Roy Bhaskars dialektik, nytt försök

Mitt förra försök att förstå Roy Bhaskars dialektik var ingen framgång. Så jag har gjort ett nytt försök, med hans "Plato etc", eftersom ämnet lockar mig. Denna bok gav faktiskt lite mer, trots att hans framställningssätt även i denna bok, är anskrämligt.

Bhaskars betonande av begreppen icke-identitet (skillnad) och bestämd frånvaro avfärdade jag antagligen för snabbt i förra inlägget. Jag tror att han faktiskt "förbättrat" Hegels kedja identitet->negation->totalitet, med sin modifikation av den till icke-identitet->negation->totalitet->praxis->samhälleliga relationer. Bhaskar framhåller att hans totalitets- eller helhetsbegrepp är öppet till skillnad från Hegels.

Men jag är fortfarande tveksam till om hans modell innebär några framsteg i förhållande till den materialistiska dialektik som finns "latent" i t.ex. "Kapitalet". Hans metod känns fortfarande spekulativ, då hans begrepp tycks utgå från tänkande och inte från verkligheten. Själva innehållet däremot finns det väl inte mycket att klaga på.

Bhaskars filosofiska analys, utgående från Humes filosofi, av Sovjets kollaps är riktigt underhållande. Ett kort utdrag som smakprov:

"Monism becomes the Stalinist planning which informed industrialization at the expense of the peasant majority. Endism becomes the supposed achievement of socialism, the abandonment of human and civic rights, the demise of the negation and the eclipse of all opposition and critique. Together these three yield the homuncular commandist party-state built on 1M neglect of alterity, of the differentation necessary for a true totality on the basis of a huge illicit fusion, whereby bureaucratic and at times Machiavellian sectional interests were represented as universal on the basis of an expressivist national unity and a centrist actualist monism, reflected most obviously in the absence of a sector corresponding to the civil society" Eller hur, det är bara att hålla med?

Mer om Lukàcs dialektik

I det förra inlägget påstod jag att Lukàcs i "Historia och klassmedvetande" inte lyckades överskrida Hegels syn på dialektiken. Och jag påpekade det besynnerliga i Lukàcs tes om att motsatserna subjekt och objekt finner sin identitet i det moderna proletariatet, genom att det medvetet förändrar samhället och sig självt. Men den tesen tyder snarare på att Lukàcs inte var tillräckligt "hegeliansk". Han löser motsägelsen mellan subjekt och objekt genom en identitet, ett sammansmältande av motsatserna.

Lukàcs beskriver i kapitlet om "Det borgerliga tänkandets antinomier" hur de tyska idealisterna brottades med t.ex. dualismen mellan medvetande och vara. Hegels lösning var inte att avskaffa motsägelsen. Enligt Hegel existerar motsägelsen, ett påstående som använts för att definiera vad dialektik är. Det räcker alltså inte att säga att saker och ting förändras, och att de hänger ihop i en "totalitet". Det räcker inte ens att dessa förändringar inte kan beskrivas motsägelsefritt. Utan man måste säga att verkligheten själv är motsägande. Det är den
slutsatsen som alltid retat gallfeber på Hegels motståndare.

Mot bakgrund av Lukàcs för enkla, odialektiska lösning av Kants absoluta motsatser, "antinomierna", är det lättare att förstå varför han avfärdade Engels naturdialektik: subjekt-objektdialektiken är förstås begränsad till det mänskliga samhället. I naturen finns ju inga subjekt som kan smälta ihop med objekten.

Om man identifierar medvetande och materia, så erkänner man antingen inte medvetandets eller materians självständiga existens. Resultatet blir antingen gammaldags materialism eller idealism. Den dialektiska materialismen däremot erkänner existensen av både medvetande och materia, liksom skillnaden mellan dessa. Men samtidigt ses materian som primär. Primär därför att medvetandet uppstår ur materia, men också återverkar på materian. Men man kan fråga sig varför världen är beskaffad på detta märkliga vis? Hur "förklara" detta?

Jag tror att filosofen Lukàcs kände att han inte kunde acceptera den dialektiska materialismens "lösning" av problemet. Att det materiella är den givna utgångspunkten och att tanken är sekundär.

Antagligen kan detta också förklara Lukàcs återkommande polemik mot Engels, som ibland tycktes återfalla i den odialektiska, reduktionistiska materialismens införlivande av medvetandet i materian, i "hjärnans rörelseform". Engels tycktes t.ex. i "Ludwig Feuerbach och den klassiska tyska filosofins slut" betrakta de klassiska filosofiska problemen som definitivt lösta. Kruxet är väl vad vi är beredda att acceptera som "givet", och därmed ser som en "lösning".

Roy Bhaskar, dialektik och matematik

Jag hade inte tänkt skriva om Roy Bhaskars "Dialectic The Pulse of Freedom", eftersom jag inte inbillar mig att jag förstått denna lärda bok. Tyvärr är den skriven på ett sådant akademiskt fikonspråk, som jag varken vill eller kan tränga igenom.

Jag hade stora förhoppningar på boken eftersom "A Realist Theory Of Science" av Bhaskar var ett lysande försvar av den dialektiska materialismen. Denna bok koncentrerade sig huvudsakligen på materialismen, vilket jag kommenterade i ett inlägg i april 2010. "Dialectic The Pulse of Freedom" däremot handlar om den dialektiska sidan av den dialektiska materialismen, men misslyckas enligt min mening att komma med något verkligt nytt. Visserligen finns det delvis intressant kritik av Hegels och Marx´ varianter. Men jag är inte säker på att det är så stort framsteg att t.ex. ersätta begreppet "negation" med "negativitet".

Ska man utveckla en dialektik som är materialistisk, måste man utgå från vetenskapernas nuvarande läge, anser jag. Bhaskar däremot utgår från filosofin och filosofihistorien. Av det jag förstått av boken skulle hans nya idéer likaväl ha kunnat formuleras under antiken!

Enligt Bhaskar bör dialektiken utgå från att "negativitet" är mer grundläggande än det positiva. "Frånvaron" kommer före "närvaron". Det måste finnas tomrum för att en kropp ska kunna röra sig överhuvudtaget, o.s.v. Hans resonemang påminner alltså om antika tänkares som Aristoteles. Men ska man diskutera "tomrum" idag kan man inte bortse från vad den moderna fysiken säger om saken.

Anledningen till att jag ändå kommenterar Bhaskars bok om dialektik är att när jag lyssnade på Filosofiska rummets program om matematikens filosofi, så såg jag plötsligt en likhet mellan Bhaskar och Alain Badious filosofi, vilken grundas i matematiken. (Jag har kommenterat Badiou här. Badiou har förresten diskuterats på den intressanta websajten khukuri, där odogmatiska maoister, anarkister, trotskister m.fl. debatterar hur marxismen ska utvecklas idag.)

Ulf Danielsson, som är fysiker, hade en materialistisk syn på matematiken, som jag bara kan instämma i. Matematikern Gunnar Berg däremot lutade åt det hos matematiker vanliga platonistiska tankesättet, nämligen att matematiken har en självständig existens vid sidan om den materiella. Berg beskrev hur man i början på 1900-talet försökte grunda matematiken genom att bygga upp axiomsystem. Det som jag tyckte var intressant är att dessa axiomsystem - liksom Bhaskar - utgår från den "tomma mängden", alltså från "ingenting". Men den "tomma mängden" finns och därmed har man trollat fram talet ett. Sen är det en smal sak att konstruera två o.s.v..

Nu ska det sägas att Bhaskar antagligen inte skulle skriva under på den filosofiska betydelsen av just detta sätt att konstruera matematiken ur "intet". Han skriver nämligen i boken att det vore möjligt att ingenting finns, att världen på sätt och vis är tom. Men att i en värld där det finns något, det dessutom är tvunget att finnas "intet", tomrum.