Eino Kaila - omedveten dialektisk materialist?

Den finske filosofen Eino Kailas främsta verk anses vara "Personlighetens psykologi", som kom ut 1934 och är riktigt läsvärd än idag. Det finns en hel del intressanta saker om psykologi i allmänhet i boken, som t.ex.  hans kritik av Freuds drömtolkning. Medan en del annat  känns lite mossigt, som Kailas entusiastiska beskrivning av Ernst Kretschmers lära om de mänskliga typerna. Men det riktigt intressanta med boken är Kailas filosofiska synvinkel på den mänskliga psykologin.

Gängse beskrivningar av Kailas filosofi tycks mig missvisande. Den kallas för romantisk, antimaterialistisk, monistisk och holistisk. Men större delen av "Persoonallisuus" skulle kunna vara skriven av en dialektisk materialist! Och dialektiska materialister tror jag har lättast att förstå Kailas synsätt.

 Det är rätt märkligt för Kaila själv var benhård antikommunist och hade troligen aldrig läst ett ord av Marx eller Engels. (Det framgår t.ex. av den okunniga anmärkningen han gör i boken, att den "materialistiska historieuppfattningen" innebär att människan enbart drivs av ekonomiska motiv.)

För mig är det uppenbart att Kailas "monism" var en form av ren materialism, då han inte erkände några från materien fristående "andliga" substanser. Men han var bestämd motståndare till den mekaniska materialismen, vilken han  kritiserade för att inte erkänna världens skiktning i olika nivåer.   Den inser inte heller, enligt Kaila,  att hos biologiska varelser är det helheten som bestämmer delarna - inte tvärtom. Han var alltså kritisk mot den reduktionistiska materialismen, som så många moderna materialister fortfarande är anhängare av.

Människan består enligt Kaila av animala, andliga och djupandliga skikt, och det är de animala som är starkast. I likhet med Freud pläderade han för en dynamisk psykologi, men han kritiserade Freud för att denne behöll inslag av  mekanistiskt (fi. "koneteoreettinen", d.v.s. maskinteoretisk) tänkande som exempelvis teorierna om "överjag" och "censur". Det finns inga små gubbar inom personen som styr, utan människan drivs av ett samspel mellan behoven, krafter som samverkar med varann och ibland motarbetar varandra. Drifterna och instinkterna är behov på den animala nivån, som vi har gemensam med de andra djuren. Men dessa behov modifieras förstås hos människan och tar sig andra uttryck än hos djuren.

Behov i sin tur är spänningstillstånd, som bestäms av att något saknas, och vi drivs att upphäva spänningen varefter en utjämning sker. Som synes använder sig även Kaila av metaforer hämtade från naturvetenskapen. Men han inser (ror jag i alla fall...) att psykologiska behov inte är "spänningar", utan att det handlar om begrepp som karakteriserar en annan nivå än det fysiska.

Kailas akademiska, borgerliga och elitistiska förakt för de "lägre samhällsklasserna" lyser tyvärr igenom på många ställen. Nietzsche citeras ofta gillande.  Men intressant är att han ändå förutspår att jämlikheten mellan människorna kommer att öka. Och han förutspår t.o.m. som Marx och Mao att det manuella arbetets lägre värde jämfört med det intellektuella arbetets, en gång kommer att betraktas på samma sätt som vi idag ser på slaveriets förekomst!