Mer om Lukàcs dialektik

I det förra inlägget påstod jag att Lukàcs i "Historia och klassmedvetande" inte lyckades överskrida Hegels syn på dialektiken. Och jag påpekade det besynnerliga i Lukàcs tes om att motsatserna subjekt och objekt finner sin identitet i det moderna proletariatet, genom att det medvetet förändrar samhället och sig självt. Men den tesen tyder snarare på att Lukàcs inte var tillräckligt "hegeliansk". Han löser motsägelsen mellan subjekt och objekt genom en identitet, ett sammansmältande av motsatserna.

Lukàcs beskriver i kapitlet om "Det borgerliga tänkandets antinomier" hur de tyska idealisterna brottades med t.ex. dualismen mellan medvetande och vara. Hegels lösning var inte att avskaffa motsägelsen. Enligt Hegel existerar motsägelsen, ett påstående som använts för att definiera vad dialektik är. Det räcker alltså inte att säga att saker och ting förändras, och att de hänger ihop i en "totalitet". Det räcker inte ens att dessa förändringar inte kan beskrivas motsägelsefritt. Utan man måste säga att verkligheten själv är motsägande. Det är den
slutsatsen som alltid retat gallfeber på Hegels motståndare.

Mot bakgrund av Lukàcs för enkla, odialektiska lösning av Kants absoluta motsatser, "antinomierna", är det lättare att förstå varför han avfärdade Engels naturdialektik: subjekt-objektdialektiken är förstås begränsad till det mänskliga samhället. I naturen finns ju inga subjekt som kan smälta ihop med objekten.

Om man identifierar medvetande och materia, så erkänner man antingen inte medvetandets eller materians självständiga existens. Resultatet blir antingen gammaldags materialism eller idealism. Den dialektiska materialismen däremot erkänner existensen av både medvetande och materia, liksom skillnaden mellan dessa. Men samtidigt ses materian som primär. Primär därför att medvetandet uppstår ur materia, men också återverkar på materian. Men man kan fråga sig varför världen är beskaffad på detta märkliga vis? Hur "förklara" detta?

Jag tror att filosofen Lukàcs kände att han inte kunde acceptera den dialektiska materialismens "lösning" av problemet. Att det materiella är den givna utgångspunkten och att tanken är sekundär.

Antagligen kan detta också förklara Lukàcs återkommande polemik mot Engels, som ibland tycktes återfalla i den odialektiska, reduktionistiska materialismens införlivande av medvetandet i materian, i "hjärnans rörelseform". Engels tycktes t.ex. i "Ludwig Feuerbach och den klassiska tyska filosofins slut" betrakta de klassiska filosofiska problemen som definitivt lösta. Kruxet är väl vad vi är beredda att acceptera som "givet", och därmed ser som en "lösning".

Lukács och dialektiken

Lukács mest kända verk "Historia och klassmedvetande" med artiklar från 1920-talets början har underrubriken "Studier i marxistisk dialektik". Men bokens presenterar snarare det i dialektiken som är gemensamt för Hegel och Marx. Världen består av processer, inte av isolerade, statiska ting. "Totalitetsperspektivet" framhävs starkt, medan materialismen i Marx metod hamnar i skymundan.

Ändå spelar Marx en viktig roll för det som boken är känd för: tanken på "reifikationens" viktiga roll under kapitalismen. Utgångspunkten var Marx analys av den s.k. varufetischismen i början på "Kapitalet", vilken ju innebar relationer mellan människor framstår som relationer mellan ting. Bytet av varor på marknaden, förmedlade av pengarna, döljer utsugningsförhållandena mellan samhällsklasserna. Men icke desto mindre är de ekonomiska "lagarna" som de politiska ekonomerna utforskade inte rent illusoriska, framhåller Lukács. Däremot är de bara giltiga under bestämda historiska perioder.

Lukács utvecklade djärvt idén om fetischismen till hypotesen att det dominerande "reifierade" betraktelsesättet förklarar t.o.m. uppkomsten av det moderna, matematiska naturlagsbegreppet från 1500-, 1600-talet, liksom de stora filosofiska systemen från Descartes och framåt. Kapitlet om den tyska idealismen, "Det borgerliga tänkandets antinomier" kan verkligen rekommenderas för den filosofiskt intresserade.

För de filosofiska rationalisterna, dit han räknar Kant, framstår formerna som det som förnuftet kan begripa, medan innehållet tillhör det irrationellas område. Hegels stora insats vara att upplösa den här motsättningen. Men Lukàcs ansåg i motsats till t.ex. Engels, och där har han fått inflytelserika efterföljare, att dialektiken inte är tillämpbar för naturen, bara för samhället, där subjekt-objekt motsatsen spelar en roll. Man kan också nämna hans besynnerliga (och odialektiska?) lösning av problemet med förhållandet vara - medvetande, att det moderna proletariatet skulle utgöra kapitalismens "subjekt-objekt".

Lukàcs kritik av den odialektiska, mekaniska materialismen är fortfarande nyttig. Och de idealistiska återfallen som tar sig uttryck bl.a i försvar för Kants "tinget i sig" kan man med fördel bortse från. Själv kände han sig tvungen att till slut ta avstånd från sin bok 1934, året efter nazisternas maktövertagande. Enligt Gunnar Gunnarssons förord ska han underligt nog ha känt sig filosofiskt medansvarig för denna katastrof. Heidegger som välkomnade Machtübernahme anses visserligen ha tagit intryck av "Historia och klassmedvetande" för sin kritik av den moderna, "reifierade" naturvetenskapen.)