Del 3, "Om en kristen stat" och del 4, "Om mörkrets rike" i "Leviathan", visar hur bibelsprängd fritänkaren och materialisten Hobbes var. Det var säkert motiverat under en tid när ateism kunde vara ett brott. Men man klarade sig tydligen i England om man inte förnekade Guds existens eller Jesus som frälsare.
Hobbes bibeltolkningar utgår till skillnad från många moderna uttolkare från vad som faktiskt står i texterna. Han gör sig alltså inte skyldig till moderna "symboliska" bortförklaringar av den bokstavliga innebörden. Han är bokstavstrogen, men kritisk och naturligtvis inte fundamentalist.
Hobbes tolkningar gör faktiskt Bibeln begripligare. Han beskriver hur judarna ansåg efter uttåget från Egypten att Jahve, Herren, var kung över dem. Gud talade ju till Moses, som vidarebefordrade Hans befallningar. Senare ville judarna ha en "riktig" kung, som grannfolken, och under en period hade man ju också världsliga kungar som David.
Att Jesus var Messias, "den smorde" betyder att han var kung i ordets bokstavliga betydelse. Men enligt Jesu budskap skulle hans kungadöme dröja tills han kommit tillbaka och upprättat "Guds rike". Fram tills dess ska alla, inklusive apostlar, lärjungar och senare förstås prästerna, lyda den världslige suveränen, härskaren. "Giv kejsaren vad kejsaren tillhör", sa Jesus själv. Medan Paulus uppmanade de kristna att underordna sig överheten och slavarna att lyda sina herrar.
Hobbes tolkning av den kristna treenighetsläran lider inte av någon överdriven mysticism. Fadern, Sonen och den Helige Ande ses juridiskt som tre representanter för Gud. Det är förstås en åsikt som luktar kätteri, för dessa tre personer ses inte som gudomliga i sig, vilket strider mot lärorna från de tidiga kyrkomötena.
Just detta att den värdsliga makten är överordnad den religiösa är en kärnpunkt i Hobbes politiska filosofi. Det handlar om att undvika de på den tiden vanliga religionskrigen. Därför är det den världsliga makten som t.o.m. har sista ordet i lärofrågor.
I konsekvensens namn medger han t.o.m. att hans skarpa kritik av det katolska påveväldet bör vara förbjuden i katolska länder!
torsdag 28 april 2011
onsdag 27 april 2011
Thomas Hobbes, en alltid aktuell tänkare
Thomas Hobbes "Leviathan" från 1651, kom ut i en mycket njutbar svensk översättning på Daidalos, för några år sedan. "Leviathan" visar sig vara mer aktuell och innehålla mycket mer än förväntat.
"Leviathans" budskap brukar ju sammanfattas i att människor i "naturtillståndet" obönhörligt råkar i ett "allas krig med alla" och därför överlåter makten till en diktator. Denne diktator eller suverän kallar han "Leviathan" efter ett av de bibliska odjuren.
Men om boken skulle inskränka sig till denna enkla tankegång, så vore det obegripligt varför den blivit så läst under århundradena som följde.
Hobbes måste istället ses som en tidig borgerlig tänkare, som insåg att den gamla ideologin om den politiska maktens ursprung i Gud, måste ersättas med något trovärdigare. Makten, suveräniteten, härrör istället ur folket.
Hobbes antyder flera orsaker till folket frivilligt avstår från denna makt. Ett folk indelat i klasser, och som tror på olika religioner kan inte i längden besluta gemensamt om sina angelägenheter. Inbördeskrig är oundvikliga, vilket Hobbes kunde konstatera genom att betrakta sin samtid.
Hobbes betonar att staten, som är en "tvångsmakt", är förutsättningen för äganderätten och för att avtal hålls. Det samhälle som behöver en stark Stat, är alltså ett borgerligt samhälle. Feodaladeln med sitt prål och titlar, föraktade han.
Hobbes försvar för den absoluta monarkin, men även för en "diktator" som Oliver Cromwell, stämmer med den tidiga formen av borgerligt politiskt styre. Hardt och Negri har ju påpekat att det tidiga borgerskapet inte var några "demokrater".
Ideologin förändrades senare i och med bl.a. Locke, Rousseau och den franska revolutionen, med idéerna om folksuveränitetens förverkligande genom representation.
Även om Hobbes menar att makten bör ligga hos en enda person, och inte bör delas, så var han medveten om risken för att den personen sätter sina privata intressen framför uppgiften att försvara landet och hålla ordning inåt.
Någon lösning på detta problem med korruptionen, har Hobbes inte. Det här måste nog vara akilleshälen i Hobbes system. Tänk bara på figurer som Ben Ali och Mubarak, som jagats bort av de tunisiska och egyptiska folken i år.
Det finns ändå inslag, som man kan tycka strider mot tesen om suveränens odelbara makt, nämligen att denne måste styra genom lagen. Domarna får inte utgå från vad de tror är suveränens vilja. Finns ingen skriven lag, så är det "naturens lag", som gäller.
Filosofiskt var Hobbes en beundransvärt konsekvent materialist och det inledande avsnittet om "förnimmelserna" och "föreställningarna", har säkert noga studerats av John Locke och David Hume.
Hobbes ansågs vara ateist av sin framtid. Det är meningslöst att spekulera i vad han innerst inne ansåg, men de sista avsnitten av boken utgörs faktiskt av en intressant historiskt inriktad bibeltolkning, som jag återkommer till i senare inlägg.
Man skulle kanske kunna sammanfatta "Leviathan" med att säga att enligt den är marxismens och anarkismens idé om ett klasslöst samhälle utan stat omöjlig att förverkliga. Hobbes argument har uppenbarligen ännu inte motbevisats i praktiken.
I själva verket kan man se Marx tes om nödvändigheten av en period med "proletariatets diktatur" mellan kapitalism och kommunism, som ett delvis instämmande i Hobbes pessimistiska resonemang.
"Leviathans" budskap brukar ju sammanfattas i att människor i "naturtillståndet" obönhörligt råkar i ett "allas krig med alla" och därför överlåter makten till en diktator. Denne diktator eller suverän kallar han "Leviathan" efter ett av de bibliska odjuren.
Men om boken skulle inskränka sig till denna enkla tankegång, så vore det obegripligt varför den blivit så läst under århundradena som följde.
Hobbes måste istället ses som en tidig borgerlig tänkare, som insåg att den gamla ideologin om den politiska maktens ursprung i Gud, måste ersättas med något trovärdigare. Makten, suveräniteten, härrör istället ur folket.
Hobbes antyder flera orsaker till folket frivilligt avstår från denna makt. Ett folk indelat i klasser, och som tror på olika religioner kan inte i längden besluta gemensamt om sina angelägenheter. Inbördeskrig är oundvikliga, vilket Hobbes kunde konstatera genom att betrakta sin samtid.
Hobbes betonar att staten, som är en "tvångsmakt", är förutsättningen för äganderätten och för att avtal hålls. Det samhälle som behöver en stark Stat, är alltså ett borgerligt samhälle. Feodaladeln med sitt prål och titlar, föraktade han.
Hobbes försvar för den absoluta monarkin, men även för en "diktator" som Oliver Cromwell, stämmer med den tidiga formen av borgerligt politiskt styre. Hardt och Negri har ju påpekat att det tidiga borgerskapet inte var några "demokrater".
Ideologin förändrades senare i och med bl.a. Locke, Rousseau och den franska revolutionen, med idéerna om folksuveränitetens förverkligande genom representation.
Även om Hobbes menar att makten bör ligga hos en enda person, och inte bör delas, så var han medveten om risken för att den personen sätter sina privata intressen framför uppgiften att försvara landet och hålla ordning inåt.
Någon lösning på detta problem med korruptionen, har Hobbes inte. Det här måste nog vara akilleshälen i Hobbes system. Tänk bara på figurer som Ben Ali och Mubarak, som jagats bort av de tunisiska och egyptiska folken i år.
Det finns ändå inslag, som man kan tycka strider mot tesen om suveränens odelbara makt, nämligen att denne måste styra genom lagen. Domarna får inte utgå från vad de tror är suveränens vilja. Finns ingen skriven lag, så är det "naturens lag", som gäller.
Filosofiskt var Hobbes en beundransvärt konsekvent materialist och det inledande avsnittet om "förnimmelserna" och "föreställningarna", har säkert noga studerats av John Locke och David Hume.
Hobbes ansågs vara ateist av sin framtid. Det är meningslöst att spekulera i vad han innerst inne ansåg, men de sista avsnitten av boken utgörs faktiskt av en intressant historiskt inriktad bibeltolkning, som jag återkommer till i senare inlägg.
Man skulle kanske kunna sammanfatta "Leviathan" med att säga att enligt den är marxismens och anarkismens idé om ett klasslöst samhälle utan stat omöjlig att förverkliga. Hobbes argument har uppenbarligen ännu inte motbevisats i praktiken.
I själva verket kan man se Marx tes om nödvändigheten av en period med "proletariatets diktatur" mellan kapitalism och kommunism, som ett delvis instämmande i Hobbes pessimistiska resonemang.
måndag 18 april 2011
Kristendomens tre gudsuppfattningar
Jag hittade av en slump en bok i min bokhylla, som jag antagligen köpt på någon bokrea, ”Om Gud och världen. Thomas ab Aquinos lära om skapelsen” av Rolf Lindborg. För den filosofiintresserade finns där en hel del sådant som kan vara svårt att hitta på annat håll. Lindborg lyckas på ett inkännande sätt beskriva hur skolastikerna tänkte på medeltiden, och även viktiga bitar i Aristoteles filosofi, som ju skolastikerna utgick ifrån. Det vanliga är ju annars att föraktfullt avfärda skolastiker som Thomas ab Aquino, som spetsfundiga och verklighetsfrämmande. Exemplet som brukar tas är diskussioner, som lär ha förts, om ”hur många änglar som ryms på en nålspets”.
Behållningen av boken är kanske inte den fråga som intresserade Lindborg, nämligen om Thomas lyckades förena Aristoteles lära om att världen alltid funnits, med kristendomens lära om Skapelsen. Thomas lösning var att skilja mellan den gudomliga skapelsen, och den naturliga uppkomsten av ett ting ur ett annat.
Behållningen är istället beskrivningen av dessa skarpsinniga diskussioner som fördes på medeltiden om orsakslagen, ”ur intet kommer intet”, tidens natur, om Aristoteles syn på materia, m.m.
Lindborgs beskrivning av den kristna gudsuppfattningen gav åtminstone mig en aha-upplevelse. Det är antagligen fler än jag, som någon gång ställt frågan om varifrån den kristna uppfattningen om Guds allmakt, allvishet och allgodhet kommer ifrån. Den stämmer ju inte riktigt med Bibelns berättelser som snarare tyder på en hämndlysten, nyckfull och maktlysten despot.
Så här analyserar Lindborg beståndsdelarna i den kristna teologins gudssyn: ”Hos högmedeltidens skolastiker och speciellt hos Thomas tror jag att man kan urskilja åtminstone tre grundläggande idéer som tillsammans bildar begreppet Gud: (1) den orientaliska idén om Herren, en skapande och en dömande och en förlåtande person, outgrundlig i sin visdom och krävande absolut underkastelse, (2) den aristoteliska idén om en princip som i egenskap av högsta orsak (primus motor) förklarar skeendena i världen, dvs förklarar varför det finns rörelse, och (3) den platonska och särskilt nyplatonska idén om en yttersta grund för att världen med alla dess ting och varelser över huvud taget existerar.” Och ”den bibliska uppfattningen om en personlig Gud som en gång skapade världen hade varit och var svår att förena med den nyplatonska uppfattningen om Gud som den oändliga kärleken och godheten och i denna egenskap grunden för alltings existens.”
Behållningen av boken är kanske inte den fråga som intresserade Lindborg, nämligen om Thomas lyckades förena Aristoteles lära om att världen alltid funnits, med kristendomens lära om Skapelsen. Thomas lösning var att skilja mellan den gudomliga skapelsen, och den naturliga uppkomsten av ett ting ur ett annat.
Behållningen är istället beskrivningen av dessa skarpsinniga diskussioner som fördes på medeltiden om orsakslagen, ”ur intet kommer intet”, tidens natur, om Aristoteles syn på materia, m.m.
Lindborgs beskrivning av den kristna gudsuppfattningen gav åtminstone mig en aha-upplevelse. Det är antagligen fler än jag, som någon gång ställt frågan om varifrån den kristna uppfattningen om Guds allmakt, allvishet och allgodhet kommer ifrån. Den stämmer ju inte riktigt med Bibelns berättelser som snarare tyder på en hämndlysten, nyckfull och maktlysten despot.
Så här analyserar Lindborg beståndsdelarna i den kristna teologins gudssyn: ”Hos högmedeltidens skolastiker och speciellt hos Thomas tror jag att man kan urskilja åtminstone tre grundläggande idéer som tillsammans bildar begreppet Gud: (1) den orientaliska idén om Herren, en skapande och en dömande och en förlåtande person, outgrundlig i sin visdom och krävande absolut underkastelse, (2) den aristoteliska idén om en princip som i egenskap av högsta orsak (primus motor) förklarar skeendena i världen, dvs förklarar varför det finns rörelse, och (3) den platonska och särskilt nyplatonska idén om en yttersta grund för att världen med alla dess ting och varelser över huvud taget existerar.” Och ”den bibliska uppfattningen om en personlig Gud som en gång skapade världen hade varit och var svår att förena med den nyplatonska uppfattningen om Gud som den oändliga kärleken och godheten och i denna egenskap grunden för alltings existens.”
måndag 11 april 2011
Kärnkraft och vetenskap
En artikel i AB, "Strålande lögner" om Tjernobyl, av John Vidal, illustrerar hur svårt det är för en lekman att bedöma vad som är vetenskapligt eller inte, när det står stora politiska och ekonomiska intressen på spel.
Den engelske miljöaktivisten George Monbiot har bytt sida efter Fukushima-olyckan och är numera för kärnkraft. Han har attackerat kärnkraftsmotståndarnas uppfattning om skadorna efter Tjernobyl. De baserar sig nämligen inte på vetenskapligt granskade artiklar i de vetenskapliga tidskrifterna.
Men är verkligen det enda man ska utgå ifrån när man tar ställning, om detta krav på "peer review" är uppfyllt? Kan man förkasta Vidals uppgifter som "anekdotiska bevis"?
Hur ska man bedöma följande som är den värsta dödssifferbedömningen: "I slutet av 2006 lade Aleksej Jablokov och två av hans kollegor fram en studie där de globalt studerat sänkta födslotal och ökningen av cancerfall som följd av katastrofen. De publicerade sina resultat i New Yorks vetenskapsakademis årsbok och uppskattade med stöd av siffrorna att 985 000 människor hade dött fram till 2006 och att miljön förstörts. Deras slutsatser möttes med närmast total tystnad av världshälsoorganisationen och industrin."
FN:s strålningsvetenskapliga kommitté har den lägsta siffran: (57 direkt döda och 4 000 förväntade cancerfall).
"Vem kan man lita på när bedömningarna skiljer sig så våldsamt? Ska vi lita på empiriska bevis från läkare, eller på regeringarna och industrin uppbackade av sina pr-byråer?"
Den engelske miljöaktivisten George Monbiot har bytt sida efter Fukushima-olyckan och är numera för kärnkraft. Han har attackerat kärnkraftsmotståndarnas uppfattning om skadorna efter Tjernobyl. De baserar sig nämligen inte på vetenskapligt granskade artiklar i de vetenskapliga tidskrifterna.
Men är verkligen det enda man ska utgå ifrån när man tar ställning, om detta krav på "peer review" är uppfyllt? Kan man förkasta Vidals uppgifter som "anekdotiska bevis"?
Hur ska man bedöma följande som är den värsta dödssifferbedömningen: "I slutet av 2006 lade Aleksej Jablokov och två av hans kollegor fram en studie där de globalt studerat sänkta födslotal och ökningen av cancerfall som följd av katastrofen. De publicerade sina resultat i New Yorks vetenskapsakademis årsbok och uppskattade med stöd av siffrorna att 985 000 människor hade dött fram till 2006 och att miljön förstörts. Deras slutsatser möttes med närmast total tystnad av världshälsoorganisationen och industrin."
FN:s strålningsvetenskapliga kommitté har den lägsta siffran: (57 direkt döda och 4 000 förväntade cancerfall).
"Vem kan man lita på när bedömningarna skiljer sig så våldsamt? Ska vi lita på empiriska bevis från läkare, eller på regeringarna och industrin uppbackade av sina pr-byråer?"
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)