den postmoderna  relativismen, som ju är Lena Anderssons huvudmotståndare.

Men för att acceptera att vetenskap är möjlig filosofiskt räcker inte den mekaniska materialismens världsbild! Lena Andersson borde kanske börja studera inte bara nyliberaler som Nozick och Hayek, utan även Hegel och Marx...




måndag 22 oktober 2018

Teser om populismen

1. Populistiska rörelser stod till vänster fram till andra världskriget. Exempel är de populistiska partierna i USA liksom narodnikerna i Ryssland under senare hälften av 1800-talet. Perons populistiska rörelse är ett exempel på 1900-talet.

2. "Högerpopulismen" uppstod i Frankrike på 1950-talet i och med Poujadismen, ett småborgerligt skattesänkar- och missnöjesparti. Därefter har populismen i västvärlden dominerats av högerpopulismen.

3. Vänsterpopulismen är en mer genuin populism än högerpopulismen, då den kämpar för "folkets" intressen mot de härskande klasserna, medan högerpopulismen demagogiskt bekämpar "eliterna" men i praktiken splittrar folket i den härskande klassens intresse.

4. Högerpopulismen är i sin demagogiska propaganda släkt med fascismen utan att uttryckligen vilja avskaffa den borgerliga demokratin.

5. Alla rörelser som kämpar för "folkets intressen" är inte populistiska. Det gäller t.ex. socialistiska och kommunistiska partier, som har som mål att införa ett annat, postkapitalistiskt samhällssystem.

6. Vänsterpopulismen är antingen uttalat reformistisk (se artikel av Chantal Mouffe) eller så förbigår den i praktiken frågan om samhällssystem (Podemos i Spanien). Därmed är vänsterpopulismen släkt med 1900-talets reformistiska socialdemokrati (som i allmänhet övergav sina socialistiska mål även programmatiskt).

7. I förhållande till rörelser med socialismen som slutmål är vänsterpopulismen idag ett historiskt steg tillbaka till 1800-talet.

8. Frågan är om vänsterpopulismen ändå idag skulle kunna vara ett praktiskt politiskt alternativ till en socialdemokratisk eller kommunistisk vänster som knappt existerar längre. Behövs vänsterpopulism som alternativ till högerpopulismen?

9. Även om det skulle gå att bygga ett vänsterpopulistiskt parti, så skulle det ställas inför svåra problem om det blev så framgångsrikt att det kunde erövra regeringsmakten! Se på Syriza i Grekland, som trots sitt radikala program, vek sig när motståndet från det internationella finanskapitalet blev för starkt, och övergick till att administera den grekiska kapitalismen.

10. Ett alternativ till ett vänsterpopulistiskt parti skulle kunna vara en vänsterpopulistisk enhets- eller folkfront, någonting liknande 30-talets folkfronter. Skillnaden är bl.a. att de  hade en mer tydlig och akut fiende, fascismen och att initativet till dem togs av starka kommunistiska partier.

tisdag 11 september 2018

Vad är pengar? MMT?

Frågan i rubriken om "pengars natur" är förbryllande. Det blir ännu mer förbryllande när man ställs inför påståenden som att dagens affärsbanker  och stater "skapar pengar ur intet genom knapptryckningar i en dator".

Själv har jag tyckt att Marx förklaring i de första kapitlen i "Kapitalet" ger en tillfredsställande beskrivning.  Frågan "vad är pengarnas natur" är fel ställd. Pengarna har inte en bestämd "natur" utan har under den ekonomiska utvecklingen antagit fler och fler skilda funktioner. I början som köp- och bytesmedel, som varornas cirkulationsmedel och värdeenhet, som betalningsmedel, symbolpengar, "kreditpengar" och slutligen som kapital.

"Pengar" är alltså ett begrepp som har förändrats under historiens gång och som inte kan naglas fast med hjälp av en enda egenskap. Marx analys är dialektisk genom att den beskriver dessa funktionstillägg och funktionsförändringar som pengarna genomgått. Analysen är även materialistisk genom att den avspeglar vad som hänt med pengarna historiskt.

Det finns ju alternativa teorier som hävdar att Marx hade fel i att pengarnas uppstod ur varubytet.  En teori bland vissa antroprologer är att pengar från början var gåvor och gengåvor, som knöt ihop människor socialt och som inte hade något med ekonomi att göra. Denna teori kan väl mycket väl stämma även om det är omöjligt att veta säkert vad som hände i historiens gryning. Men även om teorin skulle vara riktig så kan jag inte se att den drabbar Marx penningteori , då den gäller ekonomier där varuutbyte förekommer.

En annan teori går ut på att pengar skapas av stater. Teorin har funnits flera  århundraden och kallats "chartalism". Keynes var attraherad av den. En nutida populär variant kallas MMT, "Modern Money Theory". En läsvärd bok som propagerar för MMT är skriven av L. Randall Wray och heter just "Modern Money Theory". MMT-skolan uppstod enligt boken ur ett försök att empiriskt beskriva hur penningsystemet fungerar idag med flytande valutakurser och s.k. fiatpengar (pengar utan någon täckning). Jag tror att den beskrivning MMT kom fram till över relationerna mellan banker, centralbanker och stater i huvudsak stämmer. MMT:s politiskt progresiva förslag om statlig jobbgaranti är sympatiska. Problemet är MMT:s penningteori.

MMT menar nämligen att 1) "pengarnas natur" är att de är skuldsedlar ("IOU:s")  2) staten kan skapar hur mycket pengar som helst  "ur intet" genom att öka centralbankens tillgångssida i dess balansräkning "med en enkel knapptryckning"  3) att  staten kan köpa varor av sina medborgare för pengarna den skapar beror på att den juridiskt tvingar befolkningen att betala skatt med statens pengar. "Skatter driver pengarna". "Fiatpengar" har inget med förtroende att göra utan med hot om straff!

Vad gäller punkt 1) så tycks det onekligen som att allt större andel av pengarna finns på bankkonton, vilka kan betraktas bankernas skulder till insättarna. De lovar ju oss att ge oss kontanter om vi begär det - och de kommer från staten!  I ett kontantlöst samhälle skulle vi aldrig behöva eller kunna  kräva att få "riktiga pengar".  Men så länge vi inte har ett kontantlöst samhälle gäller knappast 1). (MMT:s påstående att kontanter är skuldsedlar är inte övertygande...)

Punkt 2) tar i praktiken Randall Wray själv tillbaka genom att hålla  med om att staten måste ta in skatter - inte för att den behöver dem som inkomster, utan för att staten behöver dra in efterfrågan för att inte skapa inflation. Därmed faller ju de mest blåögda MMT:arnas förhoppningar...

Punkt 3), förklaringen av varför vi accepterar  "i sig värdelösa fiatpengar" som betalning övertygar inte heller. Nu gav inte Marx heller någon förklaring på hur fiatpengarna kan fungera - de spelade ingen praktisk roll på 1800-talet. Och dagens marxister har olika uppfattningar i denna fråga.

Personligen tror jag att man helt enkelt kan se fiatpengarna (pappersedlar utan täckning) som ett nästa steg i "utvecklingen" efter symbolpengarna (sedlar utgivna av staten men med täckning i t.ex. guld). Priset man får betala är  en ständig penningvärdesförsämring, men så länge som det fungerar någorlunda så...

En marxist som Sam Williams, som kritiserat MMT i tre långa artiklar (den första här) intar en drastisk ståndpunkt: fiatpengar existerar inte då guldet enligt honom på något sätt i slutändan ändå styr. Jag ser det som att han tappat den materialistiska sidan i den materialistiska dialektiken, vilken alltid måste låta begreppen och teorierna framgå ur den empiriska verkligheten.



onsdag 28 december 2016

Dialektik enligt Althusser, Mao och Badiou

I ett tidigare inlägg diskuterades skillnaden mellan Marx och Hegels dialektik. I tredje delen av "The Idea of Communism" finns ett par artiklar som anknyter till denna skillnad, dels "Althusser and Mao: A Missed Encounter?" av Claudia Pozzana, och dels "The Affirmative Dialectics" av Alain Badiou.

Enligt Caudia Pozzana beror Hegels dialektiska begrepp, "alienation", "negationens negation", "upphävande" m.fl. direkt på Hegels idealistiska teori.  Den utgår från att det ursprungligen funnits en enkel enhet vilken splittrats,  men som återställs på en högre nivå. Begreppen överensstämmer med Hegels projekt som kan sägas vara att "upphäva" den bokstavstroende kristendomen genom att lyfta upp den till en rent filosofisk nivå, som omfattar allt vetande.

Hegel beskriver en enkel process med två motsatser. Det var en modell som Marx inte använde i sina mogna verk. I en helhet är ett av dess "moment" dominerande över de andra. Mao använde inte heller Hegels modell när han tvärtom framhöll att det alltid finns många motsättningar i "ett ting", men att en av dessa är  den primära, "huvudmotsättningen" medan de andra är sekundära.

Althusser tog fasta på den här skillnaden och införde begreppet "överbestämning":  huvudmotsättningen är alltid  överbestämd  av s.k. omständigheter, kulturella faktorer o.s.v..

Claudia Pozzana är kritisk mot både Lenin och Mao, för att de fortsatte  i teorin, fast inte i praktiken,  att använda "hegelianska" uttryck som Maos "ett delar sig i två" och Lenins "motsatsernas enhet och kamp".Jag tror i motsats till henne att den "enkla polära motsatsen" kan vara berättigad i vissa situationer.

Alain Badiou vänder sig i första hand mot det hegelianska begreppet "negation" och ställer mot det "affirmation"! Det gäller att bejaka det nya, som inte kan reduceras till att vara en ren motsats till det gamla, till en negation av det.

"You have to have something that is really an opening. I name his opening 'event'. What is event? An event is simply that which interrupts the law, the rules, the structure of the situation, and creates a new possibility. So an event is not initially the creation of a new situation. It is the creation of a new possibility, which is not the same thing."

Jag tror att det ligger en del i det som Badiou skriver. Problemet med begreppet "negation" är att det missar att det uppstår  kvalitativt nya ting, som inte kan helt förklaras ur det gamla. (Annars skulle det ju inte vara något verkligt nytt!)

måndag 23 maj 2016

"Scientism" i Filosofiska rummet.

Vad är scientism? "Filosofiska rummet" diskuterade frågan 22 maj i år. Ett svar på frågan är att scientism är en åskådning som menar att  naturvetenskaperna kan förklara allt. Kanske inte idag, men med naturvetenskapliga metoder,  någon gång i framtiden.

Men  är inte detta en rätt konstig idé? Varför skulle det vara möjligt att grunda etik, sociologi och ekonomi på naturvetenskapens verktyg, mätningar och matematik? Antagligen är det naturvetenskapens stora framgångar, antyddes det, som kan få  en del personer att göra det djärva språnget till att anta att precis allt i princip kan förklaras utifrån nuvarande och kommande naturvetenskap.

Diskussionen i programmet hade kanske blivit intressantare om redaktionen hade varit mindre feg och bjudit in någon som faktiskt är  scientist. Men alla tre deltagarna var överens om att scientismen är ohållbar.

Filosofen Jonna Bornemark, fenomenolog, försökte visserligen attackera den kloke fysikern Ulf Danielsson, men hon lyckades inte nagla fast honom vid någon övertro på fysiken.

Jonna hade ett bra inlägg däremot om den grasserande evidenshysterin, hon ansåg har sitt ursprung i ett scientistiskt synsätt. (Jag tror att fenomenet är mer komplicerat än så, och att det hänger ihop med marknadsfundamentalismen mer än med inflytande från modern fysik.)

Scientismen liknar den "mekaniska materialism", som kritiserades av marxismen på 1800-talet. Den är alltså inget nytt, och borde väl varit död och begraven sedan dess. Men i viss mån kanske den får näring från sin motpol, den postmodernism och  relativism som Ulf Danielsson försiktigt kritiserade. Jonna Bornemark kanske stod närmare idén om att allt som är viktigt är tolkningsfrågor.  Men felet med scientismen är inte att vi är natur, utan att den inte inser att "naturen är levande"! Hon utvecklade dock inte denna tanke som låter misstänkt lik 1800-talets  idealism.

Någon scientist fick alltså inte vara med och försvara sig. Och någon dialektisk materialist, som står för en den rationella "medelvägen" mellan scientism och idealism, bjuds heller aldrig in till de här programmen. Men då kanske diskussionen skulle komma fram till svar, och det är ju inte meningen...

torsdag 19 maj 2016

Meditation om meditation

När man lär sig att meditera så uppmanas man att acceptera att det aldrig går att helt tömma medvetandet på tankar. Men för att i största möjliga mån ändå stilla det - om det är det som är målet - så kan man bara notera när tankarna kommer men medvetet avstå från att spinna vidare på dem. Alltså bara låta dem komma och gå. Och "lyssna" på tystnade mellan tankarna. (Detta är en bra metod att vila hjärnan, tror jag, men om det fyller någon annan funktion vet jag inte.)

Jag har märkt att när jag blundat och tillämpat den här metoden, så har jag efter en stund börjat "se" bilder i stället. Det språkliga innehållet i de uppdykande tankarna "tunnas ut". Till slut har jag blivit tveksam till om jag verkligen tänkt något eller inte.  Och det språkliga innehållet har  mer eller mindre upphört. ("Nu har jag inte tänkt på länge, oj det är ju också en tanke" o.s.v.)

Två frågor:
1. Är de där bilderna man ser med slutna ögon tankar eller inte (den icke-filosofiska frågan är om man ska försöka minska ner bilderna också)?

2. Hur uppfattar vi tankarna? Med vilket sinnesorgan? Det verkar ju varken vara syn, hörsel, lukt eller känsel!

Men bilderna vi ser när vi blundar ser vi ju inte heller med ögonen, utan är någon sorts simulering i hjärna, bleka avbilder av synminnen. Det kanske är samma sak med det vi uppfattar som "tankar", nämligen att det är minnen av ord och meningar vi hört!? Är tankar hörselminnen?

Nu kan vi ju faktiskt få nya idéer som vi aldrig hört förut, men hjärnan kanske kan bygga upp sammansatta ordkombinationer av ord eller t.o.m. fonem vi någon gång hört?

Ibland kanske vi "tänker med bilder" som Einstein,  genom att först "se" dem med vårt inre öga, och därefter formulera något språkligt utifrån synintrycken?

Hur är det med abstrakta tankar som "2 + 2 = 4"? Hur tar hjärnan språnget från det konkreta ("äpplen på bordet") till det abstrakta 4?

Om vi inte hade den konkreta symbolen "4", så kanske vi aldrig kunde uppfatta det abstrakta talet 4?

lördag 9 april 2016

Engels "metafysik"

I förra inlägget kom jag in på Friedrich Engels syn på "dialektiken", den ena huvudbeståndsdelen i den dialektiska materialismen, som ju är marxismens filosofi. Den andra beståndsdelen är förstås materialismen, med rötter i antikens atomlära men även i Aristoteles fysik.

Engels uttryckte sin  speciella variant av dialektisk materialism såhär koncist som att  "världen består av materia i rörelse". Och det ansåg redan Demokritos, även om denne var mer konkret: materien består av atomer med olika geometriska former, som befinner sig i rörelse. Engels tillade att materien kan ha olika "rörelseformer", varför den kan uppträda som  fria atomer, som molekyler bestående av flera atomer, som levande organismer, och t.o.m. som medvetna, tänkande varelser.

Alltså för Engels in ett ytterligare ontologiskt begrepp (som beskriver vad världen består av), förutom materia och rörelse: begreppet form! Men vad är form? Är det något rent geometriskt?

Jag har skrivit tidigare om formbegreppet hos Aristoteles, som tenderade att hänföra allt det till "formen" som inte hör till den egenskapslösa "substansen". Världen består av olika substanser med varsin form!

I formuleringen "materia i rörelse" inbegrips underförstått två ontologiska begrepp: rum och tid. För rörelse brukar man ju mena en lägesförändring under en viss tid. Och läge förutsätter "rummet" (eller en "plats" med Aristoteles mindre abstrakta uttryckssätt).

Mekaniken skulle man kunna se som den vetenskap som behandlar "kroppar" som rör sig i förhållande till varandra på ett "ordnat sätt". Medan värmeteorin behandlar kaotisk rörelse inom "kroppar". Kemin i sin tur behandlar rörelse mellan atomer inom molekyler. Biologin, som Engels karakteriserade som äggviteämnenas kemi, handlar om bl. a. hur näringsämnen kommer in i organismer och håller dem vid liv. Och medvetande är förknippat med elektriska och kemiska signaler i nervsystem.

Det är alltså någon form av rörelse inblandad i alla dessa typer av "materia". Men förstår vi deras beteende  bättre för att vi konstaterar det? Nej, kanske inte, men poängen är att vi inte behöver anta existensen av ytterligare ontologiska ting, som själar och andar!

Aristoteles ansåg att det finns hela 10 "kategorier", som krävs för att beskriva världen. "Substans" kan väl någotsånär jämställas med  Engels materia. Rum och tid är redan nämnda. Men Aristoteles tar även med kvantitet och kvalitet, som inbegrips i en av Engels "tre dialektiska lagar".

Rum och tid - och därmed rörelsen - kan beskrivas kvantitativt, matematiskt. Men vad är kvalitet och vad är dess relation till materian och rörelsen? (Relation är förresten ytterligare en av Aristoteles ontologiska kategorier - ett rätt svårdefinierbart begrepp!)

Går det att reducera alla materiens egenskaper till rörelse? I så fall kunde man klara sig utan kvaliten som ontologisk kategori!

Enligt dagens fysik måste egenskaper som t.ex. massa och elektrisk laddning användas i beskrivningen av hur "materia", partiklar, rör sig. Måste inte de då också betraktas som ontologiska kategorier (i Aristoteles mening)? Och alltså ingå i en uppdaterad version av Engels "metafysik"?

Men sådana egenskaper kanske istället kan sammanföras under Aristoteles (liksom Hegels och Engels) begrepp kvalitet? Däremot platsar nog inte sekundära egenskaper som temperatur, eller temperament! (Liedman resonerar om skillnaden mellan egenskaper och kvaliteter i sin bok utan att komma fram till något klargörande. )

Saknas det inte något väsentligt i formuleringen "världen är materia i rörelse"? Har inte rörelselagarna som materien följer sin egen ontologiska existens? Den "kritiska realismen", som jag skrivit om tidigare anser just det. Naturlagarna tycks lika verkliga som atomerna, tiden och rummet.  Världen tycks vara en ordnad värld - även om det även råder oordning. Frågan kanske ska lämnas öppen tills vidare...