"Motsatsernas spel" av Sven-Eric Liedman.

Jag har nu läst den andra reviderade, förkortade upplagan från 1983.  (På förslag från en kommentator till förra inlägget.)

Det ska sägas att jag hoppade över de allmänna beskrivningarna av tendenser i 1800-talets vetenskaper, och gick direkt på kapitlen om Marx´ och Engels tankar om dialektiken. Liedman menar att Engels var påverkad av den s.k. positivismen, men jag tycker inte han har några bra belägg för det.

Tyvärr blev jag i stort rätt  besviken på boken, trots att ämnet är intressant, "Friedrich Engel´s filosofi och 1800-talets vetenskap".  Liedman är visserligen sympatiskt inställd till Engels försök att formulera en världsbild utifrån Engels omfattande studier av samtida vetenskap. Men det förefaller mig att Liedman inte förstått Engels på ett djupare plan. Det tror jag beror på att Liedman som den akademiker han är,  inte själv förmår tänka "dialektiskt".

Det är synd, då det hade varit intressant om han t.ex. spekulerat lite i hur man idag skulle kunna genomföra samma enorma projekt som Engels försökte sig på: att sammanfatta och spåra sambandet mellan vetenskaperna, på ett materialistiskt och dialektiskt sätt. På 1800-talet hade man t.ex. kommit fram till en uppdelning av den fysiska verkligheten i materia och energi. Medan dagens etablerade fysik opererar med begreppsparet partiklar och fält.

Ett exempel på Liedmans sätt att ställa "motsatser" mot varandra:

"Man kan säga att det råder en verklig dialektisk spänning mellan kunskapsrealismen och föränderlighetsprincipen. Kunskapen avbildar sitt objekt, men medan bilden framkallas har objektet förändrats." ("Kunskapsrealism" = kunskapens objekt existerar utanför människan - inom marxismen brukar man tala om materialism istället.)

 
So what? Vad är egentligen problemet med  Engels "speglingsteori", som Liedman vi upprepade tillfällen kritiserar?  För Liedman finns ingen "spegling" om inte spegelbilden är absolut likadan som objektet som speglas!?

En stor fråga för Liedman är de tre dialektiska lagar som Engels formulerar i "Anti-Dühring". Jag har själv ställt mig kritisk, men för Liedman är de helt simpelt exempel på att Engels inte förstått att dialektiken inte kan ha lagar. Men någon motivering för detta förbud har han inte...

Engels tre lagar, kvantitetens övergång i kvalitet, motsatsernas enhet och "negationens negation", var menade att sammanfatta lagbundenheterna i både den fysiska, biologiska och mänskliga världen. Men hur lyckade var de - det kan man ju diskutera (som Mao enligt mitt förra inlägg, där han obarmhärtigt sågade två av dem...)

Att världen består av processer och inte av ting, alltså karakteriseras av föränderlighet, står inte i någon (absolut) motsättning till att dessa processer inte är helt kaotiska och slumpmässiga, utan att de följer lagar. I "den fysikaliska världen" gäller ju såvitt vi vet fortfarande energiprincipen överallt i Universum, och denna "lag" beskriver kvantitativt hur energi övergår från en form till en annan.

Går det att idag destillera fram "dialektiska lagar" som gäller för all verklighet vi känner till, både natur, människa och samhälle? Hur bör de se ut i så fall? Kan de formuleras i matematikens språk? (Liedman nämner Marx intresse under hans senare år för matematiken.)