En andra del i Michel Foucaults föreläsningsserie på "College de France" har kommit ut under titeln "Säkerhet, territorium, befolkning". Den är bitvis lika lysande som delen om "Vansinnets historia under den klassiska epoken". Men denna gång är han mer direkt politisk och ämnet är en idéhistorisk beskrivning av regeringskonstens utveckling sedan antiken.
Analysen av den "kristna herdemakten" tillhör de mest fascinerande avsnitten. I det antika Aten och Rom var medborgarna skyldiga att lyda lagarna. Men den kristna tanken ersatte den lydnaden med den absoluta lydnaden mot en person, flockens "herde" eller pastorn. Högst upp i samhällshierarkin finns sedan suveränen, kungen, som styr på uppdrag av Gud, världshärskaren.
Men den här kristna synen börjar tappa i inflytande ungefär samtidigt med den naturvetenskapliga revolutionen på 1500/1600-talet. Nu börjar Gud anses styra inte direkt, utan via naturlagar och allmänna principer.
Suveränen styrde tidigare över ett territorium, men framåt 1700-talet snarare över en befolkning. Man tar den nya vetenskapen statistiken till hjälp. "Biopolitiken" föds.
Sedan uppstår det abstrakta begreppet "statsförnuft". Staten ses inte längre som underordnad varken gudomliga eller naturliga lagar.
Samma kritik som man kan rikta mot "Vansinnets historia under den klassiska epoken" träffar även den här boken. Foucault analyserar politiska begrepp, han beskriver ändringar i deras användning. Och han tolkar dem. Men förklarar han dem? Nej, det tycker jag inte. Ibland framskymtar det att han anser att det kanske inte ens går att förklara förändringarna han ser.
Ska man förstå det moderna statssystemets framväxt, tror jag det är nödvändigt med en materialistisk metod. Att koppla idéerna till ändringar i ekonomiska och politiska förhållanden.
Foucault var kritisk till marxismen, vilket väl är orsaken till att han inte ens försöker utgår från de materiella förhållandena i sin historietolkning. De försök till alternativa förklaringar han har på några ställen, upplever jag tyvärr som helt obegripliga.
onsdagen den 8:e februari 2012
fredagen den 11:e november 2011
Platons "Staten" - en högerutopi
På baksidan av Nya Doxas version av "Staten", i översättningen från 1922, står att "Staten" är "en av hörnstenarna i vårt kulturella arv från antiken. I mer än 2000 år har västerlandets män brottats med detta första och kanske mest storslagna försök att nå fram till de grundläggande principerna för ett rättvist och gott samhälle." Det går kalla kårar efter ryggraden... Platons språkrör Sokrates avfärdar ju den atenska demokratin som ett riktigt uselt statsskick, som automatiskt förfaller i tyranni. Den bästa statsformen är aristokratin, där en filosofiskt skolad elit styr utan inflytande från pöbeln.
Karl Poppers ursinniga angrepp mot det fördärvliga inflytandet från Platon på det politiska tänkandet i "Det öppna samhället och dess fiender" är lätt att instämma i. Liberalen Popper, som också attackerade Hegel och Marx i boken, lär ha sagt att han skrev den som en sorts intellektuell värnplikt under andra världskriget. Det gällde då att försvara demokratin mot fascismen (men också mot den "totalitära kommunismen").
Varför kan det ändå vara värt att läsa "Statens" drygt 400 sidor? Av samma skäl som Thomas Hobbes´ "Leviathan" är värd att studera - här lägger Fienden, den reaktionära högern, fram sina bästa argument.
Till dessa "argument" räknar jag inte den berömda "grottliknelsen", som är tänkt att ge en åskådlig bild av Platons idélära, att den med sinnena uppfattade världen är en blek avglans av den himmelska, sanna världen.
Inte heller är argumentationen mot litteraturen och musiken speciellt intressant. Dessa avbildar den empiriska världen, som i sin tur avbildar "idévärlden". Platon förespråkade den strängaste religiösa censur mot allt som skulle kunna få respekten för "gudarna" att minska.
Hur kommer det sig att Platon lyckats lura så många? Att så få genomskådat hans plädering för att den högsta styresformen består i att han och hans atenska aristokratkompisar ska få styra enväldigt?
Platon och Sokrates framställer sitt politiska program som ett sätt att nå högsta möjliga "rättfärdighet" och "rättvisa". Men samtiden tycks inte ha gått på bluffen - den dömde ju som bekant Sokrates till döden.
Platons ideal är alltså aristokratien, där filosofkungarna styr. Men intressant nog framställer han denna styresform som en utopi - den förfaller nämligen spontant till den näst bästa styresformen, den krigiska "timokratin", som fanns i t.ex. Sparta.
Timokratin tenderar sedan att förfalla till oligarki, där de rika styr och de fattiga inte har något att säga till om. Lägg märke till att den reaktionära högern alltid säger sig vara motståndare till penning- och borgarvälde. Krigaren står högre än "affärsmannen", men allra högst står Ledaren.
En tänkvärd iakttagelse av Platon är att en allvarlig svaghet med en "oligarkisk stat" är att den inte så lätt kan föra krig, eftersom det lilla fåtalet rika drar sig för att beväpna massorna av fattiga.
En tanke som faller en in vid läsningen, är att avståndet mellan Aten på 300-talet och dagens samhälle är förvånansvärt kort. Man känner igen sig i beskrivningarna av t.ex. den långt drivna specialiseringen i samhället. Skomakarens son borde också bli skomakare - Platon hyllade helt det indiska kastsystemets principer.
Ändå har det kanske skett en "utveckling" till idag. De härskande har blivit skickligare på att bedra massorna. Det är ju uppenbart det oligarkiska systemet vi har idag, men vi tror att vi lever i en demokrati, vilken enligt Platon är den styrelseform som oligarkin förfaller till.
Demokratin där medborgarna tillsammans styr, var för Platon alltså det näst sämsta styrelseskicket. "Tyranniet" var det sämsta, där (enligt Platon) moraliskt dåliga människor har tillskansat sig makten. Man kan ju undra vad det är för skillnad i praktiken mellan tyranniet och aristokratin. Jag skulle vilja säga att Platons faktiska förslag är ett "tyranni", där tyrannerna i utopisk anda sägs ha förvandlats till moraliskt oklanderliga och högtstående personer.
Ett intressant inslag, som lurat personer som filosofen Alain Badiou, är Platons "kommunism". Den styrande eliten föreslås leva i egendomsgemenskap. Ja, även kvinnor och barn ska "ägas" gemensamt! Därmed upprätthålls enheten inom den härskande klassen.
En besvärlig invändning som möter Sokrates i början av "Staten" är att den "rättrådighet" som Sokrates förespråkar ofta inte blir belönad i samhället. Och att skurkarna därför många gånger lever lyckligare liv än de rättrådiga.
Den religiösa "lösningen" på problemet med orättvisan i världen är som bekant att orättvisan rättas till i livet efter detta. Platon har en egen variant genom att berätta en myt om en man som återkommit från dödsriket och därför kunde vittna om att att synden där får sitt straff.
Men Platon har också en annan "lösning", som är riktigt motbjudande, och som går ut på att orättvisorna bara är skenbara. De som är lyckliga har i själva verket alltid förtjänat det, även om det kanske inte ser ut så!
Karl Poppers ursinniga angrepp mot det fördärvliga inflytandet från Platon på det politiska tänkandet i "Det öppna samhället och dess fiender" är lätt att instämma i. Liberalen Popper, som också attackerade Hegel och Marx i boken, lär ha sagt att han skrev den som en sorts intellektuell värnplikt under andra världskriget. Det gällde då att försvara demokratin mot fascismen (men också mot den "totalitära kommunismen").
Varför kan det ändå vara värt att läsa "Statens" drygt 400 sidor? Av samma skäl som Thomas Hobbes´ "Leviathan" är värd att studera - här lägger Fienden, den reaktionära högern, fram sina bästa argument.
Till dessa "argument" räknar jag inte den berömda "grottliknelsen", som är tänkt att ge en åskådlig bild av Platons idélära, att den med sinnena uppfattade världen är en blek avglans av den himmelska, sanna världen.
Inte heller är argumentationen mot litteraturen och musiken speciellt intressant. Dessa avbildar den empiriska världen, som i sin tur avbildar "idévärlden". Platon förespråkade den strängaste religiösa censur mot allt som skulle kunna få respekten för "gudarna" att minska.
Hur kommer det sig att Platon lyckats lura så många? Att så få genomskådat hans plädering för att den högsta styresformen består i att han och hans atenska aristokratkompisar ska få styra enväldigt?
Platon och Sokrates framställer sitt politiska program som ett sätt att nå högsta möjliga "rättfärdighet" och "rättvisa". Men samtiden tycks inte ha gått på bluffen - den dömde ju som bekant Sokrates till döden.
Platons ideal är alltså aristokratien, där filosofkungarna styr. Men intressant nog framställer han denna styresform som en utopi - den förfaller nämligen spontant till den näst bästa styresformen, den krigiska "timokratin", som fanns i t.ex. Sparta.
Timokratin tenderar sedan att förfalla till oligarki, där de rika styr och de fattiga inte har något att säga till om. Lägg märke till att den reaktionära högern alltid säger sig vara motståndare till penning- och borgarvälde. Krigaren står högre än "affärsmannen", men allra högst står Ledaren.
En tänkvärd iakttagelse av Platon är att en allvarlig svaghet med en "oligarkisk stat" är att den inte så lätt kan föra krig, eftersom det lilla fåtalet rika drar sig för att beväpna massorna av fattiga.
En tanke som faller en in vid läsningen, är att avståndet mellan Aten på 300-talet och dagens samhälle är förvånansvärt kort. Man känner igen sig i beskrivningarna av t.ex. den långt drivna specialiseringen i samhället. Skomakarens son borde också bli skomakare - Platon hyllade helt det indiska kastsystemets principer.
Ändå har det kanske skett en "utveckling" till idag. De härskande har blivit skickligare på att bedra massorna. Det är ju uppenbart det oligarkiska systemet vi har idag, men vi tror att vi lever i en demokrati, vilken enligt Platon är den styrelseform som oligarkin förfaller till.
Demokratin där medborgarna tillsammans styr, var för Platon alltså det näst sämsta styrelseskicket. "Tyranniet" var det sämsta, där (enligt Platon) moraliskt dåliga människor har tillskansat sig makten. Man kan ju undra vad det är för skillnad i praktiken mellan tyranniet och aristokratin. Jag skulle vilja säga att Platons faktiska förslag är ett "tyranni", där tyrannerna i utopisk anda sägs ha förvandlats till moraliskt oklanderliga och högtstående personer.
Ett intressant inslag, som lurat personer som filosofen Alain Badiou, är Platons "kommunism". Den styrande eliten föreslås leva i egendomsgemenskap. Ja, även kvinnor och barn ska "ägas" gemensamt! Därmed upprätthålls enheten inom den härskande klassen.
En besvärlig invändning som möter Sokrates i början av "Staten" är att den "rättrådighet" som Sokrates förespråkar ofta inte blir belönad i samhället. Och att skurkarna därför många gånger lever lyckligare liv än de rättrådiga.
Den religiösa "lösningen" på problemet med orättvisan i världen är som bekant att orättvisan rättas till i livet efter detta. Platon har en egen variant genom att berätta en myt om en man som återkommit från dödsriket och därför kunde vittna om att att synden där får sitt straff.
Men Platon har också en annan "lösning", som är riktigt motbjudande, och som går ut på att orättvisorna bara är skenbara. De som är lyckliga har i själva verket alltid förtjänat det, även om det kanske inte ser ut så!
måndagen den 10:e oktober 2011
Engels och "Anti-Dühring"
En bok som fortfarande förtjänar att läsas är Friedrich Engels "Herr Eugen Dühring's omvälvning av vetenskapen", populärt kallad "Anti-Dühring", som utkom året 1878. Även marxistiska filosofer har rynkat på näsan åt den. Men det beror antagligen på att de känt sig träffade av dess skoningslösa kritik av alla tendenser till filosofisk idealism.
Boken är alltså skriven som en kritik av den numera bortglömde socialistiske och "materialistiske" skribenten Dühring. Men det är förstås avsnitten där Engels beskriver marxismens syn på filosofi, politisk ekonomi, det framtida socialistiska samhället, naturvetenskapens landvinningar m.m. som gör att boken är högst läsvärd idag. Den som endast är intresserad av det "positiva" innehållet kan istället läsa "Socialismens utveckling från utopi till vetenskap". (Båda finns på svenska )
När man idag läser Engels förintande kritik av Dühring, så tycker man nog spontant synd om den stackars Dühring. Även om jag tror att Engels hade vunnit på att vara mindre polemisk, så är kritiken motiverad även idag, för nog är det Dührings förenklade, populära uppfattningar som fortfarande råder, snarare än Marx och Engels "vetenskapliga socialism".
Är det t.ex. våldet och förtrycket som förklarar historien, vilket Dühring ansåg? Nog står han närmare en filosof som Foucault, än den marxistiska uppfattningen om produktionssättets betydelse?
I inlägget om Lenins kriterium för skillnaden mellan materialism och idealism inom filosofin, nämnde jag att Lenin utgick från Engels formuleringar i "Anti-Dühring" och skärpte dem. Men Lenin anslöt sig också till Engels syn på materialismens innehåll. Engels beskrivningar känns lite spekulativa men också just därför extra intressanta. Verkligheten består av materia i rörelse, skriver han. Rörelsen är "materiens existensform". Men rörelsen liksom materian finns i olika former.
En vanlig kritik mot Engels har varit att han okritiskt skulle ha anslutit sig till tidens "positivistiska" vulgära materialism. I själva verket riktade han hård kritik mot den "mekaniska materialism", som var populär bland dåtidens naturvetenskapsmän. Läs t.ex. följande citat ur en not till ""Anti-Dühring" ("On the Mechanical Conception of Nature", sid 441 i Progress Publishers upplaga från 1969).
"Matter as such is a pure creation of thought and an abstraction. We leave out of account the qualitative differences of things in lumping them together as corporeally existing things under the concept of matter. Hence matter as such, as distinct from definite, existing pieces of matter, is not anything sensuously existing. If natural science directed its efforts to seeking out uniform matter as such, to reducing qualitative differences to merely quantitative differences in combining identical smallest particles, it would be doing the same thing as demanding to see fruit as such instead of cherries, pears, apples or the mammal as such instead of cats, dogs, sheep etc. gas as such, metal, stone, chemical compound as such, motion as such."
Den "mekaniska" uppfattningen är enligt Engels att se all rörelse enbart som ändring av läge. "It explains all change from change of place, all qualitative differences from quantitative ones and overlooks that the relation of quality and quantity is reciprocal, that quality can be transformed into quantity, that, in fact, reciprocal action takes place."
"All motion includes mechanical motion, change of place of the largest or smallest portions of matter, and the first task of science, but only the first task, is to obtain knowledge of this motion. But this mechanical motion does not exhaust motion as a whole. Motion is not merely change of place, in fields higher than mechanics it is also change of quality."
Boken är alltså skriven som en kritik av den numera bortglömde socialistiske och "materialistiske" skribenten Dühring. Men det är förstås avsnitten där Engels beskriver marxismens syn på filosofi, politisk ekonomi, det framtida socialistiska samhället, naturvetenskapens landvinningar m.m. som gör att boken är högst läsvärd idag. Den som endast är intresserad av det "positiva" innehållet kan istället läsa "Socialismens utveckling från utopi till vetenskap". (Båda finns på svenska )
När man idag läser Engels förintande kritik av Dühring, så tycker man nog spontant synd om den stackars Dühring. Även om jag tror att Engels hade vunnit på att vara mindre polemisk, så är kritiken motiverad även idag, för nog är det Dührings förenklade, populära uppfattningar som fortfarande råder, snarare än Marx och Engels "vetenskapliga socialism".
Är det t.ex. våldet och förtrycket som förklarar historien, vilket Dühring ansåg? Nog står han närmare en filosof som Foucault, än den marxistiska uppfattningen om produktionssättets betydelse?
I inlägget om Lenins kriterium för skillnaden mellan materialism och idealism inom filosofin, nämnde jag att Lenin utgick från Engels formuleringar i "Anti-Dühring" och skärpte dem. Men Lenin anslöt sig också till Engels syn på materialismens innehåll. Engels beskrivningar känns lite spekulativa men också just därför extra intressanta. Verkligheten består av materia i rörelse, skriver han. Rörelsen är "materiens existensform". Men rörelsen liksom materian finns i olika former.
En vanlig kritik mot Engels har varit att han okritiskt skulle ha anslutit sig till tidens "positivistiska" vulgära materialism. I själva verket riktade han hård kritik mot den "mekaniska materialism", som var populär bland dåtidens naturvetenskapsmän. Läs t.ex. följande citat ur en not till ""Anti-Dühring" ("On the Mechanical Conception of Nature", sid 441 i Progress Publishers upplaga från 1969).
"Matter as such is a pure creation of thought and an abstraction. We leave out of account the qualitative differences of things in lumping them together as corporeally existing things under the concept of matter. Hence matter as such, as distinct from definite, existing pieces of matter, is not anything sensuously existing. If natural science directed its efforts to seeking out uniform matter as such, to reducing qualitative differences to merely quantitative differences in combining identical smallest particles, it would be doing the same thing as demanding to see fruit as such instead of cherries, pears, apples or the mammal as such instead of cats, dogs, sheep etc. gas as such, metal, stone, chemical compound as such, motion as such."
Den "mekaniska" uppfattningen är enligt Engels att se all rörelse enbart som ändring av läge. "It explains all change from change of place, all qualitative differences from quantitative ones and overlooks that the relation of quality and quantity is reciprocal, that quality can be transformed into quantity, that, in fact, reciprocal action takes place."
"All motion includes mechanical motion, change of place of the largest or smallest portions of matter, and the first task of science, but only the first task, is to obtain knowledge of this motion. But this mechanical motion does not exhaust motion as a whole. Motion is not merely change of place, in fields higher than mechanics it is also change of quality."
onsdagen den 7:e september 2011
Siri Hustvedts nerver
Siri Hustvedts bok "Den skakande kvinnan eller en historia om mina nerver", som kommit ut i pocket, innehåller spännande filosofiska diskussioner. Det är det klassiska problemet om själens förhållande till kroppen, som avhandlas.
Hustvedt kritiserar reduktionistiska materialister som DNA-upptäckaren Francis Crick, som skrev att "Du, dina glädjeämnen och dina sorger, dina minnen och ambitioner, din känsla av personlig identitet och fri vilja är i själva verket ingenting mer än beteendet hos en stor samling nervceller och deras vidhängande molekyler." "Ingenting annat" - verkligen?
Men Hustvedt tror inte att "själen" är frikopplad från kroppen heller. Hon kände när hon fick sina skakningsanfall, att hennes "jag" var kluvet i två. Det finns ett "biologiskt kärnjag", gemensamt med djuren, vilket är medvetet och har känslor, men också ett "biografiskt jag", som bygger upp en språkligt uttryckt berättelse om mitt liv, utifrån sina minnen.
Hustvedt kommer i sina undersökningar också in på samma terräng som Foucault behandlade i "Vansinnets historia under den klassiska epoken", nämligen de mentala sjukdomarnas natur. Slutsatsen tycks vara att t.ex. det som kallades för "hysteri", inte beror på organiska orsaker, d.v.s. skador i nervsystemet, men att de ändå har sin grund i beteendet hos våra hjärnlober. Och - kan det tilläggas - numera kan observeras med modern hjärnscanningsteknik.
Jag skulle faktiskt vilja kalla Hustvedts filosofiska position för dialektiskt-materialistiskt, även om jag antar att hon själv skulle vilja värja sig för en sådan etikettering...
Hustvedt kritiserar reduktionistiska materialister som DNA-upptäckaren Francis Crick, som skrev att "Du, dina glädjeämnen och dina sorger, dina minnen och ambitioner, din känsla av personlig identitet och fri vilja är i själva verket ingenting mer än beteendet hos en stor samling nervceller och deras vidhängande molekyler." "Ingenting annat" - verkligen?
Men Hustvedt tror inte att "själen" är frikopplad från kroppen heller. Hon kände när hon fick sina skakningsanfall, att hennes "jag" var kluvet i två. Det finns ett "biologiskt kärnjag", gemensamt med djuren, vilket är medvetet och har känslor, men också ett "biografiskt jag", som bygger upp en språkligt uttryckt berättelse om mitt liv, utifrån sina minnen.
Hustvedt kommer i sina undersökningar också in på samma terräng som Foucault behandlade i "Vansinnets historia under den klassiska epoken", nämligen de mentala sjukdomarnas natur. Slutsatsen tycks vara att t.ex. det som kallades för "hysteri", inte beror på organiska orsaker, d.v.s. skador i nervsystemet, men att de ändå har sin grund i beteendet hos våra hjärnlober. Och - kan det tilläggas - numera kan observeras med modern hjärnscanningsteknik.
Jag skulle faktiskt vilja kalla Hustvedts filosofiska position för dialektiskt-materialistiskt, även om jag antar att hon själv skulle vilja värja sig för en sådan etikettering...
fredagen den 26:e augusti 2011
Lenin som filosof
Lenin är ju mer känd som politiker och revolutionär än som filosof, men han skrev faktiskt en tjock filosofisk bok,"Materialism and Empirio-Criticism, Critical Comments on a Reactionary Philosophy".
Syftet med kritiken av dessa - i stort sett idag döda modefilosofier, var politiskt. Det handlade inte om att reda ut akademiska filosofiska frågor, utan om att motverka en tendens bland några av hans bolsjevikiska partikamrater att närma sig religiösa - och därmed, enligt Lenin, politiskt reaktionära - positioner.
Den historiska bakgrunden var att tsarregimen hade lyckats slå tillbaka den första ryska revolutionen vilken utbröt 1905.
Man kan ju jämföra med 1980-talets politiska atmosfär, då delar av "60-talsvänstern" gick i terapi och började ägna sig åt "andlighet" istället för politik.
Visserligen kan läsaren under kritiken av riktningar som "empiriokriticismen" och "machismen", ganska lätt se likheter med mer moderna läror.
Men ändå är det ganska tålamodsprövande med det stora utrymme och den detaljerade polemik som ägnas dessa idéer från förra sekelskiftet.
Det gemensamma för filosofer som Avenarius och Mach var att de ansåg sig ha hittat alternativ till materialismen och idealismen. I anslutning till Friedrich Engels hävdade Lenin däremot att det inte finns några medelvägar eller kompromisser. Antingen är man materialist eller idealist.
Därför behövde Lenin formulera ett kriterium för skillnaden mellan dessa två klasser av filosofier. Det gällde att dra upp en knivskarp gräns. Frågan är om inte hans formuleringar än skarpare och mer klargörande än Engels beskrivningar i "Anti-Dühring".
Den stora skillnaden såg Lenin i vilken sida som är primär i motsatsen mellan varat/materien och medvetandet. Det har t.ex. funnits en tid då medvetandet till skillnad från materien inte existerade. Medvetandet är också beroende av hjärnan, som är en sen företeelse under evolutionen.
Lenin gör också en intressant distinktion mellan materia som filosofiskt och som fysikaliskt begrepp. Filosofiskt betyder materia endast det som objektivt existerar oberoende av oss och som vi får kunskap om via våra sinnen. Naturvetenskapens definitioner däremot förändras i takt med framstegen inom vetenskapen.
I kapitlet om "The Recent Revolution in Natural Science and Philosophical Idealism" påpekas att upptäckter av nya fysikaliska företeelser tenderar att gynna idealistiska tänkesätt!
Det fanns t.ex. fysiker som trodde att elektronerna inte finns annat än som bekväma fiktioner. Kvarkarna, beståndsdelarna i protoner och neutroner, betraktades ju också under en senare tid till att börja med som matematiska abstraktioner. Detsamma gäller idag fortfarande för fysikens "strängar".
Det är inte så konstigt att "Materialism och empiriokriticism" i sin kompromisslösa materialism har dragit på sig kritik från dem som har en vacklande hållning i filosofins grundfrågor. Jag återkommer kanske till Slavoj Zizeks förvånansvärt oseriösa kritik, att Platons filosofi pinsamt nog omfattas av Lenins definition av materialismen.
Syftet med kritiken av dessa - i stort sett idag döda modefilosofier, var politiskt. Det handlade inte om att reda ut akademiska filosofiska frågor, utan om att motverka en tendens bland några av hans bolsjevikiska partikamrater att närma sig religiösa - och därmed, enligt Lenin, politiskt reaktionära - positioner.
Den historiska bakgrunden var att tsarregimen hade lyckats slå tillbaka den första ryska revolutionen vilken utbröt 1905.
Man kan ju jämföra med 1980-talets politiska atmosfär, då delar av "60-talsvänstern" gick i terapi och började ägna sig åt "andlighet" istället för politik.
Visserligen kan läsaren under kritiken av riktningar som "empiriokriticismen" och "machismen", ganska lätt se likheter med mer moderna läror.
Men ändå är det ganska tålamodsprövande med det stora utrymme och den detaljerade polemik som ägnas dessa idéer från förra sekelskiftet.
Det gemensamma för filosofer som Avenarius och Mach var att de ansåg sig ha hittat alternativ till materialismen och idealismen. I anslutning till Friedrich Engels hävdade Lenin däremot att det inte finns några medelvägar eller kompromisser. Antingen är man materialist eller idealist.
Därför behövde Lenin formulera ett kriterium för skillnaden mellan dessa två klasser av filosofier. Det gällde att dra upp en knivskarp gräns. Frågan är om inte hans formuleringar än skarpare och mer klargörande än Engels beskrivningar i "Anti-Dühring".
Den stora skillnaden såg Lenin i vilken sida som är primär i motsatsen mellan varat/materien och medvetandet. Det har t.ex. funnits en tid då medvetandet till skillnad från materien inte existerade. Medvetandet är också beroende av hjärnan, som är en sen företeelse under evolutionen.
Lenin gör också en intressant distinktion mellan materia som filosofiskt och som fysikaliskt begrepp. Filosofiskt betyder materia endast det som objektivt existerar oberoende av oss och som vi får kunskap om via våra sinnen. Naturvetenskapens definitioner däremot förändras i takt med framstegen inom vetenskapen.
I kapitlet om "The Recent Revolution in Natural Science and Philosophical Idealism" påpekas att upptäckter av nya fysikaliska företeelser tenderar att gynna idealistiska tänkesätt!
Det fanns t.ex. fysiker som trodde att elektronerna inte finns annat än som bekväma fiktioner. Kvarkarna, beståndsdelarna i protoner och neutroner, betraktades ju också under en senare tid till att börja med som matematiska abstraktioner. Detsamma gäller idag fortfarande för fysikens "strängar".
Det är inte så konstigt att "Materialism och empiriokriticism" i sin kompromisslösa materialism har dragit på sig kritik från dem som har en vacklande hållning i filosofins grundfrågor. Jag återkommer kanske till Slavoj Zizeks förvånansvärt oseriösa kritik, att Platons filosofi pinsamt nog omfattas av Lenins definition av materialismen.
tisdagen den 23:e augusti 2011
Michel Foucaults "Vansinnets historia under den klassiska epoken"
Det är inte lätt att från texten i denna berömda bok lista ut vad den vill säga egentligen. Det kan ju bero på mitt svenska medborgarskap kanske. Foucault lär ju nämligen ha blivit avrådd från att lägga fram boken som doktorsavhandling på Uppsala Universitet. Den är helt enkelt för svår för svenskar...
Även om syftet med boken är dunkel, så är det inte så svårt att beskriva vad den handlar om, nämligen precis det som titeln anger. Och det måste sägas att den allra största delen av boken är både läsvärd och begriplig. Partierna med det som ser ut som kontinentalfilosofiska utgjutelser och djupt spekulativa tolkningar av de historiska ändringarna i synen på "vansinnet" får man bortse ifrån.
Huvuddelen av texten består alltså lyckligtvis inte av spekulationer utan av mycket intressanta historiska beskrivningar, dels av hur de "vansinniga" behandlats av samhället, och dels av idéhistoriska beskrivningar av hur den medicinska sakkunskapen såg på de mentala sjukdomarnas orsaker.
I början av den "klassiska" perioden, som börjar efter renässansen, betraktas dessa sjukdomar inte alls som mentala eller psykiska, utan snarare som kroppsliga. De mediciner som användes verkade på kroppen, inte på psyket. I början var det de antika idéerna om kroppsvätskornas balans, som gällde, men senare handlade det mer om nervfibrerna, och om de hypotetiska "andar" som färdades genom nerverna, från och till hjärnan.
Dessa "andar" hade förstås inget med andar i vanlig bemärkelse att göra, men något måste man kalla det som nerverna transporterade innan man visste att det handlade om elektricitet och kemi.
Descartes dualistiska syn på skillnaden mellan kropp och själ dröjde alltså århundraden med att få något inflytande på läkarvetenskapen. Kropp och själ sågs länge som intimt förbundna med varandra. Det som verkade på kroppen, påverkade direkt själen.
Det är först mot periodens slut som tanken uppkommer att dessa sjukdomar är rent mentala sjukdomar. Och då uppstår också den hemska tanken att orsakerna till dessa sjukdomar dessutom är moraliska. Därmed ligger det också nära till hands att använda straffet som "medicin".
Foucault är positiv till psykoanalysen, då den återigen införde det icke-medvetna i bilden, nämligen med begreppet om det undermedvetna.
Boken sågs när den kom ut som en del i en anti-psykiatrisk rörelse, som i stort sett lyckades få bort inspärrandet av de "sinnessjuka" på institutioner.
I början hade interneringen av de "vansinniga" skett i samma fängelsebyggnader som inhyste vanliga kriminella och politiska fångar. Foucault visar att de humanitära reformivrarna som vände sig mot detta system, tyckte synd om fångarna, inte om de sjuka...
Foucault tycks inte ha några egna teorier om orsakerna till den här typen av sjukdomar. Dit räknades till att börja med huvudgrupperna mani, melankoli, hysteri och hypokondri. De två första hängde ihop med varandra, liksom de två senare.
På något sätt tycks de ha att göra med bristande "förnuft" och verklighetskontakt.
En del av anti-psykiatrikerna trodde att sinnessjukdomarna är mer eller mindre "normala" tillstånd, men det tycks inte finnas belägg för att Foucault skulle hållit med om det.
Idag finns som bekant båda "paradigmen" jämsides med varandra: psykoterapi och mediciner, som påverkar signalsubstanser. Men frågan är väl om vår syn på de psykiska sjukdomarna är så annorlunda än den var på 1700-talet. Hormoner har ersatt kroppsvätskorna i förklaringarna. Och terapeuterna försöker få klienterna att tänka förnuftigt.
Även om syftet med boken är dunkel, så är det inte så svårt att beskriva vad den handlar om, nämligen precis det som titeln anger. Och det måste sägas att den allra största delen av boken är både läsvärd och begriplig. Partierna med det som ser ut som kontinentalfilosofiska utgjutelser och djupt spekulativa tolkningar av de historiska ändringarna i synen på "vansinnet" får man bortse ifrån.
Huvuddelen av texten består alltså lyckligtvis inte av spekulationer utan av mycket intressanta historiska beskrivningar, dels av hur de "vansinniga" behandlats av samhället, och dels av idéhistoriska beskrivningar av hur den medicinska sakkunskapen såg på de mentala sjukdomarnas orsaker.
I början av den "klassiska" perioden, som börjar efter renässansen, betraktas dessa sjukdomar inte alls som mentala eller psykiska, utan snarare som kroppsliga. De mediciner som användes verkade på kroppen, inte på psyket. I början var det de antika idéerna om kroppsvätskornas balans, som gällde, men senare handlade det mer om nervfibrerna, och om de hypotetiska "andar" som färdades genom nerverna, från och till hjärnan.
Dessa "andar" hade förstås inget med andar i vanlig bemärkelse att göra, men något måste man kalla det som nerverna transporterade innan man visste att det handlade om elektricitet och kemi.
Descartes dualistiska syn på skillnaden mellan kropp och själ dröjde alltså århundraden med att få något inflytande på läkarvetenskapen. Kropp och själ sågs länge som intimt förbundna med varandra. Det som verkade på kroppen, påverkade direkt själen.
Det är först mot periodens slut som tanken uppkommer att dessa sjukdomar är rent mentala sjukdomar. Och då uppstår också den hemska tanken att orsakerna till dessa sjukdomar dessutom är moraliska. Därmed ligger det också nära till hands att använda straffet som "medicin".
Foucault är positiv till psykoanalysen, då den återigen införde det icke-medvetna i bilden, nämligen med begreppet om det undermedvetna.
Boken sågs när den kom ut som en del i en anti-psykiatrisk rörelse, som i stort sett lyckades få bort inspärrandet av de "sinnessjuka" på institutioner.
I början hade interneringen av de "vansinniga" skett i samma fängelsebyggnader som inhyste vanliga kriminella och politiska fångar. Foucault visar att de humanitära reformivrarna som vände sig mot detta system, tyckte synd om fångarna, inte om de sjuka...
Foucault tycks inte ha några egna teorier om orsakerna till den här typen av sjukdomar. Dit räknades till att börja med huvudgrupperna mani, melankoli, hysteri och hypokondri. De två första hängde ihop med varandra, liksom de två senare.
På något sätt tycks de ha att göra med bristande "förnuft" och verklighetskontakt.
En del av anti-psykiatrikerna trodde att sinnessjukdomarna är mer eller mindre "normala" tillstånd, men det tycks inte finnas belägg för att Foucault skulle hållit med om det.
Idag finns som bekant båda "paradigmen" jämsides med varandra: psykoterapi och mediciner, som påverkar signalsubstanser. Men frågan är väl om vår syn på de psykiska sjukdomarna är så annorlunda än den var på 1700-talet. Hormoner har ersatt kroppsvätskorna i förklaringarna. Och terapeuterna försöker få klienterna att tänka förnuftigt.
söndagen den 10:e juli 2011
John Locke och demokratin
Locke anses vara en av föregångarna för den "västerländska demokratin". Men i "Two Treatises of Government" används inte det urgamla begreppet 'demokrati' överhuvudtaget!
Locke var inte anhängare av demokrati i den antika betydelsen 'folkstyre', men om de som styr missköter sitt uppdrag grovt och under lång tid, så har folket enligt Locke rätt att göra revolution och skaffa sig nya styresmän.
Den synen på "demokrati" är nästan rakt motsatt den moderna borgerliga uppfattningen. Den går ju ut på fiktionen att när vi har allmän rösträtt, så är det faktiskt folket som styr. Och därför finns förstås ingen rätt att göra revolution mot dem som har makten i praktiken...
Men Locke nämner några gånger, närmast som en självklarhet, att i ett kollektiv är det majoritetens åsikt som gäller. Det räcker knappast för att göra honom till demokrat i någon mer radikal mening.
Den lagstiftande församlingen har till uppgift att stifta de lagar som den verkställande makten ska tillämpa. Men Locke tänker sig att detta inte behöver ta så lång tid. För det mesta är det den verkställande makten, som kan vara t.ex en monark, som styr.
Ju bättre kung, desto färre lagar behöver han. Det räcker att han lyssnar på sitt "naturliga förnuft".Uppgiften är i stort sett att slå vakt om den privata äganderätten och försvara landet mot inkräktare.
I likhet med Thomas Hobbes menade Locke att det är väsentligt att domstolsväsendet utgår från den skrivna lagen, inte från direktiv från den exekutiva makten.
Locke var trots sitt inflytande på de amerikanska revolutionärerna, inte någon anhängare av en strikt maktdelning mellan statens olika organ. Denna "moderna" demokratiuppfattning har han alltså inte inspirerat.
Locke skriver inte heller något om politiska partier, som ju är en så grundläggande del av den "moderna" demokratiuppfattningen. Att uppfatta folkets suveränitet som dess möjlighet att välja mellan konkurrerande fasta åsiktsblock, hade han nog uppfattat som en besynnerlig idé. Men så var han ju inte speciellt medveten om samhällets uppdelning i klasser.
Finns det någon anledning att intressera sig för Lockes "demokratisyn"? Ja, en anledning kan ju vara att man inser att uppfattningen om vad "demokrati" är för något, är något som kraftigt förändras historiskt. Och även kommer att förändras i framtiden...
En annan anledning är att Lockes resonemang handlade om ett klasslöst samhälle. Hans samhälle, liksom Hobbes', var förstås inte klasslöst, men det kanske kan uppstå ett sådant i framtiden. Därför kan det vara värt att granska deras argument för lagar, stat, domstolsväsen, m.m..
Locke var inte anhängare av demokrati i den antika betydelsen 'folkstyre', men om de som styr missköter sitt uppdrag grovt och under lång tid, så har folket enligt Locke rätt att göra revolution och skaffa sig nya styresmän.
Den synen på "demokrati" är nästan rakt motsatt den moderna borgerliga uppfattningen. Den går ju ut på fiktionen att när vi har allmän rösträtt, så är det faktiskt folket som styr. Och därför finns förstås ingen rätt att göra revolution mot dem som har makten i praktiken...
Men Locke nämner några gånger, närmast som en självklarhet, att i ett kollektiv är det majoritetens åsikt som gäller. Det räcker knappast för att göra honom till demokrat i någon mer radikal mening.
Den lagstiftande församlingen har till uppgift att stifta de lagar som den verkställande makten ska tillämpa. Men Locke tänker sig att detta inte behöver ta så lång tid. För det mesta är det den verkställande makten, som kan vara t.ex en monark, som styr.
Ju bättre kung, desto färre lagar behöver han. Det räcker att han lyssnar på sitt "naturliga förnuft".Uppgiften är i stort sett att slå vakt om den privata äganderätten och försvara landet mot inkräktare.
I likhet med Thomas Hobbes menade Locke att det är väsentligt att domstolsväsendet utgår från den skrivna lagen, inte från direktiv från den exekutiva makten.
Locke var trots sitt inflytande på de amerikanska revolutionärerna, inte någon anhängare av en strikt maktdelning mellan statens olika organ. Denna "moderna" demokratiuppfattning har han alltså inte inspirerat.
Locke skriver inte heller något om politiska partier, som ju är en så grundläggande del av den "moderna" demokratiuppfattningen. Att uppfatta folkets suveränitet som dess möjlighet att välja mellan konkurrerande fasta åsiktsblock, hade han nog uppfattat som en besynnerlig idé. Men så var han ju inte speciellt medveten om samhällets uppdelning i klasser.
Finns det någon anledning att intressera sig för Lockes "demokratisyn"? Ja, en anledning kan ju vara att man inser att uppfattningen om vad "demokrati" är för något, är något som kraftigt förändras historiskt. Och även kommer att förändras i framtiden...
En annan anledning är att Lockes resonemang handlade om ett klasslöst samhälle. Hans samhälle, liksom Hobbes', var förstås inte klasslöst, men det kanske kan uppstå ett sådant i framtiden. Därför kan det vara värt att granska deras argument för lagar, stat, domstolsväsen, m.m..
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)