onsdag 28 december 2016

Dialektik enligt Althusser, Mao och Badiou

I ett tidigare inlägg diskuterades skillnaden mellan Marx och Hegels dialektik. I tredje delen av "The Idea of Communism" finns ett par artiklar som anknyter till denna skillnad, dels "Althusser and Mao: A Missed Encounter?" av Claudia Pozzana, och dels "The Affirmative Dialectics" av Alain Badiou.

Enligt Caudia Pozzana beror Hegels dialektiska begrepp, "alienation", "negationens negation", "upphävande" m.fl. direkt på Hegels idealistiska teori.  Den utgår från att det ursprungligen funnits en enkel enhet vilken splittrats,  men som återställs på en högre nivå. Begreppen överensstämmer med Hegels projekt som kan sägas vara att "upphäva" den bokstavstroende kristendomen genom att lyfta upp den till en rent filosofisk nivå, som omfattar allt vetande.

Hegel beskriver en enkel process med två motsatser. Det var en modell som Marx inte använde i sina mogna verk. I en helhet är ett av dess "moment" dominerande över de andra. Mao använde inte heller Hegels modell när han tvärtom framhöll att det alltid finns många motsättningar i "ett ting", men att en av dessa är  den primära, "huvudmotsättningen" medan de andra är sekundära.

Althusser tog fasta på den här skillnaden och införde begreppet "överbestämning":  huvudmotsättningen är alltid  överbestämd  av s.k. omständigheter, kulturella faktorer o.s.v..

Claudia Pozzana är kritisk mot både Lenin och Mao, för att de fortsatte  i teorin, fast inte i praktiken,  att använda "hegelianska" uttryck som Maos "ett delar sig i två" och Lenins "motsatsernas enhet och kamp".Jag tror i motsats till henne att den "enkla polära motsatsen" kan vara berättigad i vissa situationer.

Alain Badiou vänder sig i första hand mot det hegelianska begreppet "negation" och ställer mot det "affirmation"! Det gäller att bejaka det nya, som inte kan reduceras till att vara en ren motsats till det gamla, till en negation av det.

"You have to have something that is really an opening. I name his opening 'event'. What is event? An event is simply that which interrupts the law, the rules, the structure of the situation, and creates a new possibility. So an event is not initially the creation of a new situation. It is the creation of a new possibility, which is not the same thing."

Jag tror att det ligger en del i det som Badiou skriver. Problemet med begreppet "negation" är att det missar att det uppstår  kvalitativt nya ting, som inte kan helt förklaras ur det gamla. (Annars skulle det ju inte vara något verkligt nytt!)

måndag 23 maj 2016

"Scientism" i Filosofiska rummet.

Vad är scientism? "Filosofiska rummet" diskuterade frågan 22 maj i år. Ett svar på frågan är att scientism är en åskådning som menar att  naturvetenskaperna kan förklara allt. Kanske inte idag, men med naturvetenskapliga metoder,  någon gång i framtiden.

Men  är inte detta en rätt konstig idé? Varför skulle det vara möjligt att grunda etik, sociologi och ekonomi på naturvetenskapens verktyg, mätningar och matematik? Antagligen är det naturvetenskapens stora framgångar, antyddes det, som kan få  en del personer att göra det djärva språnget till att anta att precis allt i princip kan förklaras utifrån nuvarande och kommande naturvetenskap.

Diskussionen i programmet hade kanske blivit intressantare om redaktionen hade varit mindre feg och bjudit in någon som faktiskt är  scientist. Men alla tre deltagarna var överens om att scientismen är ohållbar.

Filosofen Jonna Bornemark, fenomenolog, försökte visserligen attackera den kloke fysikern Ulf Danielsson, men hon lyckades inte nagla fast honom vid någon övertro på fysiken.

Jonna hade ett bra inlägg däremot om den grasserande evidenshysterin, hon ansåg har sitt ursprung i ett scientistiskt synsätt. (Jag tror att fenomenet är mer komplicerat än så, och att det hänger ihop med marknadsfundamentalismen mer än med inflytande från modern fysik.)

Scientismen liknar den "mekaniska materialism", som kritiserades av marxismen på 1800-talet. Den är alltså inget nytt, och borde väl varit död och begraven sedan dess. Men i viss mån kanske den får näring från sin motpol, den postmodernism och  relativism som Ulf Danielsson försiktigt kritiserade. Jonna Bornemark kanske stod närmare idén om att allt som är viktigt är tolkningsfrågor.  Men felet med scientismen är inte att vi är natur, utan att den inte inser att "naturen är levande"! Hon utvecklade dock inte denna tanke som låter misstänkt lik 1800-talets  idealism.

Någon scientist fick alltså inte vara med och försvara sig. Och någon dialektisk materialist, som står för en den rationella "medelvägen" mellan scientism och idealism, bjuds heller aldrig in till de här programmen. Men då kanske diskussionen skulle komma fram till svar, och det är ju inte meningen...

torsdag 19 maj 2016

Meditation om meditation

När man lär sig att meditera så uppmanas man att acceptera att det aldrig går att helt tömma medvetandet på tankar. Men för att i största möjliga mån ändå stilla det - om det är det som är målet - så kan man bara notera när tankarna kommer men medvetet avstå från att spinna vidare på dem. Alltså bara låta dem komma och gå. Och "lyssna" på tystnade mellan tankarna. (Detta är en bra metod att vila hjärnan, tror jag, men om det fyller någon annan funktion vet jag inte.)

Jag har märkt att när jag blundat och tillämpat den här metoden, så har jag efter en stund börjat "se" bilder i stället. Det språkliga innehållet i de uppdykande tankarna "tunnas ut". Till slut har jag blivit tveksam till om jag verkligen tänkt något eller inte.  Och det språkliga innehållet har  mer eller mindre upphört. ("Nu har jag inte tänkt på länge, oj det är ju också en tanke" o.s.v.)

Två frågor:
1. Är de där bilderna man ser med slutna ögon tankar eller inte (den icke-filosofiska frågan är om man ska försöka minska ner bilderna också)?

2. Hur uppfattar vi tankarna? Med vilket sinnesorgan? Det verkar ju varken vara syn, hörsel, lukt eller känsel!

Men bilderna vi ser när vi blundar ser vi ju inte heller med ögonen, utan är någon sorts simulering i hjärna, bleka avbilder av synminnen. Det kanske är samma sak med det vi uppfattar som "tankar", nämligen att det är minnen av ord och meningar vi hört!? Är tankar hörselminnen?

Nu kan vi ju faktiskt få nya idéer som vi aldrig hört förut, men hjärnan kanske kan bygga upp sammansatta ordkombinationer av ord eller t.o.m. fonem vi någon gång hört?

Ibland kanske vi "tänker med bilder" som Einstein,  genom att först "se" dem med vårt inre öga, och därefter formulera något språkligt utifrån synintrycken?

Hur är det med abstrakta tankar som "2 + 2 = 4"? Hur tar hjärnan språnget från det konkreta ("äpplen på bordet") till det abstrakta 4?

Om vi inte hade den konkreta symbolen "4", så kanske vi aldrig kunde uppfatta det abstrakta talet 4?

lördag 9 april 2016

Engels "metafysik"

I förra inlägget kom jag in på Friedrich Engels syn på "dialektiken", den ena huvudbeståndsdelen i den dialektiska materialismen, som ju är marxismens filosofi. Den andra beståndsdelen är förstås materialismen, med rötter i antikens atomlära men även i Aristoteles fysik.

Engels uttryckte sin  speciella variant av dialektisk materialism såhär koncist som att  "världen består av materia i rörelse". Och det ansåg redan Demokritos, även om denne var mer konkret: materien består av atomer med olika geometriska former, som befinner sig i rörelse. Engels tillade att materien kan ha olika "rörelseformer", varför den kan uppträda som  fria atomer, som molekyler bestående av flera atomer, som levande organismer, och t.o.m. som medvetna, tänkande varelser.

Alltså för Engels in ett ytterligare ontologiskt begrepp (som beskriver vad världen består av), förutom materia och rörelse: begreppet form! Men vad är form? Är det något rent geometriskt?

Jag har skrivit tidigare om formbegreppet hos Aristoteles, som tenderade att hänföra allt det till "formen" som inte hör till den egenskapslösa "substansen". Världen består av olika substanser med varsin form!

I formuleringen "materia i rörelse" inbegrips underförstått två ontologiska begrepp: rum och tid. För rörelse brukar man ju mena en lägesförändring under en viss tid. Och läge förutsätter "rummet" (eller en "plats" med Aristoteles mindre abstrakta uttryckssätt).

Mekaniken skulle man kunna se som den vetenskap som behandlar "kroppar" som rör sig i förhållande till varandra på ett "ordnat sätt". Medan värmeteorin behandlar kaotisk rörelse inom "kroppar". Kemin i sin tur behandlar rörelse mellan atomer inom molekyler. Biologin, som Engels karakteriserade som äggviteämnenas kemi, handlar om bl. a. hur näringsämnen kommer in i organismer och håller dem vid liv. Och medvetande är förknippat med elektriska och kemiska signaler i nervsystem.

Det är alltså någon form av rörelse inblandad i alla dessa typer av "materia". Men förstår vi deras beteende  bättre för att vi konstaterar det? Nej, kanske inte, men poängen är att vi inte behöver anta existensen av ytterligare ontologiska ting, som själar och andar!

Aristoteles ansåg att det finns hela 10 "kategorier", som krävs för att beskriva världen. "Substans" kan väl någotsånär jämställas med  Engels materia. Rum och tid är redan nämnda. Men Aristoteles tar även med kvantitet och kvalitet, som inbegrips i en av Engels "tre dialektiska lagar".

Rum och tid - och därmed rörelsen - kan beskrivas kvantitativt, matematiskt. Men vad är kvalitet och vad är dess relation till materian och rörelsen? (Relation är förresten ytterligare en av Aristoteles ontologiska kategorier - ett rätt svårdefinierbart begrepp!)

Går det att reducera alla materiens egenskaper till rörelse? I så fall kunde man klara sig utan kvaliten som ontologisk kategori!

Enligt dagens fysik måste egenskaper som t.ex. massa och elektrisk laddning användas i beskrivningen av hur "materia", partiklar, rör sig. Måste inte de då också betraktas som ontologiska kategorier (i Aristoteles mening)? Och alltså ingå i en uppdaterad version av Engels "metafysik"?

Men sådana egenskaper kanske istället kan sammanföras under Aristoteles (liksom Hegels och Engels) begrepp kvalitet? Däremot platsar nog inte sekundära egenskaper som temperatur, eller temperament! (Liedman resonerar om skillnaden mellan egenskaper och kvaliteter i sin bok utan att komma fram till något klargörande. )

Saknas det inte något väsentligt i formuleringen "världen är materia i rörelse"? Har inte rörelselagarna som materien följer sin egen ontologiska existens? Den "kritiska realismen", som jag skrivit om tidigare anser just det. Naturlagarna tycks lika verkliga som atomerna, tiden och rummet.  Världen tycks vara en ordnad värld - även om det även råder oordning. Frågan kanske ska lämnas öppen tills vidare...


onsdag 6 april 2016

"Motsatsernas spel" av Sven-Eric Liedman.

Jag har nu läst den andra reviderade, förkortade upplagan från 1983.  (På förslag från en kommentator till förra inlägget.)

Det ska sägas att jag hoppade över de allmänna beskrivningarna av tendenser i 1800-talets vetenskaper, och gick direkt på kapitlen om Marx´ och Engels tankar om dialektiken. Liedman menar att Engels var påverkad av den s.k. positivismen, men jag tycker inte han har några bra belägg för det.

Tyvärr blev jag i stort rätt  besviken på boken, trots att ämnet är intressant, "Friedrich Engel´s filosofi och 1800-talets vetenskap".  Liedman är visserligen sympatiskt inställd till Engels försök att formulera en världsbild utifrån Engels omfattande studier av samtida vetenskap. Men det förefaller mig att Liedman inte förstått Engels på ett djupare plan. Det tror jag beror på att Liedman som den akademiker han är,  inte själv förmår tänka "dialektiskt".

Det är synd, då det hade varit intressant om han t.ex. spekulerat lite i hur man idag skulle kunna genomföra samma enorma projekt som Engels försökte sig på: att sammanfatta och spåra sambandet mellan vetenskaperna, på ett materialistiskt och dialektiskt sätt. På 1800-talet hade man t.ex. kommit fram till en uppdelning av den fysiska verkligheten i materia och energi. Medan dagens etablerade fysik opererar med begreppsparet partiklar och fält.

Ett exempel på Liedmans sätt att ställa "motsatser" mot varandra:

"Man kan säga att det råder en verklig dialektisk spänning mellan kunskapsrealismen och föränderlighetsprincipen. Kunskapen avbildar sitt objekt, men medan bilden framkallas har objektet förändrats." ("Kunskapsrealism" = kunskapens objekt existerar utanför människan - inom marxismen brukar man tala om materialism istället.)

 
So what? Vad är egentligen problemet med  Engels "speglingsteori", som Liedman vi upprepade tillfällen kritiserar?  För Liedman finns ingen "spegling" om inte spegelbilden är absolut likadan som objektet som speglas!?

En stor fråga för Liedman är de tre dialektiska lagar som Engels formulerar i "Anti-Dühring". Jag har själv ställt mig kritisk, men för Liedman är de helt simpelt exempel på att Engels inte förstått att dialektiken inte kan ha lagar. Men någon motivering för detta förbud har han inte...

Engels tre lagar, kvantitetens övergång i kvalitet, motsatsernas enhet och "negationens negation", var menade att sammanfatta lagbundenheterna i både den fysiska, biologiska och mänskliga världen. Men hur lyckade var de - det kan man ju diskutera (som Mao enligt mitt förra inlägg, där han obarmhärtigt sågade två av dem...)

Att världen består av processer och inte av ting, alltså karakteriseras av föränderlighet, står inte i någon (absolut) motsättning till att dessa processer inte är helt kaotiska och slumpmässiga, utan att de följer lagar. I "den fysikaliska världen" gäller ju såvitt vi vet fortfarande energiprincipen överallt i Universum, och denna "lag" beskriver kvantitativt hur energi övergår från en form till en annan.

Går det att idag destillera fram "dialektiska lagar" som gäller för all verklighet vi känner till, både natur, människa och samhälle? Hur bör de se ut i så fall? Kan de formuleras i matematikens språk? (Liedman nämner Marx intresse under hans senare år för matematiken.)



måndag 21 mars 2016

Maos dialektik

"Mao Zedong om filosofiska frågor" är en antologi, som det återuppståndna Oktoberförlaget gett ut i år. Förutom klassiska texter som "Om motsättningar", "Om praktiken" och "Om det rätta sättet att behandla motsättningar inom folket", så innehåller boken också texter som tidigare inte funnits i svensk översättning. Tyvärr är översättningarna inte av bästa kvalitet ur språklig synvinkel, och blev  heller aldrig auktoriserade av författaren själv, men man får ändå en god uppfattning om Maos sätt att tänka.

Den intressantaste av de nya texterna tycker jag är "Tal om filosofiska frågor" från 1964. Den har funnits tidigare översatt i Stuart Schrams urval "Politiska skrifter" från 1974. Mao framstår i detta tal som en i högsta grad odogmatisk marxist, som inte drar sig för att skarpt kritisera Friedrich Engels formuleringar i "Anti-Dühring" om dialektikens natur.

"Engels talade om de tre kategorierna, men jag för min del tror inte på två av dessa kategorier. (Motsatsernas enhet är den mest grundläggande lagen, kvalitetens och kvantitetens omvandling till varandra är motsatsen kvalitets och kvantitets enhet, och negationens negation existerar överhuvudtaget inte.)"

" Det finns inget sådant som som negationens negation. Bekräftelse, negation, bekräftelse, negation ... när saker utvecklas innehåller varje länk i kedjan både bekräftelse och negation. Slavsamhället är en negation i förhållande till det primitiva samhället, men i förhållande till feodalsamhället innebär det i sin tur en bekräftelse."

Jag har själv inte heller känt mig nöjd med Engels formuleringar i hans försök att popularisera dialektiken  utifrån Hegels idealistiska dialektik. Men i motsats till Mao är jag tveksam till att överhuvudtaget använda ordet lag i detta sammanhang. Det är lätt att få för sig att det handlar om något i stil med naturvetenskapliga lagar. Men hur testar man i så fall "dialektiska lagar"? Begreppen lag och dialektik tillhör två skilda nivåer av beskrivningar av verkligheten.

Möjligen skulle man kunna se dessa lagar som regelbundenheter på en högre nivå än vanliga lagar. D är  de mest generella principer man kan - provisoriskt  i alla fall - kan destillera fram ur de empiriska vetenskaperna. (Ungefär så uttrycker sig också Engels!) Dessa "lagar" tjänar då som ledtrådar i sökandet efter nya empiriska lagar, men är inte i sig själva lagar i vanlig mening.

Enligt Mao är alltså Engels två senare "lagar" specialfall av den grundläggande lagen om "motsatsernas enhet och kamp". Men kan man verkligen härleda dessa två logiskt ur den första? "Kvantitativa förändringars  förvandling till kvalitativa förändringar" är, som jag ser det,  ett exempel på att både i naturen och samhället uppstår hela tiden nya företeelser. "Negationens negation" antyder i sin tur att dessa nya företeelser kan innebära en utveckling från lägre till högre, mer komplexa företeelser. Det fanns alltså en anledning till att Engels tog med dessa två "lagar", som ursprungligen formulerades av Hegel.

Mao är också lite orättvis mot Hegel! Hegels "negation" ska inte tolkas som  ett förnekande, utan innebar ett "upphävande", varvid det gamla även bibehålls inom det nyas ram.

Det visar sig att Mao studerat både  buddistisk och taoistisk dialektik, två idealistiska system som även innehåll materialistiska inslag.  I sitt betonande av "motsatsernas enhet" ansluter Mao sig i flera av texterna till den förenklade synen i den antika dialektiken  där "ting" består av "motsatser" som förvandlas till varandra. Det är lite förvånande då Mao  själv  i "Om motsättninar" betonade  existensen av  flera motsättningar, där vissa spelar huvudrollen under olika tidsepoker medan andra är sekundära. Därmed utvecklade Mao formulerandet av den materialistiska dialektiken och kom på sätt och vis längre än Lenin,  som höll fast vid "motsatsernas enhet och kamp" som varande dialektikens grund.

"Om motsättningar" kan sägas formulera i klartext  den dialektik som Marx tillämpade i Kapitalet. Exemplen hämtar han inte från den politiska ekonomin utan från den politiska kampen i Kina Se förra inlägget om "Liedman, Marx, Hegel och dialektiken"!

"Om motsättningar" är skriven med ett materialistiskt språk. Den handlar t.ex. om motsättningar, inte om motsatser. Och den logiska "kampen mellan motsatser" har där ersatts av verklig politisk och militär kamp.

fredag 13 november 2015

Liedman, Marx, Hegel och dialektiken

Vad var skillnaden mellan Marx och Hegel egentligen? Marx kom sig aldrig för att skriva den korta uppsats han ville göra om den "rationella kärnan" i Hegels mystifierande dialektik. Sven-Erik Liedmans nya biografi , "Karl Marx", har mycket intressanta sidaor om "Grundrisse", förarbetet till Kapitalet, där Liedman kan ha  hittat en trovärdig förklaring av skillnaden.  Ett litet citat från sidan 399 (2015):

"Hegel hävdar att blotta konstaterandet av växelverkan mellan två moment - som i hans exempel mellan sedvänjor och lagar - inte får oss att begripa (få begrepp om) helheten ifråga. Med begreppet samordnas de båda momenten i en enhet. Motsättningen mellan de båda upphävs, om än tillfälligt. De båda sidorna i växelverkan fattas som "moment i något tredje och högre som är begreppet". Med begreppet får samspelet en betydelse."
...
"Eftersom Marx inte finner  denna enhet nödvändig eller ens möjlig att uppnå, kan han infoga fyra bestämningar i samma helhet. Han söker med  andra ord inte den punkt där skillnaderna mellan momenten upphör. I stället söker han ett dominerande eller övergripande moment, ett moment som på samma gång bestämmer de övriga (och sig självt) och står i ett förhållande av växelverkan med dem."

Enligt Liedman består Hegels helhet, totalitet, aldrig av fler än två moment. För Marx består det kapitalistiska ekonomiska systemet av inte mindre än fyra "moment": produktion, konsumtion, utbyte av varor och distribution av produktionsresultatet till de olika samhällsklasserna.

Den här skillnaden som Liedman upptäckt är inte riktigt den som Marx framhävde själv, att han skulle ha "vänt Hegel rätt". För Hegels idealism var tänkandet det primära och den materiella verkligheten sekundär. Men Marx kanske var lite orättvis mot Hegel?

Visst  hade Marx  rätt i att i Hegels system spelade tänkandet första fiolen - d.vs. i praktiken.  Men för Hegel kanske det var snarare som Liedman skriver, att  då det "andliga" och det "materiella" var två oskiljbara moment i en helhet så blev frågan om vilken "sida" som är primär,  meningslös att ställa.

En annan intressant iakttagelse av Liedman är att begreppet växelverkan nedvärderas  hos Hegel. Att säga att  A orsakar B och att B i sin tur påverkar A är inte tillräckligt för att förstå helheten där A och B ingår. För Marx är växelverkan inte heller tillräcklig för att definiera helheten - det är det moment som dominerar som gör det.

Då Marx aldrig förklarade skillnaden mellan sin egen och Hegels dialektik, så har det hegelska tänkandet levt vidare inom marxismen, skulle man kunna gissa i alla fall. Ett belägg för det kan vara att man ofta i Hegels efterföljd betonat polära motsatser, alltså motsatser mellan två "sidor i ett ting".