"Scientism" i Filosofiska rummet.

Vad är scientism? "Filosofiska rummet" diskuterade frågan 22 maj i år. Ett svar på frågan är att scientism är en åskådning som menar att  naturvetenskaperna kan förklara allt. Kanske inte idag, men med naturvetenskapliga metoder,  någon gång i framtiden.

Men  är inte detta en rätt konstig idé? Varför skulle det vara möjligt att grunda etik, sociologi och ekonomi på naturvetenskapens verktyg, mätningar och matematik? Antagligen är det naturvetenskapens stora framgångar, antyddes det, som kan få  en del personer att göra det djärva språnget till att anta att precis allt i princip kan förklaras utifrån nuvarande och kommande naturvetenskap.

Diskussionen i programmet hade kanske blivit intressantare om redaktionen hade varit mindre feg och bjudit in någon som faktiskt är  scientist. Men alla tre deltagarna var överens om att scientismen är ohållbar.

Filosofen Jonna Bornemark, fenomenolog, försökte visserligen attackera den kloke fysikern Ulf Danielsson, men hon lyckades inte nagla fast honom vid någon övertro på fysiken.

Jonna hade ett bra inlägg däremot om den grasserande evidenshysterin, hon ansåg har sitt ursprung i ett scientistiskt synsätt. (Jag tror att fenomenet är mer komplicerat än så, och att det hänger ihop med marknadsfundamentalismen mer än med inflytande från modern fysik.)

Scientismen liknar den "mekaniska materialism", som kritiserades av marxismen på 1800-talet. Den är alltså inget nytt, och borde väl varit död och begraven sedan dess. Men i viss mån kanske den får näring från sin motpol, den postmodernism och  relativism som Ulf Danielsson försiktigt kritiserade. Jonna Bornemark kanske stod närmare idén om att allt som är viktigt är tolkningsfrågor.  Men felet med scientismen är inte att vi är natur, utan att den inte inser att "naturen är levande"! Hon utvecklade dock inte denna tanke som låter misstänkt lik 1800-talets  idealism.

Någon scientist fick alltså inte vara med och försvara sig. Och någon dialektisk materialist, som står för en den rationella "medelvägen" mellan scientism och idealism, bjuds heller aldrig in till de här programmen. Men då kanske diskussionen skulle komma fram till svar, och det är ju inte meningen...

Meditation om meditation

När man lär sig att meditera så uppmanas man att acceptera att det aldrig går att helt tömma medvetandet på tankar. Men för att i största möjliga mån ändå stilla det - om det är det som är målet - så kan man bara notera när tankarna kommer men medvetet avstå från att spinna vidare på dem. Alltså bara låta dem komma och gå. Och "lyssna" på tystnade mellan tankarna. (Detta är en bra metod att vila hjärnan, tror jag, men om det fyller någon annan funktion vet jag inte.)

Jag har märkt att när jag blundat och tillämpat den här metoden, så har jag efter en stund börjat "se" bilder i stället. Det språkliga innehållet i de uppdykande tankarna "tunnas ut". Till slut har jag blivit tveksam till om jag verkligen tänkt något eller inte.  Och det språkliga innehållet har  mer eller mindre upphört. ("Nu har jag inte tänkt på länge, oj det är ju också en tanke" o.s.v.)

Två frågor:
1. Är de där bilderna man ser med slutna ögon tankar eller inte (den icke-filosofiska frågan är om man ska försöka minska ner bilderna också)?

2. Hur uppfattar vi tankarna? Med vilket sinnesorgan? Det verkar ju varken vara syn, hörsel, lukt eller känsel!

Men bilderna vi ser när vi blundar ser vi ju inte heller med ögonen, utan är någon sorts simulering i hjärna, bleka avbilder av synminnen. Det kanske är samma sak med det vi uppfattar som "tankar", nämligen att det är minnen av ord och meningar vi hört!? Är tankar hörselminnen?

Nu kan vi ju faktiskt få nya idéer som vi aldrig hört förut, men hjärnan kanske kan bygga upp sammansatta ordkombinationer av ord eller t.o.m. fonem vi någon gång hört?

Ibland kanske vi "tänker med bilder" som Einstein,  genom att först "se" dem med vårt inre öga, och därefter formulera något språkligt utifrån synintrycken?

Hur är det med abstrakta tankar som "2 + 2 = 4"? Hur tar hjärnan språnget från det konkreta ("äpplen på bordet") till det abstrakta 4?

Om vi inte hade den konkreta symbolen "4", så kanske vi aldrig kunde uppfatta det abstrakta talet 4?