När man lär sig att meditera så uppmanas man att acceptera att det aldrig går att helt tömma medvetandet på tankar. Men för att i största möjliga mån ändå stilla det - om det är det som är målet - så kan man bara notera när tankarna kommer men medvetet avstå från att spinna vidare på dem. Alltså bara låta dem komma och gå. Och "lyssna" på tystnade mellan tankarna. (Detta är en bra metod att vila hjärnan, tror jag, men om det fyller någon annan funktion vet jag inte.)
Jag har märkt att när jag blundat och tillämpat den här metoden, så har jag efter en stund börjat "se" bilder i stället. Det språkliga innehållet i de uppdykande tankarna "tunnas ut". Till slut har jag blivit tveksam till om jag verkligen tänkt något eller inte. Och det språkliga innehållet har mer eller mindre upphört. ("Nu har jag inte tänkt på länge, oj det är ju också en tanke" o.s.v.)
Två frågor:
1. Är de där bilderna man ser med slutna ögon tankar eller inte (den icke-filosofiska frågan är om man ska försöka minska ner bilderna också)?
2. Hur uppfattar vi tankarna? Med vilket sinnesorgan? Det verkar ju varken vara syn, hörsel, lukt eller känsel!
Men bilderna vi ser när vi blundar ser vi ju inte heller med ögonen, utan är någon sorts simulering i hjärna, bleka avbilder av synminnen. Det kanske är samma sak med det vi uppfattar som "tankar", nämligen att det är minnen av ord och meningar vi hört!? Är tankar hörselminnen?
Nu kan vi ju faktiskt få nya idéer som vi aldrig hört förut, men hjärnan kanske kan bygga upp sammansatta ordkombinationer av ord eller t.o.m. fonem vi någon gång hört?
Ibland kanske vi "tänker med bilder" som Einstein, genom att först "se" dem med vårt inre öga, och därefter formulera något språkligt utifrån synintrycken?
Hur är det med abstrakta tankar som "2 + 2 = 4"? Hur tar hjärnan språnget från det konkreta ("äpplen på bordet") till det abstrakta 4?
Om vi inte hade den konkreta symbolen "4", så kanske vi aldrig kunde uppfatta det abstrakta talet 4?
Intressanta frågor. När jag mediterar ser jag bilder och ibland också i kombination med en stark känsla så hjärtat börjar banka. Det finns alltid ett budskap i det eller hur jag ska säga. Jag tolkar det som vägledning. Det kallas också för intuition. Min intuition som kommer fortare än blixten är alltid sann. Jag är säker på att man kan träna upp den. Intuition är bara en känsla inte en tanke.
SvaraRaderaIntressant det du skriver om intuition! Själv har jag någon gång drabbats av en plötslig, spontan insikt under djup avslappning, men det har inte varit någon direkt känsla utan en tanke om orsakssamband som kunde formuleras i ord.
RaderaDet finns ju en teori om att känslor bara är kombinationer av kroppsliga förnimmelser och tankar. Fast det kanske inte gäller för de mest grundläggande känslorna, som alstras av reptilhjärnan, typ rädsla och avsky, men de avspeglas ändå i ansiktsuttryck (som ju är kroppsliga per definition...).
Men de där tankarna som ingår i känslor behöver nog inte heller vara formulerade i ord - man kan ju "se" två bilder framför sig, där den ena tycks orsaka den andra. Man kan t.ex. se tändsticksasken i barnens rum och därefter "se" ett brinnande hus. De två bilderna tillsammans kvalificerar väl för att kallas en tanke, visserligen ordlös?
När jag började skriva den här bloggen så startade jag med läsning av de engelska empiristerna, Locke och Hume, som utgick från sinnesintrycken i sin filosofi. Men de skrev också om "ideas". Jag tror att jag ska titta tillbaka på de inläggen - såg de någon kvalitativ skillnad överhuvudtaget mellan sinnesintryck och tankar?
En annan sak jag kommit att tänka på är att i blogginlägget förknippade jag tankar med minnen av ord och meningar, som man hört. Sedan ett par tusen år får vi ju stor del av orden och meningarna genom läsning, alltså via synsinnet. Jag hör ibland engelska ord på TV för första gången men som jag läst många gånger tidigare, och tagit fel på uttalet. Det tyder kanske på att hörselminnet är inblandat även i det som till synes är synminnen av tankar.
Men tankar grundade på minnen av bilder kanske ändå är mer ursprungliga och annorlunda än hörselminnestankar Vi kan ju som i fallet ovan med tändsticksasken "tänka i bilder". Einstein sa sig ju göra det t.o.m. i fysiken.
Tankar är nog inte så entydiga företeelser som man skulle kunna tro. (Bortsett från att ordet "tanke" även kan syfta på "innehållet" i den psykologiska företeelsen tanke. T.ex. i att 2 + 2 = 4 oavsett om någon råkar tänka det eller inte. Det här var ju det som Popper kallade för den "tredje världen", och som han upplevde som så mystisk. Men det är som sagt en helt annan fråga...)