Det här är Harraris tredje bok efter "Sapiens: en kort historik över mänskligheten" och "Homo Deus: kort historik över morgondagen". Medan den andra boken behandlar mänsklighetens långsiktiga problem med den artificiella intelligensens och bioteknologins påverkan på människan som art, så tar denna bok upp mänsklighetens mera närliggande problem under de närmaste tre decennierna, fram till 2050.
Temat från andra boken dyker ändå upp här och där. Algoritmer spelar nämligen redan en stor roll i våra liv: "vi söker inte information längre, vi googlar". Informationsteknologi och bioteknik i förening är redan på väg att förändra människans. Risken är att en liten elit upprättar en "digital teknik" innan den gudomliga människan, Homo Deus, hinner uppstå.
Dessa frågor är onekligen intressant att diskutera, även om jag tycker att Harrari blev för extrem i sina spekulationer i "Homo Deus". Den tredje boken tar upp mer närliggande problem med AI, som snart kommer att få mängder med yrkesgrupper att försvinna. Risken är att större delen av mänskligheten blir obehövlig. (En brist är att han inte kopplar ihop denna fråga med samhällssytemet. Kapitalismen tycks för honom ibland mer vara en idelogi och en "berättelse" än ett ekonomiskt system.)
En del av de 21 "tankarna" är sympatiska och läsvärda, men inte särskilt kontroversiella. Diskussionerna om invandring, nationalism och om religionens roll är sådana exempel. Andra kapitel lämpar sig väl för diskussioner i en studiecirkel, t.ex. de om "livets mening" (det finns ingen!) och om "sekularismen" som universell ideologi som skulle kunna omfattas av både religiösa och ateister.
Boken om "Sapiens" beskrev hur den framgångsrika människoapan är en skapare av fiktioner. Det är fiktionerna - pengar, nationer, myter och religioner - som bundit samman människor och gjort dem förmögna att samarbeta kring stora projekt. Vi låtsas t.ex. att pengar har ett värde, och då fungerar de.
Den här idén om fiktionerna är nog lite för enkel och filosofiskt tvivelaktig. "Fiktionen" pengar är rimligen mer "verklig" än t.ex. fiktionen jultomten. (Inom filosofin är det ju ontologin, som behandlar sådana frågor.)
Begreppet fiktion hos Harrari påminner om begreppet illusion inom buddismen. Och det är ingen slump, då Harrari i slutet av boken avslöjar att han varje dag ägnar två timmar åt den buddistiska vipassana-meditationen. Den går ut på att endast iaktta vad som händer, speciellt i olika delar av kroppen, och försöka avstå från att tolka förnimmelserna. Då kommer man fram till att jaget inte existerar och att ingenting har någon mening, d.v.s. ingår i något större sammanhang. Det är faktiskt en positiv insikt för då försvinner lidandet.
Insikten om alltings meningslöshet är nog väldigt svår att uppnå. Det strider tydligt, tycker jag, mot Harraris egna åsikter om värdet av sanning, frihet, jämlikhet m.m..
Harrari har rätt i att allt förändras. Men det betyder ju inte att allt är kaos. Han är en sorts materialist, men dialektiken har han inte nått fram till i sitt tänkande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar