John Locke som politisk tänkare

Några av de tidigaste inläggen här handlade om filosofen John Locke, bl.a. denna om Lockes kritik av "substans"-begreppet. Nu handlar det istället om den Locke, som skrev det ytterst inflytelserika politiskt-filosofiska verket "Two Treatises of Government".

Det är svårt att se någon koppling mellan filosofen och den politiske tänkaren Locke. Tvärtom strider resonemangen i "Two Treatises" mot den radikala empirismen i "An Essay Concerning Human Understanding" (Cambridge University Press, Edited by Peter Laslett).

Locke utgår från att det finns en "naturlig rätt", att människan är fri och jämlik. Men han härleder inte detta utifrån de sinnesintryck, som för filosofen Locke var enda källan till kunskap.

Den första avhandlingen i "Two Treatises", vilken ofta inte tagits med när man tryckt boken, är en lång och tjatig polemik mot sir Robert Filmers försvar av den absoluta monarkin. Filmer grundade monarkens makt ur fadersauktoriteten och beläggen hämtades ur Gamla Testamentet.

Lockes metod att hämta sina utförliga motargument från Bibeln, känns inte så relevant idag och kan med fördel hoppas över.

Det är synd att Locke inte istället valde Thomas Hobbes till motståndare, men det är enligt förordet tveksamt om han ens hade läst Hobbes. Hobbes står ju för eftervärlden som den främste försvararen av ett auktoritärt och icke-demokratiskt styrelseskick.

Locke däremot företrädde borgerlighetens "demokratiska" sida jämfört med Hobbes "diktatoriska". Men likheterna mellan dem är större än vad man skulle kunna tro. Båda accepterade t.ex. slaveri, Locke mer helhjärtat än Hobbes genom sina kopplingar till slaveriet i Amerika.

"Slavery is so vile and miserable an Estate of Man, and so opposite to the generous Temper and Courage of our Nation; that 'tis hardly to be conceived, that an Englishman, much less a Gentleman, should plea'd for it." Så lyder inledningen till första bokens attack mot sir Robert Filmer.

Människans "naturliga frihet" gäller dock inte krigsfångar. "This is the perfect condition of Slavery, which is nothing else, but the State of War continued, between a lawful Conqueror, and Captive." "Frihetsivraren" och borgaren Locke var alltså också en ohöljd imperialist. I en fotnot till kapitel IV i andra boken, står: "...the Fundamental Constitution of Carolina provide that every freeman 'shall have absolute power and authority over his negro slaves'...The instructions to Governor Nicholson of Virginia, which Locke did so much to draft in 1698...regard negro slaves as justifiably enslaved because they were captives taken in a just war."

Locke utgår från skillnaden mellan det fiktiva "naturtillståndet" och samhällen där invånarna samtyckt till att uppge en del av sin "naturliga" makt till en stat. Här liknar resonemanget Hobbes' i "Leviathan". Men till skillnad från Hobbes erkänner han folkets rätt att avsätta makten när den inte används för (det engelska) folkets bästa.

Locke deltog aktivt i den engelska politiken, och hans politiska skrifter som hade karaktären av stridsskrifter, utgavs anonymt under hans livstid.

För Hobbes var skyddet av privategendomen en viktig uppgift för staten. Men suveränen hade ändå rätt att när som helst beröva en undersåte hans egendom. För Locke däremot var äganderätten okränkbar, och inte bara ett motiv utan motivet till statens grundande.

Hobbes företrädde borgarklassens strategi att alliera sig med monarkin mot feodaladeln, medan Lockes strategi var att göra monarkin tandlös. Makten skulle ligga hos folket, i realiteten hos den egendomsägande klassen. Att det kunde finnas motsättningar mellan rika och fattiga är inget som Locke överhuvudtaget låtsas om i "Two Treatises".

Thomas Hobbes som ekonom

Karl Marx ansåg själv att ett avgörande framsteg med "Kapitalet" jämfört med den klassiska borgerliga ekonomin var införandet av begreppet "arbetskraft". Det som arbetaren säljer är inte en viss arbetstid utan hans förmåga att arbeta. Därmed försvann den förvirring och de motsägelser som präglat hans föregångare, som blandade ihop försäljningen av arbetstid och arbetskraft.

Men i "Teorier om mervärdet", som beskriver och analyserar föregångarna finns ett avsnitt om "Hobbes on Labour, on Value and on the economic role of science", som visar att Hobbes faktiskt föregrep Marx. Han citerar där Hobbes "Leviathan" om begreppet arbetskraft.

"The value, or worth of a man, is as of all other things, his price; that is to say, so much as would be given for the use of his power". "A man's labour" (that is, the use of his labouring power - Marx välvilliga anmärkning) "also, is a commodity exchangeable for benefit, as well as any other thing". (Jag har här utelämnat de exakta sidhänvisningarna till Leviathan.)

Redan Hobbes beskrev alltså arbetskraften som en vara, som vilken annan vara som helst, som kan säljas och köpas.

Marx citerar också Hobbes beskrivning av skillnaden mellan produktivt och improduktivt arbete.

"It is not enough, for a man to labour for the maintenance of his life; but also to fight, if need be, for the securing of his labour. They must either do as the Jews did after their return from captivity, in re-edifying the temple, build with one hand, and hold the sword in the other; or else they must hire others to fight for them".

Thomas Hobbes, en alltid aktuell tänkare

Thomas Hobbes "Leviathan" från 1651, kom ut i en mycket njutbar svensk översättning på Daidalos, för några år sedan. "Leviathan" visar sig vara mer aktuell och innehålla mycket mer än förväntat.

"Leviathans" budskap brukar ju sammanfattas i att människor i "naturtillståndet" obönhörligt råkar i ett "allas krig med alla" och därför överlåter makten till en diktator. Denne diktator eller suverän kallar han "Leviathan" efter ett av de bibliska odjuren.

Men om boken skulle inskränka sig till denna enkla tankegång, så vore det obegripligt varför den blivit så läst under århundradena som följde.

Hobbes måste istället ses som en tidig borgerlig tänkare, som insåg att den gamla ideologin om den politiska maktens ursprung i Gud, måste ersättas med något trovärdigare. Makten, suveräniteten, härrör istället ur folket.

Hobbes antyder flera orsaker till att folket frivilligt avstår från denna makt. Ett folk indelat i klasser, och som tror på olika religioner kan inte i längden besluta gemensamt om sina angelägenheter. Inbördeskrig är oundvikliga, vilket Hobbes kunde konstatera genom att betrakta sin samtid.

Hobbes betonar att staten, som är en "tvångsmakt", är förutsättningen för äganderätten och för att avtal hålls. Det samhälle som behöver en stark Stat, är alltså ett borgerligt samhälle. Feodaladeln med sitt prål och sina titlar, föraktade han.

Hobbes försvar för den absoluta monarkin, men även för en "diktator" som Oliver Cromwell, stämmer med den tidiga formen av borgerligt politiskt styre. Hardt och Negri har ju påpekat att det tidiga borgerskapet inte var några "demokrater".

Ideologin förändrades senare i och med bl.a. Locke, Rousseau och den franska revolutionen, med idéerna om folksuveränitetens förverkligande genom representation.

Även om Hobbes menar att makten bör ligga hos en enda person, och inte bör delas, så var han medveten om risken för att den personen sätter sina privata intressen framför uppgiften att försvara landet och hålla ordning inåt.

Någon lösning på detta problem med korruptionen, har Hobbes inte. Det här måste nog vara akilleshälen i Hobbes system. Tänk bara på figurer som Ben Ali och Mubarak, som jagats bort av de tunisiska och egyptiska folken i år.

Det finns ändå inslag, som man kan tycka strider mot tesen om suveränens odelbara makt, nämligen att denne måste styra genom lagen. Domarna får inte utgå från vad de tror är suveränens vilja. Finns ingen skriven lag, så är det "naturens lag", som gäller.

Filosofiskt var Hobbes en beundransvärt konsekvent materialist och det inledande avsnittet om "förnimmelserna" och "föreställningarna", har säkert noga studerats av John Locke och David Hume.

Hobbes ansågs vara ateist av sin framtid. Det är meningslöst att spekulera i vad han innerst inne ansåg, men de sista avsnitten av boken utgörs faktiskt av en intressant historiskt inriktad bibeltolkning, som jag återkommer till i senare inlägg.

Man skulle kanske kunna sammanfatta "Leviathan" med att säga att enligt den är marxismens och anarkismens idé om ett klasslöst samhälle utan stat omöjlig att förverkliga. Hobbes argument har uppenbarligen ännu inte motbevisats i praktiken.

I själva verket kan man se Marx tes om nödvändigheten av en period med "proletariatets diktatur" mellan kapitalism och kommunism, som ett delvis instämmande i Hobbes pessimistiska resonemang.