Jag hade inte tänkt skriva om Roy Bhaskars "Dialectic The Pulse of Freedom", eftersom jag inte inbillar mig att jag förstått denna lärda bok. Tyvärr är den skriven på ett sådant akademiskt fikonspråk, som jag varken vill eller kan tränga igenom.
Jag hade stora förhoppningar på boken eftersom "A Realist Theory Of Science" av Bhaskar var ett lysande försvar av den dialektiska materialismen. Denna bok koncentrerade sig huvudsakligen på materialismen, vilket jag kommenterade i ett inlägg i april 2010. "Dialectic The Pulse of Freedom" däremot handlar om den dialektiska sidan av den dialektiska materialismen, men misslyckas enligt min mening att komma med något verkligt nytt. Visserligen finns det delvis intressant kritik av Hegels och Marx´ varianter. Men jag är inte säker på att det är så stort framsteg att t.ex. ersätta begreppet "negation" med "negativitet".
Ska man utveckla en dialektik som är materialistisk, måste man utgå från vetenskapernas nuvarande läge, anser jag. Bhaskar däremot utgår från filosofin och filosofihistorien. Av det jag förstått av boken skulle hans nya idéer likaväl ha kunnat formuleras under antiken!
Enligt Bhaskar bör dialektiken utgå från att "negativitet" är mer grundläggande än det positiva. "Frånvaron" kommer före "närvaron". Det måste finnas tomrum för att en kropp ska kunna röra sig överhuvudtaget, o.s.v. Hans resonemang påminner alltså om antika tänkares som Aristoteles. Men ska man diskutera "tomrum" idag kan man inte bortse från vad den moderna fysiken säger om saken.
Anledningen till att jag ändå kommenterar Bhaskars bok om dialektik är att när jag lyssnade på Filosofiska rummets program om matematikens filosofi, så såg jag plötsligt en likhet mellan Bhaskar och Alain Badious filosofi, vilken grundas i matematiken. (Jag har kommenterat Badiou här. Badiou har förresten diskuterats på den intressanta websajten khukuri, där odogmatiska maoister, anarkister, trotskister m.fl. debatterar hur marxismen ska utvecklas idag.)
Ulf Danielsson, som är fysiker, hade en materialistisk syn på matematiken, som jag bara kan instämma i. Matematikern Gunnar Berg däremot lutade åt det hos matematiker vanliga platonistiska tankesättet, nämligen att matematiken har en självständig existens vid sidan om den materiella. Berg beskrev hur man i början på 1900-talet försökte grunda matematiken genom att bygga upp axiomsystem. Det som jag tyckte var intressant är att dessa axiomsystem - liksom Bhaskar - utgår från den "tomma mängden", alltså från "ingenting". Men den "tomma mängden" finns och därmed har man trollat fram talet ett. Sen är det en smal sak att konstruera två o.s.v..
Nu ska det sägas att Bhaskar antagligen inte skulle skriva under på den filosofiska betydelsen av just detta sätt att konstruera matematiken ur "intet". Han skriver nämligen i boken att det vore möjligt att ingenting finns, att världen på sätt och vis är tom. Men att i en värld där det finns något, det dessutom är tvunget att finnas "intet", tomrum.
Visar inlägg med etikett Badiou. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Badiou. Visa alla inlägg
fredag 21 januari 2011
fredag 10 december 2010
Filosofernas kommunism
I mars 2009 hölls en filosofisk konferens i England om ämnet "den kommunistiska idén". Nu har boken med anförandena kommit ut under titeln "The Idea of Communism", redigerad av Slavoj Žižek och Costas Douzinas, på förlaget Verso. Det gemensamma för inläggen är att idén om kommunismen fortsätter leva, trots att den betraktats som död sedan den "reella socialismen" gick under för ett par decennier sedan.
Men vad är då innebörden i denna idé? Ett enkelt svar vore att den innebär att egendom ska vara gemensam. I så fall är idén gammal. De första kristna ska ju enligt Bibeln ha praktiserat egendomsgemenskap, liksom senare klostren. Drömmen dyker sedan upp gång på gång under historiens lopp, t.ex. under de medeltida bondeupproren . Men den formulerades också i "Kung Lear" av Shakespeare, i Thomas Mores "Utopia", och andra, senare "utopier".
Alain Badiou hänvisar uppskattande till Platons uppfattning att de filosofer som bör styra staten ska leva i egendomsgemenskap. Jacques Rancière invänder att för Platon var egendomsgemenskapen förbehållen en elit, medan för hantverkarna som arbetade med sina händer, privategendom fortsatt skulle gälla. Staten var för Platon "kommunisternas styre över arbetarna", vilket Ranciére försmädligt påpekar, påminner om dagens Kina!
Flera av filosoferna kritiserar, med rätta tycker jag, platonisten Badious tanke om att det skulle existera en överhistorisk Idé om kommunismen. Den "moderna" kommunismen uppstod med Marx och Engels framställning i "Kommunistiska Manifestet" 1847. De anknöt förvisso till tidigare uppfattningar, när de sammanfattade kommunismen som "privategendomens upphävande". Men samtidigt menade de att kommunismen inte är ett ideal, utan den "verkliga rörelsen" för att avskaffa det rådande samhällstillståndet.
För marxisterna var kommunismen inte längre en dröm, utan ett resultat av att lönarbetarna i fabrikerna inte kunde avskaffa löneslaveriet genom att hitta en ny klass att suga ut. Istället var de för sin befrielse tvungna att avskaffa alla klasser, inklusive sin egen.
Trots att kommunismen alltså inte var ett ideal som skulle förverkligas, så hävdade Marx att den skulle förverkliga principen om "av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov". Denna motsägelse, som någon av filosoferna pekar på, förefaller mig ganska skenbar. Vilken definition man än använder, "gemensamt ägande" eller "produktion för behov", så är det uppenbart att vi aldrig haft länder som förverkligat kommunism i den marxistiska betydelsen.
Men det har som bekant funnits politiska rörelser under 1800- och 1900-talet, vilka satt kommunismen som mål, och även regerat i en stor del av världen i flera decennier. På frågan varför dessa partier och stater misslyckades har filosoferna i denna bok inte mycket av värde att komma med, tyvärr.
Bl. a. Alain Badiou och Antonio Negri, är beredda att som lärdom av Sovjetsystemet, avfärda organisering i form av partier och stater överhuvudtaget. Žižek däremot är inte lika anarkistisk. Men han ser pessimistisk på utsikten att arbetarklassen någonsin ska ta steget från "klass i sig" till "klass för sig", eller med andra ord att medvetet ta på sig sitt "historiska uppdrag", att förverkliga det klasslösa samhället.
En, som jag tycker, underlig idé hos några av de 15 filosoferna är att det skulle finnas två "idéer om kommunism", en filosofisk och en politisk, och att - antyds det - bara den filosofiska idén fortsätter vara levande.
Majoriteten anser ändå att finanskraschen 2008 ställde frågan på den politiska dagordningen. Men ändå är jag lite förvånad och besviken över elfenbenstornskaraktären på flera av inläggen. Ett par av dem uppfattade jag t.o.m. som innehållslöst svammel. Och för några gäller det att visa att man har läst Heidegger, Nietzsche, Derrida och Foucault, men dessa herrar hade inte mycket relevant att säga i ämnet...
Men vad är då innebörden i denna idé? Ett enkelt svar vore att den innebär att egendom ska vara gemensam. I så fall är idén gammal. De första kristna ska ju enligt Bibeln ha praktiserat egendomsgemenskap, liksom senare klostren. Drömmen dyker sedan upp gång på gång under historiens lopp, t.ex. under de medeltida bondeupproren . Men den formulerades också i "Kung Lear" av Shakespeare, i Thomas Mores "Utopia", och andra, senare "utopier".
Alain Badiou hänvisar uppskattande till Platons uppfattning att de filosofer som bör styra staten ska leva i egendomsgemenskap. Jacques Rancière invänder att för Platon var egendomsgemenskapen förbehållen en elit, medan för hantverkarna som arbetade med sina händer, privategendom fortsatt skulle gälla. Staten var för Platon "kommunisternas styre över arbetarna", vilket Ranciére försmädligt påpekar, påminner om dagens Kina!
Flera av filosoferna kritiserar, med rätta tycker jag, platonisten Badious tanke om att det skulle existera en överhistorisk Idé om kommunismen. Den "moderna" kommunismen uppstod med Marx och Engels framställning i "Kommunistiska Manifestet" 1847. De anknöt förvisso till tidigare uppfattningar, när de sammanfattade kommunismen som "privategendomens upphävande". Men samtidigt menade de att kommunismen inte är ett ideal, utan den "verkliga rörelsen" för att avskaffa det rådande samhällstillståndet.
För marxisterna var kommunismen inte längre en dröm, utan ett resultat av att lönarbetarna i fabrikerna inte kunde avskaffa löneslaveriet genom att hitta en ny klass att suga ut. Istället var de för sin befrielse tvungna att avskaffa alla klasser, inklusive sin egen.
Trots att kommunismen alltså inte var ett ideal som skulle förverkligas, så hävdade Marx att den skulle förverkliga principen om "av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov". Denna motsägelse, som någon av filosoferna pekar på, förefaller mig ganska skenbar. Vilken definition man än använder, "gemensamt ägande" eller "produktion för behov", så är det uppenbart att vi aldrig haft länder som förverkligat kommunism i den marxistiska betydelsen.
Men det har som bekant funnits politiska rörelser under 1800- och 1900-talet, vilka satt kommunismen som mål, och även regerat i en stor del av världen i flera decennier. På frågan varför dessa partier och stater misslyckades har filosoferna i denna bok inte mycket av värde att komma med, tyvärr.
Bl. a. Alain Badiou och Antonio Negri, är beredda att som lärdom av Sovjetsystemet, avfärda organisering i form av partier och stater överhuvudtaget. Žižek däremot är inte lika anarkistisk. Men han ser pessimistisk på utsikten att arbetarklassen någonsin ska ta steget från "klass i sig" till "klass för sig", eller med andra ord att medvetet ta på sig sitt "historiska uppdrag", att förverkliga det klasslösa samhället.
En, som jag tycker, underlig idé hos några av de 15 filosoferna är att det skulle finnas två "idéer om kommunism", en filosofisk och en politisk, och att - antyds det - bara den filosofiska idén fortsätter vara levande.
Majoriteten anser ändå att finanskraschen 2008 ställde frågan på den politiska dagordningen. Men ändå är jag lite förvånad och besviken över elfenbenstornskaraktären på flera av inläggen. Ett par av dem uppfattade jag t.o.m. som innehållslöst svammel. Och för några gäller det att visa att man har läst Heidegger, Nietzsche, Derrida och Foucault, men dessa herrar hade inte mycket relevant att säga i ämnet...
torsdag 22 juli 2010
Alain Badious filosofiska revolution
I ett blogginlägg från november 2009, påstod jag att inget revolutionerande hänt inom filosofin sedan uppkomsten av Marx' dialektiska och historiska materialism på 1840-talet. Det hindrar förstås inte att det funnits filosofer sedan dess, som haft ambitioner att radikalt förnya filosofin. Heidegger är ett exempel under 1900-talet, men jag försökte förklara i ett antal blogginlägg likaledes i november ifjol, varför jag inte anser att han lyckades.
Alain Badiou har också haft ambitionen att förnya filosofin, i sin 1986 utkomna bok "L'être et l'événemant", översatt till engelska som "Being and Event". Badiou tycks liksom många andra moderna filosofer ha någon sorts Heideggerkomplex. Trots att han är djupt kritisk till Heideggers tänkande, utgår han från samma grundfråga som denne gjorde: "vad är naturen hos varat-såsom-vara"? Badious svar är mycket överraskande och, tycker jag, intressantare än Heideggers.
Den gren i filosofin som traditionellt handlat om "varat" kallas ontologi. Badious tes är att ontologin inte tillhör filosofin, utan är en vetenskap, närmare bestämt matematiken!
I mitt blogginlägg från november 2009, lämnade jag öppet för kommande framsteg inom filosofin, ifall det skulle ske viktiga upptäckter inom vetenskaperna. Då tänkte jag i första hand på vetenskaper som fysik och biologi, inte matematik. Men enligt Badiou har det inom den matematiska mängdläran skett sådana grundläggande framsteg som påverkar filosofin. Det handlar om Cantors teori om olika sorters oändliga tal, axiomatiseringen av denna teori, och Paul Cohens mängdteoretiska teorem från 1960-talet om det "generiska".
På ett sätt är Badious tes om matematiken som ontologi, lära om varat, förståelig. När man undersöker hur något "är" och bortser från alla egenskaper hos det, alltså undersöker det "rena" varat, så skulle matematik kunna vara användbar eftersom den också bortser från innehållet, och bara hanterar strukturen. Dessutom handlar ju matematik ofta om existensfrågor. Finns det eller finns det inte ett högsta naturligt tal, ett högsta primtal, o.s.v.?
För mig är ändå tanken på matematik som ontologi mycket besynnerlig, eftersom jag anser att Aristoteles (och Engels) hade rätt i att matematiken abstraherar aspekter ur den fysiska verkligheten. Därför finns inte "mängden av tre äpplen" skilt från dessa tre äpplen. Och vad jag förstår är det just detta filosofiska påstående, att denna "mängd" existerar i sig, som Badiou tyst accepterar. Vilket tycks göra honom till en sorts idealistisk platonist.
Ett ytterligare belägg för Badious platonism är att han använder ordet "Idéer" (med stort i!) om Zermelo-Fraenkels axiom för mängdläran. Ändå anser sig Badiou vara en filosofisk materialist och t.o.m. kommunist. Han anser sig visserligen ha överskridit Marx (men slår in öppna dörrar genom att kritisera marxismen för determinism).
"Being and Event" är till stora delar en utomordentligt svår bok. Den är inte svår = 'medvetet dunkel', utan ansträngande som en bok i högre matematik. Själva budskapet är någorlunda förståeligt, även om resonemangen ibland är så svårbegripliga, att det vore svårt att "vederlägga" boken.
Mina invändningar rör nu som sagt mer utgångspunkten än resultaten, där jag ofta håller med Badiou. Avsnitten om Badious läsning av tidigare filosofer, som t.ex. Rousseau och Leibnitz, är läsvärda även om man inte skriver under på Badious egna teorier.
En ytterligare anledning att läsa Badiou, är att vissa av de begrepp han använder återfinns hos andra nutida filosofer, t.ex. Zizek. Liksom sådant som Badious tanke att "ett är inte" eftersom mångfalder som "presenteras" inte blir en innan operationen "räkning" utförs på den.
(Tillägg 2011 02 15:) Följande intressanta recension av "Number and Numbers" av Badiou belyser hans inställning till matematik, mängdlära och "surreella tal".
Alain Badiou har också haft ambitionen att förnya filosofin, i sin 1986 utkomna bok "L'être et l'événemant", översatt till engelska som "Being and Event". Badiou tycks liksom många andra moderna filosofer ha någon sorts Heideggerkomplex. Trots att han är djupt kritisk till Heideggers tänkande, utgår han från samma grundfråga som denne gjorde: "vad är naturen hos varat-såsom-vara"? Badious svar är mycket överraskande och, tycker jag, intressantare än Heideggers.
Den gren i filosofin som traditionellt handlat om "varat" kallas ontologi. Badious tes är att ontologin inte tillhör filosofin, utan är en vetenskap, närmare bestämt matematiken!
I mitt blogginlägg från november 2009, lämnade jag öppet för kommande framsteg inom filosofin, ifall det skulle ske viktiga upptäckter inom vetenskaperna. Då tänkte jag i första hand på vetenskaper som fysik och biologi, inte matematik. Men enligt Badiou har det inom den matematiska mängdläran skett sådana grundläggande framsteg som påverkar filosofin. Det handlar om Cantors teori om olika sorters oändliga tal, axiomatiseringen av denna teori, och Paul Cohens mängdteoretiska teorem från 1960-talet om det "generiska".
På ett sätt är Badious tes om matematiken som ontologi, lära om varat, förståelig. När man undersöker hur något "är" och bortser från alla egenskaper hos det, alltså undersöker det "rena" varat, så skulle matematik kunna vara användbar eftersom den också bortser från innehållet, och bara hanterar strukturen. Dessutom handlar ju matematik ofta om existensfrågor. Finns det eller finns det inte ett högsta naturligt tal, ett högsta primtal, o.s.v.?
För mig är ändå tanken på matematik som ontologi mycket besynnerlig, eftersom jag anser att Aristoteles (och Engels) hade rätt i att matematiken abstraherar aspekter ur den fysiska verkligheten. Därför finns inte "mängden av tre äpplen" skilt från dessa tre äpplen. Och vad jag förstår är det just detta filosofiska påstående, att denna "mängd" existerar i sig, som Badiou tyst accepterar. Vilket tycks göra honom till en sorts idealistisk platonist.
Ett ytterligare belägg för Badious platonism är att han använder ordet "Idéer" (med stort i!) om Zermelo-Fraenkels axiom för mängdläran. Ändå anser sig Badiou vara en filosofisk materialist och t.o.m. kommunist. Han anser sig visserligen ha överskridit Marx (men slår in öppna dörrar genom att kritisera marxismen för determinism).
"Being and Event" är till stora delar en utomordentligt svår bok. Den är inte svår = 'medvetet dunkel', utan ansträngande som en bok i högre matematik. Själva budskapet är någorlunda förståeligt, även om resonemangen ibland är så svårbegripliga, att det vore svårt att "vederlägga" boken.
Mina invändningar rör nu som sagt mer utgångspunkten än resultaten, där jag ofta håller med Badiou. Avsnitten om Badious läsning av tidigare filosofer, som t.ex. Rousseau och Leibnitz, är läsvärda även om man inte skriver under på Badious egna teorier.
En ytterligare anledning att läsa Badiou, är att vissa av de begrepp han använder återfinns hos andra nutida filosofer, t.ex. Zizek. Liksom sådant som Badious tanke att "ett är inte" eftersom mångfalder som "presenteras" inte blir en innan operationen "räkning" utförs på den.
(Tillägg 2011 02 15:) Följande intressanta recension av "Number and Numbers" av Badiou belyser hans inställning till matematik, mängdlära och "surreella tal".
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)