Augustinus och Tidens gåta

I elfte boken av "Bekännelser" som skrevs strax före 400 e Kr, försöker Augustinus komma fram till vad tid är för något.

Om man inte tänker på vad tid är så vet man, men när man ska förklara den inser man att man inte har en aning. För det förflutna finns inte, ej heller framtiden. Och nuet försvinner på en gång. Är tiden då en illusion? Nej, inte enligt Agustinus - den är skapad av Gud samtidigt med Jorden och Himlen. Gud däremot är evig, vilket betyder att Han existerar på något sätt utanför tiden.

Augustinus lyckades inte komma med något bra svar på sin fråga. Hur kan man t.ex. mäta något som inte finns, bara fanns eller kommer att finnas? Han antyder att tiden är något som "tänjs ut". Som om den vore något rumslikt. Det är ju vanligt att föreställa sig tiden som en linje, som vi rör oss längs, från vänster till höger. Men är inte det bara en bild?

Jag tror att tidsbegreppet (liksom rumsbegreppet) har likheter med de naturliga talen, som jag skrev om 2 februari. Vi kan upptäcka varken tal, tid eller rum med våra sinnen i den omgivande verkligheten. Det handlar om abstraktioner utifrån denna verklighet. Tiden är inte ett ting - det som existerar är föremål som förändras. Vissa föremål med periodiskt beteende, kallar vi klockor och dem använder vi för att mäta vad vi kallar "tid" och som vi antar har samma värde överallt.

Antagandet om en universell tid, som "går lika fort" överallt omkullkastades ju av relativitetsteorin. Men förhållandet mellan hur tiden som anges av de olika klockorna, beskrivs exakt av teorin! Vilket återspeglar att vår värld inte är kaotisk utan lyder exakta naturlagar. Kants åsikt att rum och tid är subjektiva betingelser för vår erfarenhet och inte existerar objektivt tycks därför orimlig. Lika orimlig som att förneka att yttervärlden existerar (vilket han faktiskt inte gjorde).