Som bekant hade de gamla grekerna problem med tomrummet. Kan ingenting finnas? Det låter som en självmotsägelse. Om man kan påstå något om ingenting så måste det väl finnas något som man påstår det om. Och då finns det ju, fast det inte finns.
Dom här logiska betänkligheterna anses den moderna logiken ha löst genom införandet av "kvantifikatorerna". "Det finns inget i rummet" betyder inte att subjektet "inget" finns i rummet, utan ungefär att "det finns inget x som är sådant att x finns i rummet". Och så var den gåtan löst...
Jag är ingen vän av idealisten Platon, men måste erkänna att han i polemik med sin lärofader Parmenides faktiskt kom fram till att negationen är tillåten operation. Eller som han uttryckte det på det mer mystiska viset: "intet finns". Fast såvitt jag vet trodde Platon inte heller på att det kan finnas tomrum i världen. Och för Aristoteles var naturens skräck för tomrummet, "horror vacui", sanning.
Det tycks alltså inte finnas några förnuftsskäl för att förneka möjligheten av tomrummet, så existensen av det är alltså en empirisk fråga. Vetenskapsmännen trodde sig triumferande ha bevisat felaktigheten av "horror vacui" när de lyckades pumpa ut luften ur diverse behållare. Men för dagens partikelfysik finns inget tomrum - Higgsfältet har ingenstans värdet noll. Vi får väl se om Higgspartiklarna, som fältet består av, hittas i CERN så småningom. Då hade grekerna rätt i alla fall.
Nästa gång handlar det inte om tomrummet finns, utan om Rummet finns.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar