Foucault om den moderna statens uppkomst

En andra del i Michel Foucaults föreläsningsserie på "College de France" har kommit ut under titeln "Säkerhet, territorium, befolkning". Den är bitvis lika lysande som delen om "Vansinnets historia under den klassiska epoken". Men denna gång är han mer direkt politisk och ämnet är en idéhistorisk beskrivning av regeringskonstens utveckling sedan antiken.

Analysen av den "kristna herdemakten" tillhör de mest fascinerande avsnitten. I det antika Aten och Rom var medborgarna skyldiga att lyda lagarna. Men den kristna tanken ersatte den lydnaden med den absoluta lydnaden mot en person, flockens "herde" eller pastorn. Högst upp i samhällshierarkin finns sedan suveränen, kungen, som styr på uppdrag av Gud, världshärskaren.

Men den här kristna synen börjar tappa i inflytande ungefär samtidigt med den naturvetenskapliga revolutionen på 1500/1600-talet. Nu börjar Gud anses styra inte direkt, utan via naturlagar och allmänna principer.

Suveränen styrde tidigare över ett territorium, men framåt 1700-talet snarare över en befolkning. Man tar den nya vetenskapen statistiken till hjälp. "Biopolitiken" föds.

Sedan uppstår det abstrakta begreppet "statsförnuft". Staten ses inte längre som underordnad varken gudomliga eller naturliga lagar.

Samma kritik som man kan rikta mot "Vansinnets historia under den klassiska epoken" träffar även den här boken. Foucault analyserar politiska begrepp, han beskriver ändringar i deras användning. Och han tolkar dem. Men förklarar han dem? Nej, det tycker jag inte. Ibland framskymtar det att han anser att det kanske inte ens går att förklara förändringarna han ser.

Ska man förstå det moderna statssystemets framväxt, tror jag det är nödvändigt med en materialistisk metod. Att koppla idéerna till ändringar i ekonomiska och politiska förhållanden.

Foucault var kritisk till marxismen, vilket väl är orsaken till att han inte ens försöker utgår från de materiella förhållandena i sin historietolkning. De försök till alternativa förklaringar han har på några ställen, upplever jag tyvärr som helt obegripliga.

Michel Foucaults "Vansinnets historia under den klassiska epoken"

Det är inte lätt att från texten i denna berömda bok lista ut vad den vill säga egentligen. Det kan ju bero på mitt svenska medborgarskap kanske. Foucault lär ju nämligen ha blivit avrådd från att lägga fram boken som doktorsavhandling på Uppsala Universitet. Den är helt enkelt för svår för svenskar...

Även om syftet med boken är dunkel, så är det inte så svårt att beskriva vad den handlar om, nämligen precis det som titeln anger. Och det måste sägas att den allra största delen av boken är både läsvärd och begriplig. Partierna med det som ser ut som kontinentalfilosofiska utgjutelser och djupt spekulativa tolkningar av de historiska ändringarna i synen på "vansinnet" får man bortse ifrån.

Huvuddelen av texten består alltså lyckligtvis inte av spekulationer utan av mycket intressanta historiska beskrivningar, dels av hur de "vansinniga" behandlats av samhället, och dels av idéhistoriska beskrivningar av hur den medicinska sakkunskapen såg på de mentala sjukdomarnas orsaker.

I början av den "klassiska" perioden, som börjar efter renässansen, betraktas dessa sjukdomar inte alls som mentala eller psykiska, utan snarare som kroppsliga. De mediciner som användes verkade på kroppen, inte på psyket. I början var det de antika idéerna om kroppsvätskornas balans, som gällde, men senare handlade det mer om nervfibrerna, och om de hypotetiska "andar" som färdades genom nerverna, från och till hjärnan.

Dessa "andar" hade förstås inget med andar i vanlig bemärkelse att göra, men något måste man kalla det som nerverna transporterade innan man visste att det handlade om elektricitet och kemi.

Descartes dualistiska syn på skillnaden mellan kropp och själ dröjde alltså århundraden med att få något inflytande på läkarvetenskapen. Kropp och själ sågs länge som intimt förbundna med varandra. Det som verkade på kroppen, påverkade direkt själen.

Det är först mot periodens slut som tanken uppkommer att dessa sjukdomar är rent mentala sjukdomar. Och då uppstår också den hemska tanken att orsakerna till dessa sjukdomar dessutom är moraliska. Därmed ligger det också nära till hands att använda straffet som "medicin".

Foucault är positiv till psykoanalysen, då den återigen införde det icke-medvetna i bilden, nämligen med begreppet om det undermedvetna.

Boken sågs när den kom ut som en del i en anti-psykiatrisk rörelse, som i stort sett lyckades få bort inspärrandet av de "sinnessjuka" på institutioner.

I början hade interneringen av de "vansinniga" skett i samma fängelsebyggnader som inhyste vanliga kriminella och politiska fångar. Foucault visar att de humanitära reformivrarna som vände sig mot detta system, tyckte synd om fångarna, inte om de sjuka...

Foucault tycks inte ha några egna teorier om orsakerna till den här typen av sjukdomar. Dit räknades till att börja med huvudgrupperna mani, melankoli, hysteri och hypokondri. De två första hängde ihop med varandra, liksom de två senare.

På något sätt tycks de ha att göra med bristande "förnuft" och verklighetskontakt.

En del av anti-psykiatrikerna trodde att sinnessjukdomarna är mer eller mindre "normala" tillstånd, men det tycks inte finnas belägg för att Foucault skulle hållit med om det.

Idag finns som bekant båda "paradigmen" jämsides med varandra: psykoterapi och mediciner, som påverkar signalsubstanser. Men frågan är väl om vår syn på de psykiska sjukdomarna är så annorlunda än den var på 1700-talet. Hormoner har ersatt kroppsvätskorna i förklaringarna. Och terapeuterna försöker få klienterna att tänka förnuftigt.