Mer om dialektiken

 Här kommer lite fler reflektioner om artikeln, "What is the Dialectical Materialist Ontology". 

"Objective dialectics, i.e., the dialectical materialist ontology, first and foremost holds that the world is dominated by change and interconnection,...". Det är ok så här långt. Men sedan följer sådant som Engel-citatet att "rörelsen själv är en motsägelse", m.m.

 "These are the basic premises of dialectics pertaining to the ontological constitution of the world.","these central premises make it an ontology of becoming, not being. Insofar as being is understood as an unchanging, pure, universal substratum, it is rejected as an explanatory category. If being, however, is understood as a constant “coming-to-be and ceasing-to-be,” that is, if it is understood as becoming, then it can be sustained as a foundational category in a dialectical materialist ontology" 

Dessa  citat visar hur hegeliansk den här tolkningen är. Att bolla med relationerna mellan de mest generella begreppen som "vara" och "bliva" är ju den metod som Hegel använde som utgångspunkt för sin Logik. Ontologi inom filosofin handlar ju om vad som finns. För materialister är det empiriska undersökningar som gäller, inte begreppsanalyser av detta slag.

En intressant fråga är vad som är orsaken till rörelse och förändring. Det alltför enkla svaret hos dem som är influerade av Hegel, är att det är motsägelsen inom tingen, som driver förändringarna. Motsägelser finns mellan olika tankar om tingen, knappast inom tingen själva. 

Konventionellt om dialektik

 

Följande artikel med rubriken "What is Dialectical Materialist Ontology" ger en ortodox tolkning av den "marxistiska" dialektiken. Bristen med den är att den utgår från att den materialistiska dialektiken var färdig  efter Marx och Engel och att den inte har behov av att utvecklas. 

Visserligen handlar ett stycke om Maos "Om motsättningar", men artikeln missar hur ny Maos tolkning var jämfört med 1800-talsversionen och likaså att Mao behöver vidareutvecklas. 

Ett problem med den traditionella "marxistiska" dialektiken är att den sammanfattades i de tre dialektiska "lagarna", motsatsernas enhet och kamp, kvantitetens övergång i kvalitet och negationens negation. Både Lenin och Mao såg den första lagen som den viktigaste. Mao ansåg t.o.m. att de två senare endast är tillämpningar av den första lagen. 

Artikeln påpekar att dessa tre lagar endast var exempel på den uppsjö av kategorier, som Hegel utvecklade i sin Logik. Man kan fråga sig varför Marx och Engels valde ut just dessa tre.  Oavsett varför, så det är ett tecken på att de avvek från Hegels Logik, vilket strider mot citatet från artikeln att de påstås ha skrivit att Hegel beskrev alla de dialektiska lagarna, även om han mystifierade dem.

Ett problem med att  plocka ut bara tre av Hegels kategorier är att man kan få för sig att allting kan innefattas i dessa. Och väljer man också att reducera dem till en, lagen om motsatsernas enhet och kamp, så blir resultatet så allmänt att det inte förklarar någonting. Den dialektiska metoden blir därmed värdelös.

Man skulle kunna säga att problemet har att göra med motsättningen mellan det abstrakta och det konkreta.  Artikelförfattaren anser att det abstrakta kommer före det konkreta. Jag menar att det är tvärtom. Han kanske tänker på Marx beskrivning av hur en teori ska framställas, där Kapitalet är ett exempel som utgår från abstrakta förhållanden och stegvis blir mer och mer konkret. Men det gäller inte för hur forskningsprocessen, som  måste börja med det konkreta, vilket Marx också hävdade. 

Till skillnad från en känd sentens att "dialektiken är metoden och materialismen är innehållet", så är det snarare tvärtom. Materialismen i den dialektiska materialismen är att utgå från fakta. Materialismen säger inget om innehållet. Inget om "materia", atomer, elementarpartiklar, energi, m.m. Dessa är sådant som vetenskapen sysslar. 

Jag reagerar också mot artikelns tes att den dialektiska materialismen är en "världsåskådning". Visst har den uppfattats så. Men jag ser ingen anledning för "vetenskapliga socialister" att ta ställning till frågor som de om livets mening, Guds existens m.m. 

"Medvetandets evolution" av Daniel C. Dennett

"Från bakterier till Bach och tillbaka. Medvetandets evolution."  av Daniel C. Dennett

 Dennett är känd för sin "materialistiska" syn på medvetandet. Han kallar medvetandet  en "användarillusion". Jag instämmer stort sett i Lars Bergströms kritiska recension av Dennetts senaste bok i Filosofisk tidskrift. 

"Menar Dennett att vi inte har några upplevelser, att det är en illusion att vi har upplevelser. Eller menar han att vi har upplevelser, men att de upplevelser vi har är illusioner, alltså att det vi upplever inte är verkligt." 

"En tredje möjlighet, egentligen en variant av det första alternativet, är att upplevelser visserligen finns, men att de inte är de subjektiva fenomen vi vi tycker att de är, utan enbart neurologiska händelser och tillstånd i hjärnan. Alltså något objektivt, fysikaliskt."

Efter att ha läst  boken håller jag  med Bergström om att Dennett är oklar på denna punkt. Men kanske Dennett faktiskt inte har en bestämd ståndpunkt i denna filosofiska fråga. Trots att han flera gånger påpekar att han är filosof till yrket! Bokens syfte är, som titeln säger, att beskriva hur medvetandet uppstått som ett resultat dels av den biologiska evolutionen, dels den sociala, kulturella "evolutionen". Den senare som ett resultat "memernas" angrepp på våra hjärnor.

Slutresultatet av denna evolution, medvetandet, är dock inte vad Descartes trodde, en immateriell själslig materia, res cogitans, skild från den fysiska materien. Så långt är det lätt att hålla med Dennett. Han är noga med att poängtera att han anser att medvetandet faktiskt  existerar, i princip endast hos människan. Där står han på samma sida som Descartes! Men den existerar som en illusion.

Dennett distanserar sig alltså från den mest reduktionistiska materialismen. Olika organismer har olika "manifesta bilder" av omvärlden, beroende av vilka behov de har i kampen för tillvaron, och av vilka sinnen de använder. Fladdermöss och hundar använder andra sinnen än synen, som är människans viktigaste sinne. Är det bara detta Dennett vill säga? Att olika organismer upplever omvärlden på olika sätt och bara är medvetna om olika snitt ur verkligheten, betyder ju inte att upplevelser och medvetande inte skulle existera? Som illusioner fyller de ju en funktion.

Dennett tar naturligtvis avstånd från det kristna argumentet att den avancerade designen som finns i naturen, måste vara resultatet av en intelligent designer, Gud. Men han erkänner att det finns ett stort mått av design hos växter och djur. Men det är en design, som inte är intelligent, utan oavsiktlig, ett resultat av de lagar som Darwin upptäckte.  Vid en viss tidpunkt uppstår det verkliga intelligenta designers, d.v.s.  i stort sett bara människor. Man väntar sig när man läser boken att han ska förklara hur detta är möjligt. Men det säger han inget om. 

Om han föresatt sig att skingra mysteriet om medvetandets uppkomst, så blir man besviken. Gåtan kvarstår.