För mig låter kombinationen marxism och Heidegger omöjlig, så jag kunde inte låta bli att köpa boken "Heideggerian Marxism" av Herbert Marcuse. Titeln kanske är säljande (men fan tro't), men ganska missvisande. Marcuses försök att förena Heidegger och Marx misslyckades, vilket han erkände själv, men boken är läsvärd ändå för den filosofiskt intresserade.
Varför blev en marxist som Marcuse så intresserad av Heideggers filosofi? Jag tycker inte att han helt lyckas förklara det. Men tydligen var upplevelsen för honom så stark av en borgerlig filosof, som skriver "konkret" i jämförelse med den rådande världsfrånvända filosofin i Tyskland. Heidegger tycktes lämna idéernas värld för beskrivningar av människans konkreta situation, hennes "existens" i tiden. Det tycktes för Marcuse t.o.m. att Heidegger hade lyckats göra en filosofisk fördjupning av Marx uppfattning om den historiska karaktären hos människan i samhället. Marcuse beskriver denna syn som den kommer fram i "Den tyska ideologin". Jag har svårt att se varför den Marx´ beskrivning skulle ha behov av "fördjupning" eller "filosofisk" underbyggnad.
Marcuse upptäckte definitivt 1933 att han misstagit sig, när Heidegger kom ut som nazist. Det handlade enligt Marcuse om inget mindre än ett "förräderi mot filosofin" och allt den står för när Heidegger sa att "Let not principles and ideas rule your being. Today, and in the future, only the Führer himself is German reality and its law." Och det omdömet kan man ju hålla med om.
En sak vänsterintellektuella skulle kunna lära sig av fallet Heidegger är att varje kritik av borgerlig liberalism inte behöver vara progressiv. En sådan kritik kan ju faktiskt komma från höger. Nietszche är ett annat exempel på detta.
Man kan undra varför Marcuse inte genomskådade den reaktionära karaktären i Heideggers filosofi förrän 1933. Han insåg först då att den "konkreta" karaktären i Heideggers tänkande var en bluff - Heideggers skrifter var egentligen lika abstrakta som den filosofi han kritiserat. Den "historicitet" han stod för hade inget att göra med den konkreta historien, vilken Heidegger föraktfullt avfärdade som "ontisk", empiriskt vetenskaplig.
Redaktören för Marcuses bok spekulerar i att dragningskraften hos Heidegger för sådana som Marcuse var marxismens förflackning till "positivism" både hos socialdemokrater och kommunister. Marxismen hade, tycktes det, reducerats till vetenskap eller politisk ideologi, när den filosofiska grunden hade eliminerats. Kanske hade den uteblivna revolutionen i Väst något att göra med filosofiskt dåliga tolkningar av Marx...? Det är väl möjligt att Marcuse tänkte så, men särskilt "marxistiskt" låter det ju inte som förklaring.
Marcuse var ju starkt inspirerad av Hegel, och menade att Hegel föregripit Marx, utan att denne insett det. (Här går åsikterna isär bland forskarna, men den svåra frågan lämnar jag därhän - den handlar mer hur man ska tolka Hegels "absoluta idealism".)
Själv tycker jag att Marcuse i sina "heideggianska" ungdomsartiklar som helhet överbetonar det "filosofiska" i marxismen. Han är mycket entusiastisk över de då nyligen publicerade Ekonomisk-filosofiska manuskripten av Marx från 1844. Men "alienationen" tycker jag beskrivs bättre i "Kapitalet", inte som en filosofisk utan som en ekonomisk företeelse. Marcuse är inte helt fel ute ändå, då han kritiserar den "ekonomiska" synen på arbete som rent ekonomisk kategori under kapitalismen. När Marx beskrev arbetet som det "främsta livsbehovet" under kommunismen, så använde han ju också uppenbarligen ett vidare begrepp än det "ekonomiska".
För att anknyta till föregående inlägg, "Varför filosoferar man?", hur ska man se på den materialistiska historieuppfattningen? Är det filosofi, vetenskap eller en "metod"? Jag skulle nog vilja säga att det är en filosofi, om man tolkar ordet icke-spekulativt, som en uppfattning grundad i vetenskaper. Marcuses filosofiuppfattning däremot tenderar mot det spekulativa. Vad menar jag med ordet spekulativ? Det får bli ett ämne för ett senare inlägg...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar