Marx som "utopist"

Det enda realistiska idag är att vara utopist, verkar det som. Att tro att det ska gå att rädda planeten och mänskligheten utan att byta ekonomiskt system, framstår som helt orealistiskt.

Marx beskrev i "Klasstriderna i Frankrike 1848-40" sin syn på utopismen:

"Utopin, den doktrinära socialismen, underordnar helhetens rörelse under ett av dess moment, i stället för den gemensamma samhällsproduktionen sätter den enskilda pedanters hjärnverksamhet och bortförklarar framför allt den revolutionära kampen mellan klasserna, och det som oundvikligen hänger samman med den, med små knep och mycken sentimentalitet. Denna doktrinära socialism, som egentligen bara idealiserar det nuvarande samhället, har en abstrakt uppfattning av förhållandena och vill genomföra sina ideal utan hänsyn till den faktiska verkligheten. Proletärerna överlåter denna socialism till småborgarna. I kampen mellan de olika socialistledarna framträder vart och ett av de så kallade systemen med anspråk på att gentemot de andra vara den nödvändiga genomgångspunkten för den sociala omvälvningen. Men proletariatet samlar sig allt mer omkring den revolutionära socialismen, kring kommunismen, för vilken bourgeoisin har uppfunnit namnet Blanqui."

Därefter formulerade han sitt alternativ så här:

"Denna socialism förklarar att revolutionen är permanent, att proletariatets klassdiktatur är ett nödvändigt genomgångsstadium för klasskillnadernas fullständiga avskaffande, för att avskaffa alla de produktionsförhållanden som de är beroende av, för att avskaffa alla sociala förhållanden som hör i hop med dessa produktionsförhållanden, för att revolutionera alla idéer, som har vuxit fram ur dessa sociala förhållanden."

Det här är ju en nog så "utopisk" vision som citerades flitigt under den kinesiska kulturrevolutionen.

Det "utopiska" ligger i synen på sluttillståndet, samhället utan några klasskillnader. Men inte i synen på att det krävs en hel historisk, konfliktfylld epok för att nå dit, en "permanent revolution".