Den unge Hegel, Marx och Lukacs, del 2

"The Young Hegel" av Georg Lukacs beskriver hur den unge Hegel utvecklades till den mogne Hegel, vars filosofi utgör den  höjdpunkt inom filosofin som inte kan överskridas av det borgerliga medvetandet. Jag misstänker att en sådan nivå säkert hade kunnat nås på en annan väg än Hegels (t.ex som en utveckling av upplysningsfilosofernas "mekaniska" materialism) men Lukacs påstår att det var tvunget att vara en idealistisk filosof för att uppnå denna höjdpunkt.  Men det är intressant att följa Lukacs beskrivning av hur specifikt Hegel nådde fram till denna andliga topp.

I förra inlägget var jag förvånad över att just en idealistiskt filosof hade utvecklat en metod,  som Marx och Engels på ett enkelt sätt  kunde använda i sin materialistiska  och socialistiska historieuppfattning. Men det var inte så enkelt som att Hegels dialektik  var en samling formler eller "dialektiska lagar", som kunde övertas av marxister.

Att "kvantitativa förändringar kan leda till kvalitativa förändringar" är en sådan "lag", som brukar åberopas. Det hegelianska "negationens negation" har varit mer kontroversiellt och förkastades också av sovjetiska filosofer. Med viss rätta, för "negation" hänger nära ihop med innehållet i Hegels idealistiska teori, där det är begreppen som negeras till nyare, högre begrepp.

Ett av Hegels favoritbegrepp, "alienation", Enttäuscherung på tyska, användes flitigt även av Marx innan han blev mogen marxist, men detta begrepp som noga analyseras av Lukacs hänger också intimt ihop med Hegels idealism. ("Alienation" var populärt bland nyblivna Marxentusiaster på 70-talet.)

Lukacs argumenterar för att Hegels filosofi var från första början utpräglat  historisk. Hegel beskrev de samhälleliga förändringarna och utvecklingen till högre samhällsformer. Han såg också hur förändringarna ibland sker gradvis och ibland med språng, revolutionärt. Jag tror att  det är detta som är den "dialektik" som Marx övertog från Hegel, inte i första hand detaljer som "kvantitetens övergång i kvalitet". Att vatten fryser till is vid en viss temperatur är inte så relevant för samhällets historia...

Enligt Lukacs var Hegel faktiskt länge ointresserad av filosofi! Den brådmogne unge mannen var mer intresserad av politik. Han var liksom många intellektuella på den tiden, djupt missnöjd med tillståndet i det feodala efterblivna Tyskland, splittrat i en massa små furstendömen.

 Idealtillståndet för honom var demokratin i det antika Grekland.  Han var därför en varm  anhängare av  den franska revolutionen, som han trodde skulle föra med sig  en återgång till det antika, humanistiska idealtillståndet där människan fritt kunde utveckla alla sina förmågor, 

Med tiden insåg Hegel att hans vision inte var realistisk. Det går inte att gå tillbaka till ett  tidigare utvecklingsstadium.  Tragiskt nog för det var på många sätt var mer tillfredsställande än den splittrade och isolerade, egoistiska  människan som industrialismen hade skapat. Han var medveten också om polariseringen mellan rika och fattiga i de moderna industrialiserade länderna.

För att förstå det existerande (kapitalistiska) samhället studerade Hegel noga de brittiska ekonomerna, speciellt Adam Smith.  Precis som Marx gjorde senare!

Smith hade ju tryckt på arbetets avgörande roll i ekonomin, och det införlivade Hegel i sin filosofi. I "Andens fenomenologi" beskrev Hegel hur det är den producerande slaven och inte den konsumerande Herren som står för alla civilisatoriska framsteg!

Som synes fanns det uppenbara likheter mellan innehållet i Hegels och Marx teorier. Men ändå var Hegel hela sitt liv filosofiskt sett idealist, medan Marx blev materialist.

Hegels teorier är på sätt och vis "nästan" materialistiska. Det tror jag i grunden beror på att en idealistisk filosof som vill säga något betydelsefullt om verkligheten måste hämta sina idéer just ur denna verklighet, och så till vida tvingas han i praktiken vara "materialist".

Nästa avsnitt kommer att handla om skillnaden mellan idealism och materialism. Dessa två filosofiska grundtyper är ju rakt motsatta varandra så hur kan de samtidigt i fallet med Hegel och Marx vara så lika?

Den unge Hegel, Marx och Lukacs, del 1

Innan jag börjar beskriva innehållet i Lukacs bok "The Young Hegel", så tänkte jag ägna ett avsnitt åt att förklara varför jag tycker att  bokens ämne  är intressant.

Boken skrevs 1938, men kom inte ut förrän 1948 på grund av kriget.  Den fullständiga titeln är "The Young Hegel / Studies in the Relations between Dialectics and Economics".

Lukacs var ju marxist, och därmed dialektisk materialist,  men samtidigt en stor beundrare av den store idealistiske filosofen Hegel. Det är förbryllande, liksom det faktum att det finns ett så nära faktiskt samband mellan marxismens filosofi och den hegelska "absoluta idealismen".

Hegel ansåg att historien handlar om Världsandens utveckling till en högsta nivå, som - mer eller mindre utsagt - nåddes i och med hans egen filosofi. Vad i all sin dar kan det ha att göra med Marx och Engels "historiska materialism"?

Ett hävdvunnet sätt att se på relationen mellan Hegel och Marx, är att Marx tog över Hegels "dialektiska" metod , men bytte ut innehållet. Marx beskrev själv det som att han ställt Hegels dialektik på fötterna, eftersom den stod på huvudet. Men vad är "dialektik"?

Lenin tog sig tid från revolutionens plikter och studerade Hegels "Logik". Han gick så långt så att han skrev att "under ett halvsekel hade marxisterna inte studerat Hegels filosofi, och följaktligen hade de inte helt förstått Kapitalet - speciellt inte första kapitlet".

Men det låter märkligt att det skulle kunna gå att så behändigt separera undersökningens metod från dess resultat! Varför kom i så fall inte Hegel fram till samma slutresultat som Marx?

Inte överraskande visar Lukacs i den 568 sidor tjocka luntan, att relationen mellan Hegel och Marx var betydligt mer komplicerad än vad den gängse synen påstått. På köpet får man också en beskrivning av den klassiska tyska idealistiska filosofins utveckling från Kant, via Fichte och Schelling till slutpunkten Hegel.

På slutet gör Lukacs dessutom ett utförligt försök att förklara innebörden i Hegels närmast obegripliga mästerverket "Andens fenomenologi".