Lenin som filosof

Lenin är ju mer känd som politiker och revolutionär än som filosof, men han skrev faktiskt en tjock filosofisk bok,"Materialism and Empirio-Criticism, Critical Comments on a Reactionary Philosophy".

Syftet med kritiken av dessa - i stort sett idag döda modefilosofier, var politiskt. Det handlade inte om att reda ut akademiska filosofiska frågor, utan om att motverka en tendens bland några av hans bolsjevikiska partikamrater att närma sig religiösa - och därmed, enligt Lenin, politiskt reaktionära - positioner.

Den historiska bakgrunden var att tsarregimen hade lyckats slå tillbaka den första ryska revolutionen vilken utbröt 1905.

Man kan ju jämföra med 1980-talets politiska atmosfär, då delar av "60-talsvänstern" gick i terapi och började ägna sig åt "andlighet" istället för politik.

Visserligen kan läsaren under kritiken av riktningar som "empiriokriticismen" och "machismen", ganska lätt se likheter med mer moderna läror.

Men ändå är det ganska tålamodsprövande med det stora utrymme och den detaljerade polemik som ägnas dessa idéer från förra sekelskiftet.

Det gemensamma för filosofer som Avenarius och Mach var att de ansåg sig ha hittat alternativ till materialismen och idealismen. I anslutning till Friedrich Engels hävdade Lenin däremot att det inte finns några medelvägar eller kompromisser. Antingen är man materialist eller idealist.

Därför behövde Lenin formulera ett kriterium för skillnaden mellan dessa två klasser av filosofier. Det gällde att dra upp en knivskarp gräns. Frågan är om inte hans formuleringar än skarpare och mer klargörande än Engels beskrivningar i "Anti-Dühring".

Den stora skillnaden såg Lenin i vilken sida som är primär i motsatsen mellan varat/materien och medvetandet. Det har t.ex. funnits en tid då medvetandet till skillnad från materien inte existerade. Medvetandet är också beroende av hjärnan, som är en sen företeelse under evolutionen.

Lenin gör också en intressant distinktion mellan materia som filosofiskt och som fysikaliskt begrepp. Filosofiskt betyder materia endast det som objektivt existerar oberoende av oss och som vi får kunskap om via våra sinnen. Naturvetenskapens definitioner däremot förändras i takt med framstegen inom vetenskapen.

I kapitlet om "The Recent Revolution in Natural Science and Philosophical Idealism" påpekas att upptäckter av nya fysikaliska företeelser tenderar att gynna idealistiska tänkesätt!

Det fanns t.ex. fysiker som trodde att elektronerna inte finns annat än som bekväma fiktioner. Kvarkarna, beståndsdelarna i protoner och neutroner, betraktades ju också under en senare tid till att börja med som matematiska abstraktioner. Detsamma gäller idag fortfarande för fysikens "strängar".

Det är inte så konstigt att "Materialism och empiriokriticism" i sin kompromisslösa materialism har dragit på sig kritik från dem som har en vacklande hållning i filosofins grundfrågor. Jag återkommer kanske till Slavoj Zizeks förvånansvärt oseriösa kritik, att Platons filosofi pinsamt nog omfattas av Lenins definition av materialismen.

Michel Foucaults "Vansinnets historia under den klassiska epoken"

Det är inte lätt att från texten i denna berömda bok lista ut vad den vill säga egentligen. Det kan ju bero på mitt svenska medborgarskap kanske. Foucault lär ju nämligen ha blivit avrådd från att lägga fram boken som doktorsavhandling på Uppsala Universitet. Den är helt enkelt för svår för svenskar...

Även om syftet med boken är dunkel, så är det inte så svårt att beskriva vad den handlar om, nämligen precis det som titeln anger. Och det måste sägas att den allra största delen av boken är både läsvärd och begriplig. Partierna med det som ser ut som kontinentalfilosofiska utgjutelser och djupt spekulativa tolkningar av de historiska ändringarna i synen på "vansinnet" får man bortse ifrån.

Huvuddelen av texten består alltså lyckligtvis inte av spekulationer utan av mycket intressanta historiska beskrivningar, dels av hur de "vansinniga" behandlats av samhället, och dels av idéhistoriska beskrivningar av hur den medicinska sakkunskapen såg på de mentala sjukdomarnas orsaker.

I början av den "klassiska" perioden, som börjar efter renässansen, betraktas dessa sjukdomar inte alls som mentala eller psykiska, utan snarare som kroppsliga. De mediciner som användes verkade på kroppen, inte på psyket. I början var det de antika idéerna om kroppsvätskornas balans, som gällde, men senare handlade det mer om nervfibrerna, och om de hypotetiska "andar" som färdades genom nerverna, från och till hjärnan.

Dessa "andar" hade förstås inget med andar i vanlig bemärkelse att göra, men något måste man kalla det som nerverna transporterade innan man visste att det handlade om elektricitet och kemi.

Descartes dualistiska syn på skillnaden mellan kropp och själ dröjde alltså århundraden med att få något inflytande på läkarvetenskapen. Kropp och själ sågs länge som intimt förbundna med varandra. Det som verkade på kroppen, påverkade direkt själen.

Det är först mot periodens slut som tanken uppkommer att dessa sjukdomar är rent mentala sjukdomar. Och då uppstår också den hemska tanken att orsakerna till dessa sjukdomar dessutom är moraliska. Därmed ligger det också nära till hands att använda straffet som "medicin".

Foucault är positiv till psykoanalysen, då den återigen införde det icke-medvetna i bilden, nämligen med begreppet om det undermedvetna.

Boken sågs när den kom ut som en del i en anti-psykiatrisk rörelse, som i stort sett lyckades få bort inspärrandet av de "sinnessjuka" på institutioner.

I början hade interneringen av de "vansinniga" skett i samma fängelsebyggnader som inhyste vanliga kriminella och politiska fångar. Foucault visar att de humanitära reformivrarna som vände sig mot detta system, tyckte synd om fångarna, inte om de sjuka...

Foucault tycks inte ha några egna teorier om orsakerna till den här typen av sjukdomar. Dit räknades till att börja med huvudgrupperna mani, melankoli, hysteri och hypokondri. De två första hängde ihop med varandra, liksom de två senare.

På något sätt tycks de ha att göra med bristande "förnuft" och verklighetskontakt.

En del av anti-psykiatrikerna trodde att sinnessjukdomarna är mer eller mindre "normala" tillstånd, men det tycks inte finnas belägg för att Foucault skulle hållit med om det.

Idag finns som bekant båda "paradigmen" jämsides med varandra: psykoterapi och mediciner, som påverkar signalsubstanser. Men frågan är väl om vår syn på de psykiska sjukdomarna är så annorlunda än den var på 1700-talet. Hormoner har ersatt kroppsvätskorna i förklaringarna. Och terapeuterna försöker få klienterna att tänka förnuftigt.