I dagens DN (200140517) har vår svenska Ayn Rand-wannabe Lena Andersson en krönika där hon angriper den "hedoniske utilitaristen" Torbjörn Tännsjö, för att han inte är vegetarian. Hon har nämligen läst aprilnumret av Filosofisk tidskrift, där en doktorand i filosofi argumenterar för att Tännsjö av logiska skäl borde bli vegetarian. Jag ska inte i detalj kritisera Simon Rosenvists argument här. De är exempel på riktigt usel idealistisk analytisk filosofi, tycker jag. (Han ställer upp tre godtyckliga, tvivelaktiga principer som han tror Tännsjö är anhängare av, och visar att de är logiskt oförenliga.)
Utgångspunkten för både Rosenqvist och Lena Andersson är följande Tännsjö-citat:
"Jag tycker inte det är fel att äta kött, det viktiga är att vi erbjuder djuren ett bra liv och en bra död. Om man bojkottar kött tycker jag det är en signal om att djuren inte borde finnas. Jag menar också att det är få liv, djurens eller människors, är så dåliga att det hade varit bättre om de aldrig funnits."
Nu är jag inte själv vegetarian ("Vegomyten och jordbrukets framtid"), men kan inte annat än tycka att Tännsjös argument visserligen är roligt - men inte kan det tas på blodigt allvar! I varje fall träffar knappast argumentet vegetarianer som inte är rättroende "hedonistiska utilitarister".
Nu är jag inte expert på de olika varianterna av utilitarism, men ska man tro Filosofisk tidskrift, så är en logisk följd av den, att ju fler människor och ju fler djur av en viss "lyckograd", som finns till, desto bättre värld är det! (Den är nämligen den totala mängden "lycka" som är avgörande.) Min enkla fråga är: varför?
Måste man vara filosof för att inte fatta att det är att bättre att ett djur överhuvudtaget aldrig avlas fram till ett eländigt liv i en djurfabrik, än att det lever på strax över "nollgränsen för lycka" i denna fabrik?
Vad gäller utilitarism i allmänhet, så finns det många skäl som talar emot den. I vilken enhet ska man mäta "lycka"? Kan man verkligen addera denna "lycka" till en totalsumma - även om det skulle finnas en sådan enhet? O.s.v. Allmänt förefaller det naivt att tro att det skulle gå att sammanfatta moral och politik till en enda princip.
Lena Andersson däremot kritiserar utilitarismen för att den betonar konsekvenserna av våra handlingar. Men det är ju snarare just det som är sympatiskt med utilitarismen, medan Lena Andersson istället för pläderar för andra principer än utilitaristernas. Men hennes luftiga principer om autonomi och frihet, har uttryckligen ingen grund i någon beskrivning av samhället. Migration är definitionsmässigt något bra - oavsett om orsaken är arbetslöshet, fattigdom, krig eller annat tvång!
