Några av de tidigaste inläggen här handlade om filosofen John Locke, bl.a. denna om Lockes kritik av "substans"-begreppet. Nu handlar det istället om den Locke, som skrev det ytterst inflytelserika politiskt-filosofiska verket "Two Treatises of Government".
Det är svårt att se någon koppling mellan filosofen och den politiske tänkaren Locke. Tvärtom strider resonemangen i "Two Treatises" mot den radikala empirismen i "An Essay Concerning Human Understanding" (Cambridge University Press, Edited by Peter Laslett).
Locke utgår från att det finns en "naturlig rätt", att människan är fri och jämlik. Men han härleder inte detta utifrån de sinnesintryck, som för filosofen Locke var enda källan till kunskap.
Den första avhandlingen i "Two Treatises", vilken ofta inte tagits med när man tryckt boken, är en lång och tjatig polemik mot sir Robert Filmers försvar av den absoluta monarkin. Filmer grundade monarkens makt ur fadersauktoriteten och beläggen hämtades ur Gamla Testamentet.
Lockes metod att hämta sina utförliga motargument från Bibeln, känns inte så relevant idag och kan med fördel hoppas över.
Det är synd att Locke inte istället valde Thomas Hobbes till motståndare, men det är enligt förordet tveksamt om han ens hade läst Hobbes. Hobbes står ju för eftervärlden som den främste försvararen av ett auktoritärt och icke-demokratiskt styrelseskick.
Locke däremot företrädde borgerlighetens "demokratiska" sida jämfört med Hobbes "diktatoriska". Men likheterna mellan dem är större än vad man skulle kunna tro. Båda accepterade t.ex. slaveri, Locke mer helhjärtat än Hobbes genom sina kopplingar till slaveriet i Amerika.
"Slavery is so vile and miserable an Estate of Man, and so opposite to the generous Temper and Courage of our Nation; that 'tis hardly to be conceived, that an Englishman, much less a Gentleman, should plea'd for it." Så lyder inledningen till första bokens attack mot sir Robert Filmer.
Människans "naturliga frihet" gäller dock inte krigsfångar. "This is the perfect condition of Slavery, which is nothing else, but the State of War continued, between a lawful Conqueror, and Captive." "Frihetsivraren" och borgaren Locke var alltså också en ohöljd imperialist. I en fotnot till kapitel IV i andra boken, står: "...the Fundamental Constitution of Carolina provide that every freeman 'shall have absolute power and authority over his negro slaves'...The instructions to Governor Nicholson of Virginia, which Locke did so much to draft in 1698...regard negro slaves as justifiably enslaved because they were captives taken in a just war."
Locke utgår från skillnaden mellan det fiktiva "naturtillståndet" och samhällen där invånarna samtyckt till att uppge en del av sin "naturliga" makt till en stat. Här liknar resonemanget Hobbes' i "Leviathan". Men till skillnad från Hobbes erkänner han folkets rätt att avsätta makten när den inte används för (det engelska) folkets bästa.
Locke deltog aktivt i den engelska politiken, och hans politiska skrifter som hade karaktären av stridsskrifter, utgavs anonymt under hans livstid.
För Hobbes var skyddet av privategendomen en viktig uppgift för staten. Men suveränen hade ändå rätt att när som helst beröva en undersåte hans egendom. För Locke däremot var äganderätten okränkbar, och inte bara ett motiv utan motivet till statens grundande.
Hobbes företrädde borgarklassens strategi att alliera sig med monarkin mot feodaladeln, medan Lockes strategi var att göra monarkin tandlös. Makten skulle ligga hos folket, i realiteten hos den egendomsägande klassen. Att det kunde finnas motsättningar mellan rika och fattiga är inget som Locke överhuvudtaget låtsas om i "Two Treatises".
Jag vet inte om du känner till detta, men en del har ju faktiskt kritiserat Locke för att han inte tillräckligt väl skyddar rättigheter (apropå t.ex. äganderätten), eftersom han har några formuleringar om majoritetsstyrets önskvärdhet nånstans. Willmoore Kendall (tror jag att det var) ansåg att Locke var värre än Rousseau när det gällde "majoritetstyranni"...
SvaraRaderaLocke kan alltså kritiseras från både vänster och höger. Att kritisera honom från höger, för att han skulle satt "demokratin" före den heliga äganderätten, är förstås reaktionärt. Men också ett tecken på att Immanuel Wallerstein har rätt i sin tes om liberalismens död.
SvaraRaderaAtt Locke accepterar majoritetsprincipen vid tillsättande av den lagstiftande församlingen, tror jag var en rent praktisk fråga. Hur skulle det annars gå till? Men det viktiga var att det är "folket", inte den verkställande makten i form av t.ex. en kung, som skulle stifta lagarna. Och att den verkställande maktens "uppgift" var att se till att lagarna följs och i övrigt tillämpa sunt förnuft, allt för att tjäna "folkets" intressen.
SvaraRaderaOch "folket" var för Locke i realiteten den egendomsägande borgarklassen som han själv tillhörde. Statens huvuduppgift är att slå vakt om äganderätten. Locke ser inte - eller låtsas inte se - klassmotsättningarna inom "folket". Men det är oklart hur han ser på de egendomslösa i sin samtid.
Slavarna i Amerika hade däremot inga som helst "rättigheter". Där är han tydlig. Men argumentationen är förstås inkonsekvent, då plötsligt erövrarens rätt åberopas trots att han förnekar den i "europeiska" sammanhang.
Men den största svårigheten för Locke torde vara vad som finns kvar av hans teori om religionen tas bort. Hans argument om t.ex. äganderätten handlar ju mycket om vad Gud hade för avsikt med att skapa jorden o.s.v. För att lyckas med en naturrättsteori måste man s.a.s. sekularisera den, men det tycks vara svårt att göra riktigt framgångsrikt (jfr Nozick).
SvaraRaderaLocke stödjer sig ju både på "uppenbarelsen", Bibeln, och på det naturliga Förnuftet. Så tar man bort det ena benet, religionen, så finns det andra kvar.
SvaraRaderaVad Locke gör i "Two Treatises" är att ta politisk ställning i striden mellan Whigs och Tories, men hans argumentation ger sken av att vara allmängiltig. Den "ärorika revolutionen" i England nämns överhuvudtaget inte.
Den fiktiva överenskommelsen i "naturtillståndet" att överlämna tillsynen av ägandet till staten, är en sorts pseudohistorisk berättelse, som i motsats till Hobbes ska motivera att det är ytterst "folket" hos vilket makten ligger.
Men om man vänder på teorierna om naturtillståndet och istället ser dem som argument för hur ett samhälle skulle se ut om Staten försvinner, istället för hur de såg ut i Historiens gryning, så skulle man kunna ha en viss användning av dem idag.
I argumentationen skulle man då kunna hänvisa till dagens kunskaper om förhistoriska samhällen, och till dagens kunskaper om "människonaturen".
Men det som är möjligt är inte riktigt samma sak som det som är önskvärt. Politik kan inte härledas ur "förnuftet" enbart.
"Rättigheter" är inget givet av Gud och ej heller något vi har i någon evig platonsk idévärld enligt sekulär filosofisk idealism, utan det är något vi kräver och förhoppningsvis kommer överens om.