onsdag 12 augusti 2009

Empirism och rationalism

Det är väl närmast självklart att enda sättet att få kunskap om verkligheten är att iaktta den, bilda begrepp, dra slutsatser och ställa upp hypoteser, och slutligen att pröva teorierna. Eller uttryckt på ett annat sätt: källan till kunskap är ytterst sinneserfarenheter, men dessa måste bearbetas genom tänkande.

Empiristiska filosofer anser lite förenklat att sinneserfarenheten är allt som behövs: Ett exempel på en sådan filosof är David Hume. Han upptäckte inte begreppet orsak i sin sinneserfarenhet, och förkastade det därför. Arten häst finns inte, bara enskilda hästar som har vissa likheter.

Rationalistiska filosofer menar däremot att sinneserfarenheterna är opålitliga och litar endast till sin förmåga att resonera. Descartes är ett exempel. "Jag tänker, alltså finns jag till" är en otvivelaktig slutsats, därför att han klart och tydligt förstod den. Nästa steg var att bevisa Guds existens genom ett rent "logiskt" bevis (en variant av det s.k. ontologiska beviset). Och därefter utformade han sin andra teorier genom att steg för steg förnuftsmässigt dra slutsatser från enkla till alltmer komplicerade förhållanden.

Det är naturligtvis ytterst svårt att vara en konsekvent empirist eller rationalist. Ta Descartes t.ex.! Han klagade på att han hade svårt att hinna med alla vetenskapliga försök han var inblandad i. Det räckte alltså inte med rent tänkande för att nå sanningen. Eller ta Hegel, som hade djupa kunskaper om både naturvetenskaperna och historien, vilka skiner igenom hans till synes helt abstrakta resonemang.

Kants filosofi var ett framsteg jämfört med Humes, då han insåg att vi behöver använda begrepp för att förstå våra erfarenheter. Men han kritiserades med rätta av Fichte för att bara ha övertagit Aristoteles kategorier , utan att ha härlett dem. (Kategorierna är enligt Aristoteles de "grundbegrepp" vi använder för att beskriva företeelserna, som t.ex. egenskap, kvantitet, kvalité, relation, substans, tid, rum. )

Människan bildar begrepp genom att använda sitt förstånd. Begreppen representerar något nytt i förhållande till sinnesförnimmelserna. Uppkomsten av språket var förstås avgörande för bildandet av de abstrakta begreppen, även om vi i viss mån fortfarande använder oss av det tänkande i bilder, som var det enda som Hume erkände.

För Kant var inte kategorierna något som det mänskliga förståndet skapat för att kunna användas i beskrivningen av erfarenheterna. Tvärtom ligger de på något mystiskt vis latenta i förståndet, som "a priori" förutsättningar för vår erfarenhetskunskaper. Om man därtill lägger att sinneserfarenheterna själva för Kant också var subjektiva, att det som de motsvarar i yttervärlden, var omöjligt att få kunskap om, så kunde Hegel med viss rätta kritisera Kants filosofi för att vara "subjektiv idealism". Kants försök till kompromiss mellan empirism och rationalism var inte tillfredsställande.

Hegel karakteriserade sin egen filosofi som "objektiv idealism". Men han beskrev faktiskt sambanden mellan kategorierna i sin Logik. Och hur de utvecklas ur varandra och hur de gör möjlighet till allt djupare förståelse av verkligheten. För marxisterna var hans beskrivning så bra att det, såvitt jag vet, ännu inte åstadkommits en materialistisk version av Hegels Logik. Marx nöjde sig med att hänvisa till den "rationella kärnan" i Hegels idealistiska dialektik, och att det gällde att vända upp och ned på den eftersom den stod "på huvudet". Begreppen avspeglar den yttre verkligheten, medan det hos Hegel är tvärtom.

35 kommentarer:

  1. Hej Hannu!
    Tack för din text. Jag läser filisofi på vuxengymnasiet och din text var tilll jättestor nytta för mig då jag skullle skriva en inlämning om hur vi får kunskap.
    Jag kommer säkert att återvända till din blogg för att få input till fler uppgifter.
    MVH Helen

    SvaraRadera
  2. Kul! Jag använder bloggen till att komma fram till en egen åsikt, så ta den inte som sanningen :-) Fast naturligtvis försöker jag undvika sakfel så mycket det går.

    SvaraRadera
  3. Hej Hannu! Vilken fin blogg du har, super bra.
    jag har några funderingar kring korrespondensteorin och koherensteorin.
    Vad är korrespondensteorin om sanning? Koherensteorin om sanning? Vilka svagheter har respektive teori egentligen?

    SvaraRadera
  4. Tack för smickret :-)

    "Korrespondensteorin" går väl ut på att en sann teori överensstämmer med hur det är i verkligheten. Det är en "teori" som jag tycker är ganska självklar. Motståndarna argumenterar ibland så här: det går inte att jämföra en beskrivning direkt med verkligheten eftersom man alltid bara jämför med en annan beskrivning av verkligheten, aldrig med verkligheten "i sig". Om man t.ex. gör en mätning i ett experiment, så gör man alltid en tolkning utifrån vissa teorier. Men jag anser att detta argument inte håller - ytterst finns det en verklighet "där ute", som vi både har kontakt med och faktiskt förändrar genom våra aktiviteter (utifrån vår förståelse av verkligheten).

    "Koherensteorin" utgår från att det inte går att jämföra teorier med verkligheten. En sann teori kännetecknas istället av att hänga ihop logiskt. En märklig uppfattning, som jag alltså inte delar. Det handlar egentligen om att avskaffa vad vi brukar mena med "sanning".

    Ett sätt att argumentera för denna märkliga uppfattning är att utgå från Kuhns idé om paradigm inom vetenskaperna. Om experiment tycks tala mot en etablerad teori, så brukar man sällan förkasta den direkt, utan ändrar t.ex. på vissa beståndsdelar av den, så att den fortsätter att hänga ihop logiskt. Och så är det ju, men resonemanget stämmer bara till en viss gräns. Då inträffar ett paradigmskifte till en bättre teori, som stämmer bättre med verkligheten. (En koherensteoretiker har enligt min mening ingen bra förklaring till varför överensstämmelse blir bättre och bättre med tiden - det kan inte bara bero på att vetenskapsmännen blir allt skickligare på att konstruera teorier.)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Längesedan du skrev den här kommentaren ;). Men Kuhn menar väl inte att ett paradigm generellt är bättre än ett annat? Mer att de nya följer andra mönster/lagar (vilka förhoppningsvis är bättre). De är däremot inkommensurabla.

      Radera
    2. Ett paradigm som ersätter ett annat borde väl vara "bättre" i den meningen att det förklarar fler observationer och fakta än det gamla paradigmet. Så fungerar det i alla fall inom naturvetenskaperna - inom andra ämnesområden kan det kanske bara handla om modeväxlingar...

      Radera
  5. Hej Hannu! Jag gillar dina ideér och tycker om det du gör! :)

    Jag har en fråga till dig som du kanske kan skriva lite om ..
    Quine kritiserade Kants uppdelning av analytiska och syntetiska satser. Vilken sida skulle du välja? Hade Kant eller Quine rätt? Vilken skulle du utgå i från om vilken du anser har rätt? Varför?

    Ser fram emot ditt svar! Keep up the good work!

    SvaraRadera
  6. Quine har väl rätt i att skillnaden inte är knivskarp, men ändå tycker jag det kan vara berättigat att en sådan skillnade. Att "A=A" är en sann, "analytisk" sats oavsett vad A är, är det väl ok att hävda enligt Kant. Det påståendet säger ju ingenting om verkligheten, utan gäller i alla "möjliga världar" (eller...?).

    Men det kontroversiella med Kant var att han påstod att det finns "syntetiska" satser, som alltså påstår något om verkligheten men som är "a`priori", dvs som man kan veta är sanna med säkerhet men som man inte behöver bevisa genom att peka på erfarenhet av världen.

    Exemplet på detta trodde sig Kant finna i matematiken. Det går ju t.ex. att bevisa att varje triangels vinkelsumma är 180 grader utan att mäta upp varenda triangel. Men här hade den gode Kant fel. Enligt Einstein beror ju vinkelsumman i vår värld av rumtidens krökning där triangeln råkar befinna sig...

    SvaraRadera
  7. ja det har du rätt i, om du sammaställer allt vem anser du har rätt?

    SvaraRadera
  8. Din åsikt är lika god som min...

    SvaraRadera
  9. Tack, men det är så intressant och veta andra åsikter och speciellt såna som du som är så insatta i filosofi. Det är verkligen imponerande! Därför är jag intresserad om din åsikt :)

    SvaraRadera
  10. Ok, just i denna fråga står jag närmare Quine än Kant. Kants distinktion mellan analytiska och syntetiska bryter ihop just i fallet med matematik. Jag håller med Aristoteles: matematiska objekt, exempelvis perfekta trianglar, är abstraktioner vi gjort av verkliga fysiska trianglar. Om rent matematiska företeelser kan därför resonera rent logiskt, men den praktiska nyttan av dessa resonemang uppstår genom ursprunget för dessa "idella", tankeobjekt ur verkliga, fysiska objekt.

    Kants projekt var att visa att vissa delar av metafysiken (kunskap som inte härrör ur den empiriska verkligheten) är möjligt att rädda. Det projektet anser jag inte att han lyckades med.

    Hans "Teoretiska Förnuft" är inte en källa till kunskapen, utan en förmåga vi fått av naturen för att bearbeta vår erfarenhet till teorier om hur verkligheten utanför oss fungerar.

    SvaraRadera
  11. Bra blogg!
    Skulle bara vilja fråga: Vilka anser du vara de dominerande kunskapssynerna idag? och hur ser du på skillnaden mellan tro och vetande? Finns det bra och dålig kunskap?
    Och tycker du verkligen att Richard Dawkins borde klassas som en filosof?

    SvaraRadera
  12. Tack!

    Postmodernismen börjar visserligen kännas rätt ute genom att få vill försvara den, men är nog fortfarande dominerande. Kunskapssynen är att det inte finns någon kunskap, bara olika "berättelser" och "diskurser". Denna syn på kunskapen hänger ihop med en "ontologi", som går ut på att det inte finns en objektiv verklighet som man kan ha kunskap om.
    Mottendenser finns idag, i form av kritisk realism och "nymaterialism", vilka jag tagit upp på andra ställen i bloggen. Dessa riktningar anknyter till eller liknar den dialektiska materialismen, för vilken det finns en objektiv verklighet vilken det går att nå kunskap om genom vetenskaplig verksamhet (sinnlig varseblivning räcker inte).
    En ganska stark riktning är fortfarande en gammeldags, "mekanisk" materialism, som förnekar medvetandets existens eftersom den inte går att förstå utifrån dagens naturvetenskap. Dawkins kanske kan ses som en representant. Daniel Dennett är en annan. De här snubbarna erkänner att det finns objektiva lagar, ex i matematisk form inom fysiken, men de ser i praktiken dessa lagar som verkligare än den verklighet som vi uppfattar med våra sinnen...
    Tro och vetande: oj, det är en märklig motsats som försvarare av olika religioner gillar att ställa upp. Om den religiösa tron på allgod, allsmäktig Gud inte går ihop med det man vet om världens beskaffenhet, så är det ett problem för t.ex. kristna, men inte ett filosofiskt problem. Då är det intressantare att kontrastera vetenskaplig kunskap med politik, moral m.m.
    Dålig kunskap: nej, men mer eller mindre användbar, mer eller mindre trivial. Kunskap kan väl aldrig vara "dålig" i sig, förutsatt förstås att det handlar om kunskap och inte bara om åsikter.
    Dawkins är ju biolog egentligen, men med filosofiska åsikter som de flesta. Jag tror inte att han själv betraktar sig som filosof.

    SvaraRadera
  13. Hej! jag undrar om du kan hjälpa lite grand, hur man skall komma fram till om man är rationalist eller empirist gällande kunskapsteori, samt hur man skall kunna definera begreppen och argumentera varför man tycker som man gör. även vad någon med den andra synen skulle ha för argument emot mig? Vore tacksam för svar.

    SvaraRadera
  14. Jag tror att det är svårt att idag personer som säger sig vara "empirister" eller"rationalister". Locke och Descartes har knappast några helhjärtade anhängare idag...

    Men visst finns det sådana som kommer rätt nära de här två extremerna. Den neoklassiska - dominerande - riktningen inom nationalekonomin, utgår från några antaganden om människans natur - att hon är en rationell egoist med fullständig information om alla varor och priser bl.a. - och härleder på matematisk väg utifrån detta t.ex. att arbetslöshet i princip är omöjlig. Att det inte stämmer med verkligheten skylls sedan på att illvilliga personer sätter marknadens eviga lagar ur spel! (Statliga lagar om minimilöner, och fackföreningar som förhandlar kollektiv istället för att överlåta lönernas bestämmande åt marknaden.)

    Keynes kritik av denna neoklassiska teori kan väl sägas vara en kritik från en empiristisk utgångspunkt: eftersom teorin inte stämmer med verkligheten så måste någon av utgångspunkterna, "postulaten", för teorin vara felaktig.

    Och under några decennier var de flesta nationalekonomer "keynesianer", tills de åtgärder som han rekommenderade utifrån sina nya teorier, tycktes sluta fungera (stagflation, samtidig inflation och massarbetslöshet).

    Men nu hände det märkliga att nationalekonomerna blev "rationalister" igen, och gick tillbaka till de teorier som Keynes vederlagt!

    Men den här nästan religiösa tron på att marknaden är perfekt fick sig en ordentlig törn i finanskraschen 2008. En reaktion bland en del nationalekonomer som är kritiska till neoklassikerna är att bli extrem "empirist" och att förkasta möjligheten av att någon teori alls skulle kunna förklara ekonomin, och rekommenderar istället att ekonomerna ska ägna sig åt t.ex. psykologiska (empiriska) studier av hur människor faktiskt beter sig när de investerar, sparar o.s.v..

    SvaraRadera
  15. hej, jag undrar om jag skulle kunna få en bra och enkel förklaring på vad rationalism och empirism är och hur respwektive tänker och görna ett exempel på varje så jag förtår för jag har kollat på nätet men jag har svårt att förstå, Vet att ena litar på sinnet och det andra på förnuftet men mer förstår jag inte.
    Tack på förhand

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du verkar ju ha fattat kärnpunkten! Det handlar ju om hur man får kunskap, genom sinnena eller genom tänkande.

      Ett exempel på det förra är John Locke, som ansåg att vi är som "oskrivna tavlor", tabula rasa, när vi föds. Sök på nätet på Locke (inklusive denna sajt!) för att få reda på mer.

      Ett exempel på rationalism, är Descartes. Han "bevisade" med som han tyckte förnuftiga resonemang Guds existens, utifrån den självklara utgångspunkten att "jag finns". Allt kan man tvivla på men den som tvivlar kan inte betvivla sin egen existens.

      Radera
  16. Hej, skulle du kunna hjälpa min med följande fråga;

    Enligt Kant skulle matematikens (och logikens) satser vara apriori. Även orsakslagen skulle vara av detta slag. Förklara på vilken grund detta har kritiserats; Kant hade helt enkelt fel men hasn storhet ligger enligt etenskapen i att han formulerat denna framställning.

    Tack på förhand :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Frågan du fått är så felaktigt formulerad, så att det går inte att svara på den!

      Kant skilde på kunskaper a priori (som inte är beroende av empiriska erfarenhet) resp. aposteriori (tvärtom).

      Men han skilde också på sanningar som är analytiska resp. syntetiska. De förra säger inte något nytt om verkligheten - t.ex. logiska satser som att att satserna A och icke-A inte båda kan vara sanna. Det gäller oavsett vad satsen A säger. Ett annat exempel är satsen "en triangel har tre sidor", då en triangel definieras på detta sätt och är ett namn på en tresidig figur. Att en triangel har vinkelsumman 180 grader är däremot en syntetisk sanning, då detta inte framgår ur definitionen av triangel.

      Matematiska sanningar ansågs, i motsats till logiken, av Kant vara både a priori och syntetiska. "2 + 3 = 5" är alltid sant, men 5 är inte bara ett annat namn på 2 + 3. Man kan på förnuftsmässiga grunder, "a priori", bevisa att en triangel har en vinkelsumma på 180 grader.

      Kants distinktion mellan analytiska och syntetiska satser har kritiserats av t.ex. den amerikanske filosofen Quine, som menar att det inte går att dra en skarp gräns mellan dessa två typer av satser.

      Det finns ingen allmänt accepterad uppfattning om matematikens filosofi. Det är inte många som håller med Kant. En orsak är att det uppstått icke-euklidiska geometrier där triangelns vinkelsumma inte är 180 grader! Och till råga på allt så anser fysikerna efter Einstein att vår verkliga värld inte är euklidisk - gravitationen förändrar geometrin i vår värld. Matematik hänger alltså ihop med verkligheten och är inte "a priori" på det sätt som Kant trodde. (Jag har skrivit om mina egna åsikter i frågan här:
      http://filosofifunderingar.blogspot.se/2009/02/manniskan-ar-ett-abstraherande-djur.html
      och här:
      http://filosofifunderingar.blogspot.se/2009/07/mer-om-var-talet-2-finns.html

      Radera
  17. Hej jag undrar om ni har några bra argument för och emot empirismen? har kommit på några själv, men nu står det helt stilla. skulle verkligen uppskatta er hjälp. tack på förhand :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Försök först definiera vad empirismen är för något. Den kan vara mer eller mindre extrem. Sen kan du läsa igenom inlägget ovan och kommentarerna igen..

      Radera
  18. Hej Hannu! Lite sent här, men läste nyss din väldigt intressanta text!

    Det du har skrivit verkar intressant, speciellt om din objektiva idealism! Men jag undrar, vad tycker du om Logik och finns det någon fast logik i vår värld? ( Förutom Matematisk logik) Vad är dina olika tankegångar inom områden? Skulle vara intressant att höra!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nja, någon objektiv idealist här jag inte - snarare en (odogmatisk) dialektisk materialist.

      Jag håller med Hegel, som däremot var objektiv idealist, att den formella logiken har sitt existensberättigande. Men den har lågt förklaringsvärde för den värld vi faktiskt lever i, och som är föränderlig och där nya företeelser hela tiden uppstår.

      Jag har skrivit rätt mycket om hur jag ser på logik och dialektik i denna blogg (se de 23 dialogerna1):

      http://iloapp.tankesmedjannynashamn.se/blog/hannusblogg?Home

      Radera
  19. Hej! Jag har en filosofiuppgift jag skulle behöva hjälp med. För lite inspiration och en hjälp på traven då det är en diskussionsfråga

    "De olika sanningsteorierna försöker förklara hur språket förhåller sig till verkligheten. Förklara skillnader/ev. likheter mellan korrespondensteorin och konstruktivistisk teori om sanning. "

    Tack!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Om du ska få "rätt" svar, så får du nog utgå från den bok ni läser :-)

      För min del är "korrespondensteorin" den riktiga. Den har formulerats så här enkelt: Satsen "Kalle är förkyld" är sann om Kalle är förkyld.

      Nu kan man tycka att det är att göra det för enkelt för sig. En kines skulle t.ex. inte förstå satsen "Kalle är förkyld". Och vad innebär det att vara förkyld egentligen - räcker det att hosta och ha snuva, eller måste man också ha feber? Men det här är sådan som man nästan måste vara professionell filosof för att inte förstå :-).

      Jag ska kanske inte uttala mig om den "konstruktivistiska teorin", för jag har inte läst din lärobok (tror jag). Men jag kan väl vara så pass fräck ändå att jag vågar mig på en elakhet om alla alternativ till "korrespondensteorin":

      de försöker bortförklara i mer eller mindre dunkla ordalag att ett påstående är sant om det motsvarar verkligheten. Vilket betyder att man inte erkänner att det är skillnad på sanna och falska påståenden.

      Att vi använder språket för att formulera uppfattningar om verkligheten är sant. Vi "konstruerar" påståenden och meningar med hjälp av språk. Men det betyder inte att sanning är något som finns INOM språket.

      Radera
  20. Hej! Jag har en filosofiuppgift jag skulle behöva hjälp med. har fastnat på en fråga som lyder:

    "Ge exempel, diskutera och analysera på en teori som du tycker är meningslös eller skadlig för oss människor."

    tack på förhand!

    SvaraRadera
    Svar
    1. En bra kandidat kunde ju solipsismen kunna vara. Om allt som sker bara är tankar som finns i mitt medvetande så är allt obegripligt.

      Nu är det väl ytterst få som på allvar är solipsister - även om dom faktiskt har haft en webbsida som argumenterar för teorin. Filosofiska rummet hade ett program om solipsismen för ett antal år sedan. Men en som argumenterar för solipsismen avslöjar ju i praktiken att han inte är helt övertygad om att han är den ende i universum...

      Men en riktning som hamnar väldigt nära solipsismen är den "subjektiva idealismen", med företrädare som biskop Berkeley och vår egen svenska 1800-talsfilosof Boström.

      Radera
  21. Hej Hannu!

    Undrar lite hur du skulle förklara Richard Dawkins kunskapsteori? Vad anser du och på vilka grunder?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tyvärr, jag visste inte att han har en kunskapsteori :-)!

      (Jag läste hans bok om den själviska genen för länge sen. Utifrån den skulle jag väl gissa att han står för en lite naiv, "positivistisk" syn på att det inte behövs något mer än naturvetenskap för att nå Sanningenl

      Dawkins har ju gjort sig känd för sin militanta ateism och religionsfientlighet. Ungefär samma ståndpunkt som Ingemar Hedenius i Sverige hade - man inte ska tro på något som det inte finns förnuftiga skäl för.)

      Radera
  22. Hej Hannu!
    Jag har läst din blogg och tycker att den är väldigt intressant och till stor hjälp till mitt arbete.
    Om jag kan ställa några frågor som beror rationalism och empirism.
    Universum skapades genom big Bang! Är det rationalism tänka eller empirism?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vet vi att Universum skapades genom Big Bang? Ställ frågan hur fysikerna kom fram till den övertygelsen för ca 50 år sedan!

      Den direkta orsaken var ju upptäckten av vårt universums expansion, alltså något empiriskt.

      Rationalistiska filosofer har sedan antiken argumenterat för att universum är oändligt i både rum och tid. Aristoteles är ett exempel. De kristnas tro på en skapelse var ju avhängig av Bibelns skapelseberättelse, och basera på tro och inte på empirisk vetenskap.

      Kant menade att förnuftet har lika goda skäl för båda uppfattningarna. Så därför borde empirin avgöra (även om han gav religionen en krypdörr i form av det s.k. praktiska förnuftet...)

      Om Universum expanderar så måste den någon gång ha börjat - det är ett "förnuftsargument". Men kanske lite för enkelt. Teoretiker som Hawking försökte leda i bevis utifrån etablerade teorier som kvantmekanik och relativitetsteori att tiden faktiskt inte har en början men att den är begränsad, "rumslik" i begynnelsen.

      Även om tanken på en början för just vårt universum är accepterad idag, så florerar idén om ett Multiversum idag. Det bubblar hela tiden upp nya universa ur gamla. Då kommer ju frågan om tidens uppkomst upp igen - har Multiversum en början!?

      Nu anser en del fysiker att tanken på Multiversum inte tillhör empirisk vetenskap, utan snarare filosofisk spekulation. Det räcker inte att ha avancerad matematiska teorier - det måste gå att empiriskt påvisa dessa andra universa som vi i princip inte kan ha kontakt med. (Fast där verkar åsikterna gå isär.)

      Jag tror att rationalister och empirister länge än kommer att kunna diskutera de här frågorna...

      /Hannu

      Radera
    2. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

      Radera
  23. Vad är de starkaste argumenten som är för empirismen? Det känns nästan som att de flesta argument har brister

    SvaraRadera