En inspirationskälla för den "nya vänstern" på 1960-talet sägs vara Herbert Marcuses "One-Dimensional Man" från 1964. Man kan undra hur många som egentligen läste hela boken på den tiden, med tanke på dess höga filosofiska nivå. Det kan behövas en del förkunskaper i filosofins historia för att tillgodogöra sig tankegångarna i boken. Men då ger den desto mer!
"Den endimensionella människan" är delvis präglad av tiden före vänsteruppsvinget på 60-talet, men den innehåller även sådant som kanske känns ännu mer aktuellt idag än då. Till exempel känns kritiken av massmedias uppslutning bakom systemet igen. Svårigheten i att se alternativ till det rådande systemet upplevs om möjligt blivit ännu mer ("Mänsklighetens försvinnande känns mer realistisk än kapitalismens!" är ju en samtida formulering).
Just oförmågan att föreställa sig ett alternativ till samhällssystemet är för Marcuse ett utmärkande drag för det endimensionella tänkandet. Ett annat är betoningen på det "positiva" till skillnad från det "negativa", vilken är förutsättningen för förändring. Marcuse går så långt att han karakteriserar det rådande "liberala marknadsdemokratiska" systemet som totalitärt.
Filosofins uppgift är enligt Marcuse att utforska möjligheten till människans befrielse. Målet är inte högsta möjliga konsumtion, men vägen till ett fullt mänskligt liv kräver att produktionsapparaten har en nivå som undanröjer nödvändigheten av det tunga slitet för försörjning. Kapitalismen har nu nått en sådan nivå att de materiella förutsättningarna för ett gott liv finns. Men de utnyttjas inte av det rådande systemet, som i stället prioriterar slöseri och imperialistiska krig.
Man kan vara kritisk mot Marcuses pessimism. Han såg 1964 ingen potential hos den amerikanska arbetarklassen, utan hoppades på det som marxister brukar kalla "trasproletariatet". Men hade han inte rätt: ett halvt sekel senare dras proletärerna åt höger i stället för åt vänster.
Marcuses frågor är som sagt mer aktuella än någonsin. Det kanske är dags att ompröva den gamla marxistiska motsättningen mellan "dagskraven" och "slutmålet"? "Slutmålet" står på dagordningen idag.
