Många filosofer har försökt komma ifrån dualismen mellan det fysiska och det mentala. Monism kallas det när man påstår att det ena inte existerar eller kan reduceras till det andra. För den "mekaniska" materialisten finns bara materien, och för idealisten bara det andliga. Men det finns också en tredje variant av monism, den "neutrala". Kända förespråkare är Ernst Mach, William James och - under en period - Bertrand Russell.
Russell beskriver sin variant av denna idé i boken "The Analysis of Mind". Även bortsett från beskrivningen av den neutrala monismen, innehåller boken intressanta analyser av psykologiska fenomen som minne, emotioner, vilja, sinnesintryck m.m. och är därför läsvärd.
Idén om neutral monism är egentligen enkel. Det som är fysiskt och det som är psykiskt består av samma "stoff". Vissa kombinationer av detta stoff som Russell kallar för "particulars" uppfattas som fysiska, och andra som psykiska, beroende på om man fokuserar på de "particulars" som tillsammans utgör fysiska ting, eller de "particulars" som vid en given tidpunkt uppfattas från en central utkikspunkt, en hjärna. Vissa "particulars" är dock endast psykiska, som minnesbilder eller fantasier. Medan andra hypotetiskt bara är fysiska, men dem vet vi inget om. Det som skiljer det fysiska och mentala är inte det "stoff" de består av, utan de orsakslagar de lyder under. De rent psykiska företeelserna lyder under en sorts associationslagar som har med minnet att göra, och har inte någon motsvarigheter hos fysiska objekt.
Den här världsbilden ser vid första påseendet ganska attraktiv ut. För Russell är den ett alternativ till gammal metafysik med mystiska begrepp som medvetande. Begreppet subjekt tycks inte behövas längre för att förklara vad det är som uppfattar något med sinnena.
Men det finns ett stort aber med teorin. Den är nämligen inte alls så "neutral" som den vill ge sken av. Det stoff som verkligheten består av, "the particulars", är i själva verket sinnesintryck, "sensations", vilka inte är ett dugg mer opsykiska bara för att de förklaras vara "neutrala". Teorin är i grunden idealistisk. Eller som Russell skriver i bokens sista stycke: "All our data, both in physics and psychology, are subject to psychological causal laws;...In this respect psychology is nearer to what actuallay exists."
I grund och botten blir verkligheten inte ett dugg begripligare med hjälp av denna filosofi. Teorin ändrar bara uttryckssättet. Skillnaden mellan fysiska och mentala fenomen kvarstår, visserligen "bara" vad gäller orsakslagarna. Men problemet med dualismen har bara flyttats, inte försvunnit.
Inlägget 17 mars handlade om röda rosor är röda i sig själva. För den neutrala monismen är det sant, eftersom rödheten i mitt sinnesintryck är identisk med rödheten hos rosen. Men det känns som att den neutrala monismen gör det för lätt för sig. Att den bortser från vad vi faktiskt vet om hur sinnesintryck uppstår: att ljus av en viss våglängd reflekteras av rosen, träffar näthinnan, och att nervsignaler från celler känsliga för rött tar sig till hjärnan. Varför skulle upplevelsen som hjärnan producerar stämma med rosens färg "i sig"? Men hur skulle det annars kunna vara? Ljudupplevelsen av trädet som faller i skogen förutsätter någon som hör det falla. På samma sätt skulle man kunna säga att "färg" har två betydelser och distinktionen mellan sekundära och primära egenskaper bygger på missförståndet att "färg" är ett entydigt begrepp.
SvaraRadera