Frågan låter absurd, mer absurd än den något mer förbryllande frågan om tidens existens. Vi har ju alla direkt erfarenhet av rummet: allt vi ser runt omkring oss är ju beläget någonstans, på olika ställen "i rummet". Om allt hade funnits på samma plats, så skulle vi knappast uppfunnit något rumsbegrepp.
Besynnerligt nog drog Kant av detta resonemang slutsatsen inte att vår värld uppenbarligen finns "i rummet" utan att rummet är något subjektivt. Vi måste tänka oss en rumslig värld och därför är rummet inte något erfarenhetsmässigt. Den gode Kant hade helt enkelt dålig fantasi. Dagens fysiker "tänker" om många parallella världar med godtyckligt antal dimensioner. inklusive noll stycken. En värld med noll rumsdimensioner är förstås en "rumslös värld".
Ett skäl för Kants konstiga idé kan ha varit hans föråldrade syn på den euklidiska geometrin som nödvändigt sann ("syntetisk apriori"), men då får inte det euklidiska rummet ha något med erfarenheten att göra.
Rumsbegreppet är härlett ur vår erfarenhet av världen. Men det är också en tankemässig konstruktion. De ting vi ser omkring oss har ju en viss utsträckning, vilket innebär att de fyller upp en del av rummet. Men området mellan tingen då, tomrummet, som jag tog upp i förra inlägget? Visserligen ansåg fortfarande Descartes att det inte kan finnas tomrum, utan att hela Rummet består av materia. Det kan ju mycket väl förhålla sig så, men även om det finns tomrum så kan vi ju tänka oss att vi för in materia i det utrymmet, och därmed potentiellt kan skaffa oss erfarenhet av den delen av rummet också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar