Engels "metafysik"

I förra inlägget kom jag in på Friedrich Engels syn på "dialektiken", den ena huvudbeståndsdelen i den dialektiska materialismen, som ju är marxismens filosofi. Den andra beståndsdelen är förstås materialismen, med rötter i antikens atomlära men även i Aristoteles fysik.

Engels uttryckte sin  speciella variant av dialektisk materialism såhär koncist som att  "världen består av materia i rörelse". Och det ansåg redan Demokritos, även om denne var mer konkret: materien består av atomer med olika geometriska former, som befinner sig i rörelse. Engels tillade att materien kan ha olika "rörelseformer", varför den kan uppträda som  fria atomer, som molekyler bestående av flera atomer, som levande organismer, och t.o.m. som medvetna, tänkande varelser.

Alltså för Engels in ett ytterligare ontologiskt begrepp (som beskriver vad världen består av), förutom materia och rörelse: begreppet form! Men vad är form? Är det något rent geometriskt?

Jag har skrivit tidigare om formbegreppet hos Aristoteles, som tenderade att hänföra allt det till "formen" som inte hör till den egenskapslösa "substansen". Världen består av olika substanser med varsin form!

I formuleringen "materia i rörelse" inbegrips underförstått två ontologiska begrepp: rum och tid. För rörelse brukar man ju mena en lägesförändring under en viss tid. Och läge förutsätter "rummet" (eller en "plats" med Aristoteles mindre abstrakta uttryckssätt).

Mekaniken skulle man kunna se som den vetenskap som behandlar "kroppar" som rör sig i förhållande till varandra på ett "ordnat sätt". Medan värmeteorin behandlar kaotisk rörelse inom "kroppar". Kemin i sin tur behandlar rörelse mellan atomer inom molekyler. Biologin, som Engels karakteriserade som äggviteämnenas kemi, handlar om bl. a. hur näringsämnen kommer in i organismer och håller dem vid liv. Och medvetande är förknippat med elektriska och kemiska signaler i nervsystem.

Det är alltså någon form av rörelse inblandad i alla dessa typer av "materia". Men förstår vi deras beteende  bättre för att vi konstaterar det? Nej, kanske inte, men poängen är att vi inte behöver anta existensen av ytterligare ontologiska ting, som själar och andar!

Aristoteles ansåg att det finns hela 10 "kategorier", som krävs för att beskriva världen. "Substans" kan väl någotsånär jämställas med  Engels materia. Rum och tid är redan nämnda. Men Aristoteles tar även med kvantitet och kvalitet, som inbegrips i en av Engels "tre dialektiska lagar".

Rum och tid - och därmed rörelsen - kan beskrivas kvantitativt, matematiskt. Men vad är kvalitet och vad är dess relation till materian och rörelsen? (Relation är förresten ytterligare en av Aristoteles ontologiska kategorier - ett rätt svårdefinierbart begrepp!)

Går det att reducera alla materiens egenskaper till rörelse? I så fall kunde man klara sig utan kvaliten som ontologisk kategori!

Enligt dagens fysik måste egenskaper som t.ex. massa och elektrisk laddning användas i beskrivningen av hur "materia", partiklar, rör sig. Måste inte de då också betraktas som ontologiska kategorier (i Aristoteles mening)? Och alltså ingå i en uppdaterad version av Engels "metafysik"?

Men sådana egenskaper kanske istället kan sammanföras under Aristoteles (liksom Hegels och Engels) begrepp kvalitet? Däremot platsar nog inte sekundära egenskaper som temperatur, eller temperament! (Liedman resonerar om skillnaden mellan egenskaper och kvaliteter i sin bok utan att komma fram till något klargörande. )

Saknas det inte något väsentligt i formuleringen "världen är materia i rörelse"? Har inte rörelselagarna som materien följer sin egen ontologiska existens? Den "kritiska realismen", som jag skrivit om tidigare anser just det. Naturlagarna tycks lika verkliga som atomerna, tiden och rummet.  Världen tycks vara en ordnad värld - även om det även råder oordning. Frågan kanske ska lämnas öppen tills vidare...

"Motsatsernas spel" av Sven-Eric Liedman.

Jag har nu läst den andra reviderade, förkortade upplagan från 1983.  (På förslag från en kommentator till förra inlägget.)

Det ska sägas att jag hoppade över de allmänna beskrivningarna av tendenser i 1800-talets vetenskaper, och gick direkt på kapitlen om Marx´ och Engels tankar om dialektiken. Liedman menar att Engels var påverkad av den s.k. positivismen, men jag tycker inte han har några bra belägg för det.

Tyvärr blev jag i stort rätt  besviken på boken, trots att ämnet är intressant, "Friedrich Engel´s filosofi och 1800-talets vetenskap".  Liedman är visserligen sympatiskt inställd till Engels försök att formulera en världsbild utifrån Engels omfattande studier av samtida vetenskap. Men det förefaller mig att Liedman inte förstått Engels på ett djupare plan. Det tror jag beror på att Liedman som den akademiker han är,  inte själv förmår tänka "dialektiskt".

Det är synd, då det hade varit intressant om han t.ex. spekulerat lite i hur man idag skulle kunna genomföra samma enorma projekt som Engels försökte sig på: att sammanfatta och spåra sambandet mellan vetenskaperna, på ett materialistiskt och dialektiskt sätt. På 1800-talet hade man t.ex. kommit fram till en uppdelning av den fysiska verkligheten i materia och energi. Medan dagens etablerade fysik opererar med begreppsparet partiklar och fält.

Ett exempel på Liedmans sätt att ställa "motsatser" mot varandra:

"Man kan säga att det råder en verklig dialektisk spänning mellan kunskapsrealismen och föränderlighetsprincipen. Kunskapen avbildar sitt objekt, men medan bilden framkallas har objektet förändrats." ("Kunskapsrealism" = kunskapens objekt existerar utanför människan - inom marxismen brukar man tala om materialism istället.)

 
So what? Vad är egentligen problemet med  Engels "speglingsteori", som Liedman vi upprepade tillfällen kritiserar?  För Liedman finns ingen "spegling" om inte spegelbilden är absolut likadan som objektet som speglas!?

En stor fråga för Liedman är de tre dialektiska lagar som Engels formulerar i "Anti-Dühring". Jag har själv ställt mig kritisk, men för Liedman är de helt simpelt exempel på att Engels inte förstått att dialektiken inte kan ha lagar. Men någon motivering för detta förbud har han inte...

Engels tre lagar, kvantitetens övergång i kvalitet, motsatsernas enhet och "negationens negation", var menade att sammanfatta lagbundenheterna i både den fysiska, biologiska och mänskliga världen. Men hur lyckade var de - det kan man ju diskutera (som Mao enligt mitt förra inlägg, där han obarmhärtigt sågade två av dem...)

Att världen består av processer och inte av ting, alltså karakteriseras av föränderlighet, står inte i någon (absolut) motsättning till att dessa processer inte är helt kaotiska och slumpmässiga, utan att de följer lagar. I "den fysikaliska världen" gäller ju såvitt vi vet fortfarande energiprincipen överallt i Universum, och denna "lag" beskriver kvantitativt hur energi övergår från en form till en annan.

Går det att idag destillera fram "dialektiska lagar" som gäller för all verklighet vi känner till, både natur, människa och samhälle? Hur bör de se ut i så fall? Kan de formuleras i matematikens språk? (Liedman nämner Marx intresse under hans senare år för matematiken.)