Siri Hustvedts nerver

Siri Hustvedts bok "Den skakande kvinnan eller en historia om mina nerver", som kommit ut i pocket, innehåller spännande filosofiska diskussioner. Det är det klassiska problemet om själens förhållande till kroppen, som avhandlas.

Hustvedt kritiserar reduktionistiska materialister som DNA-upptäckaren Francis Crick, som skrev att "Du, dina glädjeämnen och dina sorger, dina minnen och ambitioner, din känsla av personlig identitet och fri vilja är i själva verket ingenting mer än beteendet hos en stor samling nervceller och deras vidhängande molekyler."  "Ingenting annat" - verkligen?

Men Hustvedt tror inte att "själen" är frikopplad från kroppen heller. Hon kände när hon fick sina skakningsanfall, att hennes "jag" var kluvet i två. Det finns ett "biologiskt kärnjag", gemensamt med djuren, vilket är medvetet och har känslor, men också ett "biografiskt jag", som bygger upp en språkligt uttryckt berättelse om mitt liv, utifrån sina  minnen.

Hustvedt kommer i sina undersökningar också in på samma terräng som Foucault behandlade i "Vansinnets historia under den klassiska epoken", nämligen de mentala sjukdomarnas natur. Slutsatsen tycks vara att t.ex. det som kallades för "hysteri", inte beror på organiska orsaker, d.v.s. skador i nervsystemet, men att de ändå har sin grund i beteendet hos våra hjärnlober. Och - kan det tilläggas - numera kan observeras med modern hjärnscanningsteknik.

Jag skulle faktiskt vilja kalla Hustvedts filosofiska position för dialektiskt-materialistiskt, även om jag antar att hon själv skulle vilja värja sig för en sådan etikettering...

Lenin som filosof

Lenin är ju mer känd som politiker och revolutionär än som filosof, men han skrev faktiskt en tjock filosofisk bok,"Materialism and Empirio-Criticism, Critical Comments on a Reactionary Philosophy".

Syftet med kritiken av dessa - i stort sett idag döda modefilosofier, var politiskt. Det handlade inte om att reda ut akademiska filosofiska frågor, utan om att motverka en tendens bland några av hans bolsjevikiska partikamrater att närma sig religiösa - och därmed, enligt Lenin, politiskt reaktionära - positioner.

Den historiska bakgrunden var att tsarregimen hade lyckats slå tillbaka den första ryska revolutionen vilken utbröt 1905.

Man kan ju jämföra med 1980-talets politiska atmosfär, då delar av "60-talsvänstern" gick i terapi och började ägna sig åt "andlighet" istället för politik.

Visserligen kan läsaren under kritiken av riktningar som "empiriokriticismen" och "machismen", ganska lätt se likheter med mer moderna läror.

Men ändå är det ganska tålamodsprövande med det stora utrymme och den detaljerade polemik som ägnas dessa idéer från förra sekelskiftet.

Det gemensamma för filosofer som Avenarius och Mach var att de ansåg sig ha hittat alternativ till materialismen och idealismen. I anslutning till Friedrich Engels hävdade Lenin däremot att det inte finns några medelvägar eller kompromisser. Antingen är man materialist eller idealist.

Därför behövde Lenin formulera ett kriterium för skillnaden mellan dessa två klasser av filosofier. Det gällde att dra upp en knivskarp gräns. Frågan är om inte hans formuleringar är skarpare och mer klargörande än Engels beskrivningar i "Anti-Dühring".

Den stora skillnaden såg Lenin i vilken sida som är primär i motsatsen mellan varat/materien och medvetandet. Det har t.ex. funnits en tid då medvetandet till skillnad från materien inte existerade. Medvetandet är också beroende av hjärnan, som är en sen företeelse under evolutionen.

Lenin gör också en intressant distinktion mellan materia som filosofiskt och som fysikaliskt begrepp. Filosofiskt betyder materia endast det som objektivt existerar oberoende av oss och som vi får kunskap om via våra sinnen. Naturvetenskapens definitioner däremot förändras i takt med framstegen inom vetenskapen.

I kapitlet om "The Recent Revolution in Natural Science and Philosophical Idealism" påpekas att upptäckter av nya fysikaliska företeelser tenderar att gynna idealistiska tänkesätt!

Det fanns t.ex. fysiker som trodde att elektronerna inte finns annat än som bekväma fiktioner. Kvarkarna, beståndsdelarna i protoner och neutroner, betraktades ju också under en senare tid till att börja med som matematiska abstraktioner. Detsamma gäller idag fortfarande för fysikens "strängar".

Det är inte så konstigt att "Materialism och empiriokriticism" i sin kompromisslösa materialism har dragit på sig kritik från dem som har en vacklande hållning i filosofins grundfrågor. Jag återkommer kanske till Slavoj Zizeks förvånansvärt oseriösa kritik, att Platons filosofi pinsamt nog omfattas av Lenins definition av materialismen.

Michel Foucaults "Vansinnets historia under den klassiska epoken"

Det är inte lätt att från texten i denna berömda bok lista ut vad den vill säga egentligen. Det kan ju bero på mitt svenska medborgarskap kanske. Foucault lär ju nämligen ha blivit avrådd från att lägga fram boken som doktorsavhandling på Uppsala Universitet. Den är helt enkelt för svår för svenskar...

Även om syftet med boken är dunkel, så är det inte så svårt att beskriva vad den handlar om, nämligen precis det som titeln anger. Och det måste sägas att den allra största delen av boken är både läsvärd och begriplig. Partierna med det som ser ut som kontinentalfilosofiska utgjutelser och djupt spekulativa tolkningar av de historiska ändringarna i synen på "vansinnet" får man bortse ifrån.

Huvuddelen av texten består alltså lyckligtvis inte av spekulationer utan av mycket intressanta historiska beskrivningar, dels av hur de "vansinniga" behandlats av samhället, och dels av idéhistoriska beskrivningar av hur den medicinska sakkunskapen såg på de mentala sjukdomarnas orsaker.

I början av den "klassiska" perioden, som börjar efter renässansen, betraktas dessa sjukdomar inte alls som mentala eller psykiska, utan snarare som kroppsliga. De mediciner som användes verkade på kroppen, inte på psyket. I början var det de antika idéerna om kroppsvätskornas balans, som gällde, men senare handlade det mer om nervfibrerna, och om de hypotetiska "andar" som färdades genom nerverna, från och till hjärnan.

Dessa "andar" hade förstås inget med andar i vanlig bemärkelse att göra, men något måste man kalla det som nerverna transporterade innan man visste att det handlade om elektricitet och kemi.

Descartes dualistiska syn på skillnaden mellan kropp och själ dröjde alltså århundraden med att få något inflytande på läkarvetenskapen. Kropp och själ sågs länge som intimt förbundna med varandra. Det som verkade på kroppen, påverkade direkt själen.

Det är först mot periodens slut som tanken uppkommer att dessa sjukdomar är rent mentala sjukdomar. Och då uppstår också den hemska tanken att orsakerna till dessa sjukdomar dessutom är moraliska. Därmed ligger det också nära till hands att använda straffet som "medicin".

Foucault är positiv till psykoanalysen, då den återigen införde det icke-medvetna i bilden, nämligen med begreppet om det undermedvetna.

Boken sågs när den kom ut som en del i en anti-psykiatrisk rörelse, som i stort sett lyckades få bort inspärrandet av de "sinnessjuka" på institutioner.

I början hade interneringen av de "vansinniga" skett i samma fängelsebyggnader som inhyste vanliga kriminella och politiska fångar. Foucault visar att de humanitära reformivrarna som vände sig mot detta system, tyckte synd om fångarna, inte om de sjuka...

Foucault tycks inte ha några egna teorier om orsakerna till den här typen av sjukdomar. Dit räknades till att börja med huvudgrupperna mani, melankoli, hysteri och hypokondri. De två första hängde ihop med varandra, liksom de två senare.

På något sätt tycks de ha att göra med bristande "förnuft" och verklighetskontakt.

En del av anti-psykiatrikerna trodde att sinnessjukdomarna är mer eller mindre "normala" tillstånd, men det tycks inte finnas belägg för att Foucault skulle hållit med om det.

Idag finns som bekant båda "paradigmen" jämsides med varandra: psykoterapi och mediciner, som påverkar signalsubstanser. Men frågan är väl om vår syn på de psykiska sjukdomarna är så annorlunda än den var på 1700-talet. Hormoner har ersatt kroppsvätskorna i förklaringarna. Och terapeuterna försöker få klienterna att tänka förnuftigt.

John Locke och demokratin

Locke anses vara en av föregångarna för den "västerländska demokratin". Men i "Two Treatises of Government" används inte det urgamla begreppet 'demokrati' överhuvudtaget!

Locke var inte anhängare av demokrati i den antika betydelsen 'folkstyre', men om de som styr missköter sitt uppdrag grovt och under lång tid, så har folket enligt Locke rätt att göra revolution och skaffa sig nya styresmän.

Den synen på "demokrati" är nästan rakt motsatt den moderna borgerliga uppfattningen. Den går ju ut på fiktionen att när vi har allmän rösträtt, så är det faktiskt folket som styr. Och därför finns förstås ingen rätt att göra revolution mot dem som har makten i praktiken...

Men Locke nämner några gånger, närmast som en självklarhet, att i ett kollektiv är det majoritetens åsikt som gäller. Det räcker knappast för att göra honom till demokrat i någon mer radikal mening.

Den lagstiftande församlingen har till uppgift att stifta de lagar som den verkställande makten ska tillämpa. Men Locke tänker sig att detta inte behöver ta så lång tid. För det mesta är det den verkställande makten, som kan vara t.ex en monark, som styr.

Ju bättre kung, desto färre lagar behöver han. Det räcker att han lyssnar på sitt "naturliga förnuft". Uppgiften är i stort sett att slå vakt om den privata äganderätten och försvara landet mot inkräktare.

I likhet med Thomas Hobbes menade Locke att det är väsentligt att domstolsväsendet utgår från den skrivna lagen, inte från direktiv från den exekutiva makten.

Locke var trots sitt inflytande på de amerikanska revolutionärerna, inte någon anhängare av en strikt maktdelning mellan statens olika organ. Denna "moderna" demokratiuppfattning har han alltså inte inspirerat.

Locke skriver inte heller något om politiska partier, som ju är en så grundläggande del av den "moderna" demokratiuppfattningen. Att uppfatta folkets suveränitet som dess möjlighet att välja mellan konkurrerande fasta åsiktsblock, hade han nog uppfattat som en besynnerlig idé. Men så var han ju inte speciellt medveten om samhällets uppdelning i klasser.

Finns det någon anledning att intressera sig för Lockes "demokratisyn"? Ja, en anledning kan ju vara att man inser att uppfattningen om vad "demokrati" är för något, är något som kraftigt förändras historiskt. Och även kommer att förändras i framtiden...

En annan anledning är att Lockes resonemang handlade om ett klasslöst samhälle. Hans samhälle, liksom Hobbes', var förstås inte klasslöst, men det kanske kan uppstå ett sådant i framtiden. Därför kan det vara värt att granska deras argument för lagar, stat, domstolsväsen, m.m..

John Locke om egendom, pengar och ojämlikhetens ursprung

Hur uppstår egendomen, och hur kommer det sig att en del har väldigt mycket och andra mindre? Det är en grundläggande fråga, som Locke försöker besvara i sin "Two Treatises of Government".

Locke utgår - liksom f.ö. Marx - ifrån att ursprungligen rådde "urkommunism" och att ingen privategendom existerade. Locke använder argument från Bibeln. Gud överlämnade enligt denna världen till människorna gemensamt så att de skulle bruka den.

Ursprungligen hade människorna rätt att tillägna sig jordens frukter, där de fann dem. Men, resonerar Locke listigt, när de väl plockat en frukt, då är den deras, och ingen annan kan ta den ifrån dem.

"Though the Water running in the Fountain be every ones, yet who can doubt, but that in the Pitcher is his only who drew it out? His labour hath taken it out of the hands of Nature, where it was common, and belong'd equally to all her Children, and hath thereby appropriated it to himself."

Locke "bevisar" att det är så genom ett ganska konstigt resonemang. Varje människa äger nämligen sin egen kropp, vilket tydligen är en självklar sanning (utom för slavar...), och därmed också för resultatet av det arbete som kroppen utför. Så det är arbetet som är den verkliga grunden till äganderätten.

Produkten av ens arbete är alltid en blandning av naturföremål och arbete, men arbetet - visar Locke - utgör i de flesta fall den dominerande delen. Obrukad mark är t.ex. nästan värdelös.

Locke är därmed en pionjär för den av sentida borgerliga ekonomer så förhatliga "arbetsvärdeläran". Men Lockes version är rätt primitiv. Han skiljer ju t.ex. inte mellan bruksvärde och bytesvärde.

Locke höll alltså inte med om åtminstone två populära teorier om privategendomens uppkomst. Den ena, som han direkt kritiserar är de samtida naturrättsteoretikernas tanke att egendomen är grundad på en allmän överenskommelserna mellan samhällsmedlemmarna. Något sådant fördrag behövs inte, enligt Locke. Det räcker med tillägnelse genom arbete.

En annan tanke som man ser ibland är att det är den första personen, som "hägnar in" ett landområde, som blir ägare till det. Men för Locke är alltså odlandet av marken nödvändigt. Dessutom har ingen rätt att lägga beslag på mer än han kan använda för sin konsumtion. Genom dessa begränsningar hos den naturliga rätten, kan egendomen till att börja med inte blir särskilt ojämlikt fördelad.

Nu lever vi ju i en värld, där de som arbetar och producerar varor, sällan äger mycket, medan de som äger det mesta inte producerar. Hur kommer det sig?

Locke ger knappast en trovärdig förklaring till den ojämlika fördelningen, som uppstått efter urkommunismen. Men han pekar på uppfinningen av pengarna, eller rättare sagt, de ädla metallernas användning som pengar. Till skillnad från t.ex. livsmedel, som inte håller så länge, och därför inte kan läggas på hög i obegränsade mängder, så kan man göra detta med klingande metallmynt.

Locke har därmed bara presenterat en nödvändig förutsättning för rikedomens uppkomst, men inte förklarat hur pengarna ackumuleras hos vissa personer men inte hos andra. Först Marx gav ju en utförlig förklaring genom sin teori om exploateringen, om det "obetalda" arbetet som hamnar hos ägaren till produktionsmedlen.

Lockes penningteori är förresten intressant, eftersom många tror på den fortfarande. Penningarna har ett värde uteslutande för att människor kommer överens om att de har ett värde. Man undrar ju när och varför människorna kom överens om detta...

Behövs metafysiken?

Det finns en vändning idag inom "kontinental filosofi" mot materialismen. Till skillnad från Marx och Engels dialektiska materialism, fortsätter den kämpa med de klassiska filosofiska problemen.

Den här riktningen, eller snarare riktningarna, kallas "spekulativ materialism", och kan studeras i en bok som finns att läsa online. Jag återkommer med mer specifika kommentarer om den spekulativa materialismen, men nu tänkte jag bara ta upp en del reflektioner vid läsningen av ett inlägg av Graham Harman i boken, "Response to Shaviro".

"Metafysik" betyder ordagrant "det som är utöver fysiken". Sedan det naturvetenskapliga genombrottet på 1600-talet, finns en tendens att betrakta allt som inte kan reduceras till fysik som "inte riktigt verkligt". Atomer finns, men finns "blomkrukan med den gröna växten" jag sitter och betraktar? Är inte 'blomkrukan' bara ett förkortat uttryck för en miljard atomer placerade i rymden på ett speciellt sätt? 'Blomkrukan' finns kanske i vårt vardagsspråk, i vår tanke, men egentligen inte i verkligheten?

För en antik filosof som Aristoteles, liksom för den "spekulative materialisten" Harman existerar individuella ting som blomkrukor, och de kan inte reduceras till en summa av sina beståndsdelar.

Men om man erkänner att det finns annat än fysikaliska objekt, då är frågan om man inte öppnat dörren till det icke-vetenskapliga? Visserligen finns ju andra vetenskaper än fysik, som kemi och biologi. Men för "fysikalismen", som vi kan beteckna den moderna uppfattningen, är dessa vetenskaper i princip reducerbara till fysik. Så frågan kvarstår.

Om "blomkrukan" bara är något språkligt och inte existerar som individuellt ting, så uppstår en försvagning av vår verklighetskänsla. Eller åtminstone en känsla av att vi lever i en spökvärld där vi knappt vet något om de mest vardagliga föremål, där inget är riktigt det som det verkar vara.

Det är alltså ett metafysiskt påstående att det finns blomkrukor. Men det finns mer metafysik hos blomkrukor. Fysikern kan - i princip - beskriva läget för alla atomerna som blomkrukan består av. Men det går knappast att helt reducera relationen, som består i att "blomkrukan" 'står på' "fönsterblecket" till något fysiskt. Speciellt om man tar hänsyn till den förändring av blomkrukan, som består i att blombladen rör sig i "luftdraget".

Det förefaller mig som att "metafysiska" begrepp som "ting" och "relationer" snarare är förvetenskapliga än som något som kommer efter fysiken.

Det finns inga vetenskaper som behandlar ting i allmänhet, eller relationer i allmänhet. Det är traditionellt filosofer som undersökt frågor som t.ex. hur ting kan både förändras och förbli sig själva. Men är det en meningsfull fråga? Är det inte en fråga för specialvetenskaperna att undersöka konkret för deras respektive objekt, vad förändring består i?

Kan filosofin därmed reduceras till analyser av hur vi använder begrepp som "ting" och "relationer"? Vad menar vi med att en blomkruka är ett ting, som på något sätt är mer än summan av dess atomer? Finns det något mänskligt, subjektivt i begreppet 'blomkruka', vilket skulle strida helt mot det som de spekulativa materialisterna är överens om, att det finns en verklighet helt oberoende av människan?

John Locke som politisk tänkare

Några av de tidigaste inläggen här handlade om filosofen John Locke, bl.a. denna om Lockes kritik av "substans"-begreppet. Nu handlar det istället om den Locke, som skrev det ytterst inflytelserika politiskt-filosofiska verket "Two Treatises of Government".

Det är svårt att se någon koppling mellan filosofen och den politiske tänkaren Locke. Tvärtom strider resonemangen i "Two Treatises" mot den radikala empirismen i "An Essay Concerning Human Understanding" (Cambridge University Press, Edited by Peter Laslett).

Locke utgår från att det finns en "naturlig rätt", att människan är fri och jämlik. Men han härleder inte detta utifrån de sinnesintryck, som för filosofen Locke var enda källan till kunskap.

Den första avhandlingen i "Two Treatises", vilken ofta inte tagits med när man tryckt boken, är en lång och tjatig polemik mot sir Robert Filmers försvar av den absoluta monarkin. Filmer grundade monarkens makt ur fadersauktoriteten och beläggen hämtades ur Gamla Testamentet.

Lockes metod att hämta sina utförliga motargument från Bibeln, känns inte så relevant idag och kan med fördel hoppas över.

Det är synd att Locke inte istället valde Thomas Hobbes till motståndare, men det är enligt förordet tveksamt om han ens hade läst Hobbes. Hobbes står ju för eftervärlden som den främste försvararen av ett auktoritärt och icke-demokratiskt styrelseskick.

Locke däremot företrädde borgerlighetens "demokratiska" sida jämfört med Hobbes "diktatoriska". Men likheterna mellan dem är större än vad man skulle kunna tro. Båda accepterade t.ex. slaveri, Locke mer helhjärtat än Hobbes genom sina kopplingar till slaveriet i Amerika.

"Slavery is so vile and miserable an Estate of Man, and so opposite to the generous Temper and Courage of our Nation; that 'tis hardly to be conceived, that an Englishman, much less a Gentleman, should plea'd for it." Så lyder inledningen till första bokens attack mot sir Robert Filmer.

Människans "naturliga frihet" gäller dock inte krigsfångar. "This is the perfect condition of Slavery, which is nothing else, but the State of War continued, between a lawful Conqueror, and Captive." "Frihetsivraren" och borgaren Locke var alltså också en ohöljd imperialist. I en fotnot till kapitel IV i andra boken, står: "...the Fundamental Constitution of Carolina provide that every freeman 'shall have absolute power and authority over his negro slaves'...The instructions to Governor Nicholson of Virginia, which Locke did so much to draft in 1698...regard negro slaves as justifiably enslaved because they were captives taken in a just war."

Locke utgår från skillnaden mellan det fiktiva "naturtillståndet" och samhällen där invånarna samtyckt till att uppge en del av sin "naturliga" makt till en stat. Här liknar resonemanget Hobbes' i "Leviathan". Men till skillnad från Hobbes erkänner han folkets rätt att avsätta makten när den inte används för (det engelska) folkets bästa.

Locke deltog aktivt i den engelska politiken, och hans politiska skrifter som hade karaktären av stridsskrifter, utgavs anonymt under hans livstid.

För Hobbes var skyddet av privategendomen en viktig uppgift för staten. Men suveränen hade ändå rätt att när som helst beröva en undersåte hans egendom. För Locke däremot var äganderätten okränkbar, och inte bara ett motiv utan motivet till statens grundande.

Hobbes företrädde borgarklassens strategi att alliera sig med monarkin mot feodaladeln, medan Lockes strategi var att göra monarkin tandlös. Makten skulle ligga hos folket, i realiteten hos den egendomsägande klassen. Att det kunde finnas motsättningar mellan rika och fattiga är inget som Locke överhuvudtaget låtsas om i "Two Treatises".