Marx som "utopist"

Det enda realistiska idag är att vara utopist, verkar det som. Att tro att det ska gå att rädda planeten och mänskligheten utan att byta ekonomiskt system, framstår som helt orealistiskt.

Marx beskrev i "Klasstriderna i Frankrike 1848-40" sin syn på utopismen:

"Utopin, den doktrinära socialismen, underordnar helhetens rörelse under ett av dess moment, i stället för den gemensamma samhällsproduktionen sätter den enskilda pedanters hjärnverksamhet och bortförklarar framför allt den revolutionära kampen mellan klasserna, och det som oundvikligen hänger samman med den, med små knep och mycken sentimentalitet. Denna doktrinära socialism, som egentligen bara idealiserar det nuvarande samhället, har en abstrakt uppfattning av förhållandena och vill genomföra sina ideal utan hänsyn till den faktiska verkligheten. Proletärerna överlåter denna socialism till småborgarna. I kampen mellan de olika socialistledarna framträder vart och ett av de så kallade systemen med anspråk på att gentemot de andra vara den nödvändiga genomgångspunkten för den sociala omvälvningen. Men proletariatet samlar sig allt mer omkring den revolutionära socialismen, kring kommunismen, för vilken bourgeoisin har uppfunnit namnet Blanqui."

Därefter formulerade han sitt alternativ så här:

"Denna socialism förklarar att revolutionen är permanent, att proletariatets klassdiktatur är ett nödvändigt genomgångsstadium för klasskillnadernas fullständiga avskaffande, för att avskaffa alla de produktionsförhållanden som de är beroende av, för att avskaffa alla sociala förhållanden som hör i hop med dessa produktionsförhållanden, för att revolutionera alla idéer, som har vuxit fram ur dessa sociala förhållanden."

Det här är ju en nog så "utopisk" vision som citerades flitigt under den kinesiska kulturrevolutionen.

Det "utopiska" ligger i synen på sluttillståndet, samhället utan några klasskillnader. Men inte i synen på att det krävs en hel historisk, konfliktfylld epok för att nå dit, en "permanent revolution".

Lenin om demokratin

Ett citat ur "Staten och revolutionen", som borde undanröja en del vanliga missuppfattningar, om Lenins och marxismens syn på demokratin och om dess och statens "bortdöende".

"Demokratin är inte liktydig med att minoriteten skall underordna sig majoriteten. Demokratin är en stat, som erkänner minoritetens underordnande under majoriteten, d.v.s. en organisation varmed den ena klassen systematiskt utövar våld mot den andra, varmed en del av befolkningen utövar våld mot en annan.

Vi ställer statens avskaffande som vårt slutmål, d.v.s. avskaffandet av varje organiserat och systematiskt våld, varje användning av våld mot människor överhuvudtaget. Vi väntar inte tillkomsten av en sådan samhällsordning, där man inte iakttar principen att minoriteten skall underordna sig majoriteten. Men i vår strävan till socialismen är vi övertygade om, att den kommer att växa över till kommunism, och i samband därmed kommer varje nödvändighet att utöva våld mot människor överhuvudtaget, varje nödvändighet att underordna en människa under en annan, en del av befolkningen under en annan del att försvinna, ty människorna kommer att vänja sig att utan våld och utan underordnande iaktta de elementära villkoren för en samhällsgemenskap."

Det är just denna "utopi", som Thomas Hobbes inte trodde vara möjlig. Och som i grund och botten de allra flesta än idag förkastar som något helt orealistiskt.

Så länge det finns samhällsklasser och kamp mellan dessa klasser, så är det också utopiskt att tro att staten som den tvångsmakt som "håller ihop samhället", skulle kunna försvinna.

Med klassernas och klassmotsättningarnas försvinnande försvinner behovet av en statlig tvångsmakt, men behovet av "demokratiskt representativa" samhällsorgan finns förstås kvar.

Om man inte som Lenin skiljer mellan "demokratism", formerna, och "demokrati", syftet och innehållet, så uppstår förvirring. Och det finns naturligtvis de som tjänar på denna förvirring.

Tillägg:
Som komplement till ovanstående om demokratibegreppet, kan följande citat ur Lenins "Den proletära revolutionen och renegaten Kautskry", belysa innebörden i uttrycket "proletariatets revolutionära dikatatur" hos Marx:

"Diktatur är makt som stöder sig direkt på våld och inte är bunden av några lagar."

Diktatur i marxismen betyder alltså inte envälde eller despotism. Även "demokratiska" stater är diktaturer enligt marxistiskt synsätt! Varför definieras inte ordet på "vanligt sätt"? Därför att själva det sakförhållande som den marxistiska "definitionen" uttrycker, nämligen att varje klassamhälle ytterst vilar på våld och hot om våld från armé och polis, är något som normalt inte erkänns.

Thomas Hobbes som ekonom

Karl Marx ansåg själv att ett avgörande framsteg med "Kapitalet" jämfört med den klassiska borgerliga ekonomin var införandet av begreppet "arbetskraft". Det som arbetaren säljer är inte en viss arbetstid utan hans förmåga att arbeta. Därmed försvann den förvirring och de motsägelser som präglat hans föregångare, som blandade ihop försäljningen av arbetstid och arbetskraft.

Men i "Teorier om mervärdet", som beskriver och analyserar föregångarna finns ett avsnitt om "Hobbes on Labour, on Value and on the economic role of science", som visar att Hobbes faktiskt föregrep Marx. Han citerar där Hobbes "Leviathan" om begreppet arbetskraft.

"The value, or worth of a man, is as of all other things, his price; that is to say, so much as would be given for the use of his power". "A man's labour" (that is, the use of his labouring power - Marx välvilliga anmärkning) "also, is a commodity exchangeable for benefit, as well as any other thing". (Jag har här utelämnat de exakta sidhänvisningarna till Leviathan.)

Rean Hobbes beskrev alltså arbetskraften som en vara, som vilken annan vara som helst, som kan säljas och köpas.

Marx citerar också Hobbes beskrivning av skillnaden mellan produktivt och improduktivt arbete.

"It is not enough, for a man to labour for the maintenance of his life; but also to fight, if need be, for the securing of his labour. They must either do as the Jews did after their return from captivity, in re-edifying the temple, build with one hand, and hold the sword in the other; or else they must hire others to fight for them".

Kärnkraftens säkerhet

I vetenskapsradions veckomagasin diskuterades läget för kärnkraften efter Fukushima. Det var rena turen att inte också Sverige fick en härdsmälta i Forsmark 2008, så kärnkraftspositiva experter undrar nu vad det är som vi inte tänkt på nästa gång det smäller.

I Finland ska man klara kraschande flygplan i nya kärnkraftverk. Men hur förhindra att någon anställd "goes bananas", som reportern uttryckte det.

Hoppet sätts till fjärde och femte generationens reaktorer. Kärnkraften sades ju vara "helt säker" vid kärnkraftsomröstningen 1980, men i framtiden kommer den att vara "ännu mera helt säker"... Tankarna går till Tage Danielssons monolog om sannolikheter.

En sak framstår ändå som lockande med dessa framtida generationer av reaktorer, och det är att de kan använda de enorma mängderna kärnkraftsavfall som redan producerats, som bränsle i dessa reaktorer. Om de användes bara till detta så skulle mänskligheten ha löst ett reellt problem.

Men i dagens läge är det naturligtvis inte detta som är syftet, utan att bygga ut kärnkraften ännu mer, inklusive lättvattenreaktorer. Vi kommer säkert att få uppleva många fler härdsmältor i framtiden. Länder som Kina och Indien tänker satsa kraftigt på kärnkraft.