Konkurrens som kapitalets materia

Det finns mycket mer att diskutera med utgångspunkt från C.J. Arthurs "The New Dialectic and Marx's Capital" än det jag tog upp i de två senaste inläggen. Här ska jag ta upp förhållandet mellan "kapitalformen" och konkurrensen mellan de enskilda kapitalen.

Först ett par citat från Arthurs bok: "Marx says: 'Capital as such creates a specific surplus-value because it cannot create an infinite one all at once; but it is the constant movement to create more of the same.' So a particular capital never measures up to its concept and is compelled to throw itself into ever more twists of the spiral of accumulation." Och i en fotnot i anslutning till detta står det: "Incidentally, this means that for Marx accumulation is not explained primarily by the pressure of competition; this merely ensures individual capitalists are forced to conform to the concept of capital, in effect to be capital personified." Kan då kapital existera utan kapitalister? Faktum är att Arthur när han diskuterar den sovjetiska ekonomin, förnekar att så kan vara fallet.

Arthur tycks alltså anse att förklaring genom analys av "formers" egenskaper är överordnad förklaringar ur människors samhälleliga handlande, i detta fall kapitalisters beslut att t.ex. sänka priset för att undvika konkurs. Är inte detta ett tecken på att Arthur är mer "hegelian" än "marxist", att han dras till idealismen istället för materialismen?

Även om jag anser att Arthur har fel i ovanstående citat, så måste det erkännas att "Kapitalet" faktiskt till stor del ägnar sig åt analysen av "formerna". Marx hade planerat att behandla "konkurrens och världshandel" men hann inte.

Vi vet alltså inte exakt hur han såg på förhållandet mellan de två "nivåerna" av förklaring: den materiella och den formella. Är konkurrensens funktion bara att tvinga de enskilda kapitalisterna att "överensstämma med kapitalets begrepp"? Eller uppstår kapitalet, och därmed dess begrepp, ur konkurrensen?

Kapitalbegreppet används i "Kapitalet" för att beskriva hur ett samhälle där kapitalister äger produktionsmedlen fungerar. I den beskrivningen förutsätts den materiella grunden för kapitalformen vara känd, utan att det behöver påpekas hela tiden.

Även om jag tror att Arthur i denna fråga överbetonar det "hegelianska" draget hos Marx, så känns det ändå som att det finns en besvärande filosofisk lucka i Marx' analys i "Kapitalet". Vilken är egentligen relationen mellan de två förklaringssätten, den formellt-logiska och den materiellt-samhälleliga? Handlar det om att de dualistiskt komplementerar varandra, eller kan den ena "nivån" härledas ur den andra? Eller finns det bara en nivå, där konkurrensen ingår som en beståndsdel i en helhet, där t.ex. kapitalet både har en materiell och en formell sida?

Arthur kritiserar Engels karakteristik av Marx' metod som logiskt-historisk, och anser att det handlar om två, separata metoder. De historiska avsnitten i "Kapitalet" betraktar han som illustrationer, bihang till den logiska analysen av "kapitalets former".

Den historiska metoden, menar Arthur, är tillämpbar bara på kapitalismens uppkomst, inte på dess funktionssätt som system. Där är det den logiska analysen, som uteslutande gäller. Men jag är övertygad om att Engels hade rätt i denna fråga. De två metoderna kan separeras tankemässigt men knappast i praktiken. Den historiska, samhälleliga verkligheten kommer först och måste ingå i varje beskrivning av denna verklighets former. Om inte så faller man offer för det som Marx kallade "varufetischism".

"Kapitalet" à la Hegel

Både Korsch och Lukàcs var hegelianskt influerade marxister från 1900-talets första hälft. Men det finns intressanta "hegelianska" marxister av modernare snitt. Cristopher J. Arthur är en sådan, som bidragit med en fördjupad tolkning av "Kapitalet" utifrån Hegels "Logik", i boken "The New Dialectic and Marx's Capital".

Marx har själv anmärkt att han hade haft nytta av att ögna igenom Hegels "Logik" inför sina studier av den politiska ekonomin. Men det har varit oklart exakt vad det var som han tog över från Hegels dialektiska logik. Arthurs idéer om detta kan det ligga en hel del i, men hans tolkningar av "Kapitalet" självt är intressanta, tycker jag, liksom hans syn på vad dialektik är för något. (Han skiljer t.ex. mellan historisk och systematisk dialektik.)

En likhet mellan "Kapitalet" och Hegels "Logik", är att båda verken beskriver ett system. Marx beskriver förstås det kapitalistiska produktionssättet, medan Hegels system är mycket mera omfattande: kategorierna, "varats former" och hur de hänger ihop. Det finns, enligt Arthur, en långtgående parallellitet mellan dessa två systembeskrivningar, vilken jag personligen inte anser vara så betydelsefull som iakttagelsen att båda beskrivningarna fokuserar på former. Det finns dessutom en annan koppling mellan dessa två verk, då Marx utnyttjar flera av de kategorier som Hegel analyserar. Exempel på sådana är "kvantitet/kvalitet" och "essens/framträdelse" vilka figurerar flitigt i "Kapitalet".

Hegel var som bekant idealist, och hans beskrivning av tankeformerna utgår från att det går att bortse från innehållet i dessa former. De olika kategorierna utvecklas ur varandra på rent tankemässig väg. Därför anser Hegel att han sysslar med logik, dock inte med formell sådan. Utgångspunkten är mycket obestämda begrepp, fattiga på konkret innehåll, som "varat" och "intet". Så småningom kommer Hegel fram till mer konkreta begrepp, som det från fysiken hämtade "kraft". Systemet som helhet kulminerar i den "Absoluta Idén", och innehåller allt, inklusive utgångspunkten, "varat".

Nu var ju Marx materialist, så rimligen förkastade han Hegels system. För att "härleda" kategorierna borde man istället utgå från en historisk undersökning av filosofins och vetenskapernas faktiska utveckling. Det man ändå kan ha nytta av är att lära av Hegels sätt att konkret analysera dessa former.

Marx beskrivning av kapitalismen handlar i hög grad om just former, närmare bestämt om (bytes)värdets former: vara, pengar, kapital. Till skillnad från Hegel, beskriver Marx dessutom kontinuerligt det materiella innehållet i dessa former. Men precis som Hegel börjar han med abstrakta, obestämda former och kommer fram till mer och mer konkreta företeelser. I metoden ingår att först när man kommit till slutet av systemets konstruktion, så är utgångspunkten fullt rättfärdigad. Värdet är t.ex. fullt utbildat först i sin kapitalform.

Nu kan man fråga sig vad den här jämförelsen mellan Hegels och Marx´metod är bra för. Har man lättare att förstå "Kapitalet" utifrån en sådan här hegeliansk läsning? Ja, jag tycker nog faktiskt det. Men viktigare är att Arthur faktiskt kan modifiera Marx framställning så att den blir lättare att acceptera - åtminstone för oss som är oerhört kritiska till allt vi läser...

Arthurs modifiering består i att han föreslår en ändring av ordningsföljden i Marx´framställning. Man bör, menar Arthur, vänta med att slå fast att innehållet i värdet måste vara det abstrakta samhälleliga arbetet tills man utvecklat kategorin "kapital". Kapital är ju värde som ständigt vill förökas, och därför bemäktigar den sig produktionen för att garantera den ständiga tillförseln av "bärare" av bytesvärdet, de materiella arbetsprodukterna. Tills dess är värdet en frånvaro av bruksvärde, något rent negativt! För en hegeliansk dialektiker är det då inte så märkvärdigt att postulera närvaron av denna frånvaro... Jag kan tänka mig att icke-filosofen kanske trots allt föredrar Marx originalversion.

Arthurs bok handlar mest om "Kapitalet", men det sista kapitlet om varför Sovjets ekonomi inte fungerade, är rätt läsvärd, men inte speciellt originell. Kort kan sägas att hans tes är att den sovjetiska ekonomin varken var kapitalistisk eller socialistisk, och därmed saknade en inneboende drivkraft. Planmålen sattes inte av producenterna, utan av byråkraterna.