Siri Hustvedts bok "Den skakande kvinnan eller en historia om mina nerver", som kommit ut i pocket, innehåller spännande filosofiska diskussioner. Det är det klassiska problemet om själens förhållande till kroppen, som avhandlas.
Hustvedt kritiserar reduktionistiska materialister som DNA-upptäckaren Francis Crick, som skrev att "Du, dina glädjeämnen och dina sorger, dina minnen och ambitioner, din känsla av personlig identitet och fri vilja är i själva verket ingenting mer än beteendet hos en stor samling nervceller och deras vidhängande molekyler." "Ingenting annat" - verkligen?
Men Hustvedt tror inte att "själen" är frikopplad från kroppen heller. Hon kände när hon fick sina skakningsanfall, att hennes "jag" var kluvet i två. Det finns ett "biologiskt kärnjag", gemensamt med djuren, vilket är medvetet och har känslor, men också ett "biografiskt jag", som bygger upp en språkligt uttryckt berättelse om mitt liv, utifrån sina minnen.
Hustvedt kommer i sina undersökningar också in på samma terräng som Foucault behandlade i "Vansinnets historia under den klassiska epoken", nämligen de mentala sjukdomarnas natur. Slutsatsen tycks vara att t.ex. det som kallades för "hysteri", inte beror på organiska orsaker, d.v.s. skador i nervsystemet, men att de ändå har sin grund i beteendet hos våra hjärnlober. Och - kan det tilläggas - numera kan observeras med modern hjärnscanningsteknik.
Jag skulle faktiskt vilja kalla Hustvedts filosofiska position för dialektiskt-materialistiskt, även om jag antar att hon själv skulle vilja värja sig för en sådan etikettering...
