Det var rätt så många år sedan, som jag intresserade mig för teorierna om parallella universa. En del gamla inlägg i denna blogg berör detta ämne, och de var väl överlag ganska skeptiska till idén. Men ett avsnitt av Filosofiska Rummet tillförde faktiskt en del för mig nya aspekter till ämnet.
Utgångspunkten för samtalet var Max Tegmarks bok "Vårt matematiska universum". Både strängteoretikern Ulf Danielsson och författaren Helena Granström hade en del, som jag tycker, goda invändningar mot Tegmarks teser.
Ulf Danielsson var visserligen ganska positiv till flervärldsteorierna. Strängteorins nuvarande ståndpunkt är att det finns ett oerhört stort antal "möjliga världar" med olika naturkonstanter. Den kosmologiska "inflationsteorin" säger att det tidiga universum expanderade extremt snabbt, och det uppstod nya "universa" utan kontakt med varandra . Nyligen har inflationsteorin tyckts bekräftats genom satellitobservationer av "vårt" tidiga Universum. Inflationsteorin förklarar enligt Ulf Danielsson hur strängteorins "möjliga världar" förverkligades genom inflationen.
Men vad menas egentligen med "parallella universa"? För lekmannen är ju Universum samma sak som "allt som finns", men Max Tegmark förklarade i programmet att för fysikerna betyder universum "den del av världen som vi kan observera". Då ljushastigheten inte är oändligt stor så finns det en gräns bortom vilken vi inte kan nå med våra teleskop.
Max Tegmarks argument i programmet för att det skulle finnas parallella universa med helt andra egenskaper än vårt, tycker jag var rätt svaga. Han upprepade gång på gång att mänskligheten flera gånger tvingats konstatera att världen var mycket större än vad man trodde tidigare. Kedjan av planetsystem, vintergata, andra galaxer o.s.v. kan tyckas"naturligt" ge upphov till idén om andra "universa" i ett Kosmos, som kanske är oändligt stort.
Idén om ett oändligt universum, som Einstein tycktes ha torpederat med sin allmänna gravitationsteori, vilken medgav ett begränsat universum, tycks ha fått ett uppsving igen. Och då har vi kommit in på sådana filosofiska frågor, "antinomier", som Kant behandlade i "Kritik av det rena förnuftet".
Filosofiska frågor tangerades även på andra sätt i "Filosofiska rummet". Medan Ulf Danielsson inspirerad av Kant (?) trodde att matematikens enorma framgångar i fysiken beror på att människan är en varelse som på något sätt är konstruerad för att tänka matematiskt, så ansåg Max Tegmark att världen är matematisk! Och då den är matematik så är det ju intealls konstigt att matematiken kan beskriva den på ett så förbluffande exakt sätt.
Det hade varit intressant om deltagarna hade fördjupat sig lite mer i denna fråga. Vad menar Tegmark egentligen med att världen är matematik? De "matematiska strukturerna" upptäcks enligt honom - man "hittar inte på" dem. Men var finns dessa strukturer: i en annan platonsk "idévärld"? (I en av de första inläggen på denna blogg diskuterade jag frågan om var talet 2 "finns", och anslöt mig närmast till Aristoteles materialistiska syn på saken.)
Ett argument Tegmark hade för sin tes var att en elektron kan beskrivas med ett fåtal siffror, t.ex. storleken på dess laddning och "spin". Några andra egenskaper har elektronen inte!
Men gör sig inte Tegmark då skyldig till ett pinsamt enkelt misstag: laddning och spin är "kvalitativt" olika egenskaper. I grundskolans fysikundervisning fick vi ju lära oss att en fysikalisk storhet består både av ett tal och en enhet (t.ex. kg, ampere, volt o.s.v.).
Diskussionen i programmet om den populära nutida "flervärldstolkningen" av kvantmekaniken var också värd att lyssna på. Hur ska man uppfatta den grundläggande Schrödingerekvationen? Handlar den om sannolikheter för var en partikel ska observeras? Eller ska den tolkas som att en partikel faktiskt finns på fler ställen än ett samtidigt? Både Ulf Danielsson och Helena Granström tyckte jag hade en mer sansad uppfattning än Tegmark i denna fråga.
