"Kapitalet" à la Hegel

Både Korsch och Lukàcs var hegelianskt influerade marxister från 1900-talets första hälft. Men det finns intressanta "hegelianska" marxister av modernare snitt. Cristopher J. Arthur är en sådan, som bidragit med en fördjupad tolkning av "Kapitalet" utifrån Hegels "Logik", i boken "The New Dialectic and Marx's Capital".

Marx har själv anmärkt att han hade haft nytta av att ögna igenom Hegels "Logik" inför sina studier av den politiska ekonomin. Men det har varit oklart exakt vad det var som han tog över från Hegels dialektiska logik. Arthurs idéer om detta kan det ligga en hel del i, men hans tolkningar av "Kapitalet" självt är intressanta, tycker jag, liksom hans syn på vad dialektik är för något. (Han skiljer t.ex. mellan historisk och systematisk dialektik.)

En likhet mellan "Kapitalet" och Hegels "Logik", är att båda verken beskriver ett system. Marx beskriver förstås det kapitalistiska produktionssättet, medan Hegels system är mycket mera omfattande: kategorierna, "varats former" och hur de hänger ihop. Det finns, enligt Arthur, en långtgående parallellitet mellan dessa två systembeskrivningar, vilken jag personligen inte anser vara så betydelsefull som iakttagelsen att båda beskrivningarna fokuserar på former. Det finns dessutom en annan koppling mellan dessa två verk, då Marx utnyttjar flera av de kategorier som Hegel analyserar. Exempel på sådana är "kvantitet/kvalitet" och "essens/framträdelse" vilka figurerar flitigt i "Kapitalet".

Hegel var som bekant idealist, och hans beskrivning av tankeformerna utgår från att det går att bortse från innehållet i dessa former. De olika kategorierna utvecklas ur varandra på rent tankemässig väg. Därför anser Hegel att han sysslar med logik, dock inte med formell sådan. Utgångspunkten är mycket obestämda begrepp, fattiga på konkret innehåll, som "varat" och "intet". Så småningom kommer Hegel fram till mer konkreta begrepp, som det från fysiken hämtade "kraft". Systemet som helhet kulminerar i den "Absoluta Idén", och innehåller allt, inklusive utgångspunkten, "varat".

Nu var ju Marx materialist, så rimligen förkastade han Hegels system. För att "härleda" kategorierna borde man istället utgå från en historisk undersökning av filosofins och vetenskapernas faktiska utveckling. Det man ändå kan ha nytta av är att lära av Hegels sätt att konkret analysera dessa former.

Marx beskrivning av kapitalismen handlar i hög grad om just former, närmare bestämt om (bytes)värdets former: vara, pengar, kapital. Till skillnad från Hegel, beskriver Marx dessutom kontinuerligt det materiella innehållet i dessa former. Men precis som Hegel börjar han med abstrakta, obestämda former och kommer fram till mer och mer konkreta företeelser. I metoden ingår att först när man kommit till slutet av systemets konstruktion, så är utgångspunkten fullt rättfärdigad. Värdet är t.ex. fullt utbildat först i sin kapitalform.

Nu kan man fråga sig vad den här jämförelsen mellan Hegels och Marx´metod är bra för. Har man lättare att förstå "Kapitalet" utifrån en sådan här hegeliansk läsning? Ja, jag tycker nog faktiskt det. Men viktigare är att Arthur faktiskt kan modifiera Marx framställning så att den blir lättare att acceptera - åtminstone för oss som är oerhört kritiska till allt vi läser...

Arthurs modifiering består i att han föreslår en ändring av ordningsföljden i Marx´framställning. Man bör, menar Arthur, vänta med att slå fast att innehållet i värdet måste vara det abstrakta samhälleliga arbetet tills man utvecklat kategorin "kapital". Kapital är ju värde som ständigt vill förökas, och därför bemäktigar den sig produktionen för att garantera den ständiga tillförseln av "bärare" av bytesvärdet, de materiella arbetsprodukterna. Tills dess är värdet en frånvaro av bruksvärde, något rent negativt! För en hegeliansk dialektiker är det då inte så märkvärdigt att postulera närvaron av denna frånvaro... Jag kan tänka mig att icke-filosofen kanske trots allt föredrar Marx originalversion.

Arthurs bok handlar mest om "Kapitalet", men det sista kapitlet om varför Sovjets ekonomi inte fungerade, är rätt läsvärd, men inte speciellt originell. Kort kan sägas att hans tes är att den sovjetiska ekonomin varken var kapitalistisk eller socialistisk, och därmed saknade en inneboende drivkraft. Planmålen sattes inte av producenterna, utan av byråkraterna.