Lukács och dialektiken

Lukács mest kända verk "Historia och klassmedvetande" med artiklar från 1920-talets början har underrubriken "Studier i marxistisk dialektik". Men bokens presenterar snarare det i dialektiken som är gemensamt för Hegel och Marx. Världen består av processer, inte av isolerade, statiska ting. "Totalitetsperspektivet" framhävs starkt, medan materialismen i Marx metod hamnar i skymundan.

Ändå spelar Marx en viktig roll för det som boken är känd för: tanken på "reifikationens" viktiga roll under kapitalismen. Utgångspunkten var Marx analys av den s.k. varufetischismen i början på "Kapitalet", vilken ju innebar relationer mellan människor framstår som relationer mellan ting. Bytet av varor på marknaden, förmedlade av pengarna, döljer utsugningsförhållandena mellan samhällsklasserna. Men icke desto mindre är de ekonomiska "lagarna" som de politiska ekonomerna utforskade inte rent illusoriska, framhåller Lukács. Däremot är de bara giltiga under bestämda historiska perioder.

Lukács utvecklade djärvt idén om fetischismen till hypotesen att det dominerande "reifierade" betraktelsesättet förklarar t.o.m. uppkomsten av det moderna, matematiska naturlagsbegreppet från 1500-, 1600-talet, liksom de stora filosofiska systemen från Descartes och framåt. Kapitlet om den tyska idealismen, "Det borgerliga tänkandets antinomier" kan verkligen rekommenderas för den filosofiskt intresserade.

För de filosofiska rationalisterna, dit han räknar Kant, framstår formerna som det som förnuftet kan begripa, medan innehållet tillhör det irrationellas område. Hegels stora insats vara att upplösa den här motsättningen. Men Lukàcs ansåg i motsats till t.ex. Engels, och där har han fått inflytelserika efterföljare, att dialektiken inte är tillämpbar för naturen, bara för samhället, där subjekt-objekt motsatsen spelar en roll. Man kan också nämna hans besynnerliga (och odialektiska?) lösning av problemet med förhållandet vara - medvetande, att det moderna proletariatet skulle utgöra kapitalismens "subjekt-objekt".

Lukàcs kritik av den odialektiska, mekaniska materialismen är fortfarande nyttig. Och de idealistiska återfallen som tar sig uttryck bl.a i försvar för Kants "tinget i sig" kan man med fördel bortse från. Själv kände han sig tvungen att till slut ta avstånd från sin bok 1934, året efter nazisternas maktövertagande. Enligt Gunnar Gunnarssons förord ska han underligt nog ha känt sig filosofiskt medansvarig för denna katastrof. Heidegger som välkomnade Machtübernahme anses visserligen ha tagit intryck av "Historia och klassmedvetande" för sin kritik av den moderna, "reifierade" naturvetenskapen.)