Materialism kontra idealism 7

 I Raymond Snijders "Fysik för filosofer / Den moderna fysikens idévärld" hittade jag ett par citat, som påminner om min hypotes om en panpsykism på partikelnivå. Apropå Niels Bohrs tolkning av kvantmekaniken, Bohrs kompementaritetsprincip, skriver Snijders (sid 267):

Komplementaritet är dikotomin mellan kontinuitet (vågen) och processers atomära karaktär (partikeln)

Något senare kommer det:

Partikelaspekten är naturens åsikt om kroppens individualitet, "jaget" som medför autonomi, frihet, slutenhet och annorlundaskap. Vågaspekten beskriver partikeln som en fjättrad relation med omgivningen, ett "vi" ur helhetens aspekt; den betonar samhörighet, ofrihet, bundenhet, underordnande.

Det är nog inte meningen att man ska ta citatet riktigt bokstavligt, då Snijders vrider och vänder på olika tankegångar och dessutom har ett språk fullt med djärva liknelser. Men jag skulle stämma in i citatet på allvar.

Det går alltså inte att beskriva materien på den mikroskopiska nivån som att den består av separata, individuella partiklar. "Vågaspekten" beskriver hur de hänger ihop i ett "vi". Vad återstår då av det påstått filosofiskt oförklarliga med kvantmekaniken?

Av någon anledning var den här beskrivningen ingenting som tillfredsställde Snijders. Han slutar boken med en uppgiven suck och en förmodan, att vårt tänkande aldrig kan förstå naturen till fullo!

Ett annat citat ur hans bok:

Einsteins berömda formel, E = mc2, som uttrycker likvärdigheten mellan materia och energi, gav redan en klar antydan om att partiklar utgör processer snarare än objekt.

Vi kan med tankens hjälp "dela upp" en process i föränderliga beståndsdelar. Men det betyder inte att den uppdelningen motsvarar en faktisk "uppdelning". Världen består inte av partiklar och atomer, utan av processer. 

Vinner man något på "dialektiska" förklaringar om "motsatsernas enhet", där vågaspekten och partikelaspekten skulle vara motsatserna? Jag tycker inte det. Motsatser är tankar om verkligheten. En verklig våg är inte en tankemässig motsats till en verklig partikel. 

Materialism kontra idealism 6

 En infallsvinkel på den knepiga frågan om vad som menas med "dialektik", är utgå från det moderna begreppet emergens. Tanken är att nya företeelser och egenskaper kan uppkomma ur enklare företeelser. Man kan se levande varelsers utveckling ur oorganisk  materia  som ett exempel. Likaså  medvetandets uppkomst i ett nervsystem. En intressant kritik riktas mot "emergentismen" i Richard Levins och Richard Lewontins The Dialectical Biologist. De menar att denna inte är fri från den "cartesianska reduktionism", vilken de kritiserar i hela boken. 

Den traditionella naturvetenskapliga metoden är analytisk. Helheten delas upp i mindre delar, vilket har visat sig framgångsrikt. Men Levin och Lewontin visar att man inte kan stanna där, om man ska kunna förstå biologiska organismer och inte heller hur de samspelar  ekologiskt.

Analysen måste gå vidare och inte nöja sig med att fastställa de beståndsdelar som helheten består i. Nästa steg är att analysera de relationer som råder mellan beståndsdelarna och relationen mellan helheten och dess delar. "Syntesen", som brukar ses som det motsatta förloppet till analysen, är inte en enkel summering av delarna. 

"Delarna bestämmer helheten" enligt reduktionismen och missar att helheten också bestämmer delarna. De "nya" egenskaperna uppstår inte mirakulöst ur de gamla utan är aspekter av en totalitet. Vi sönderdelar med tankens hjälp allt möjligt i mindre delar och försöker sedan förtvivlat förstår hur dessa delar kan ingå i den helhet vi själva sönderdelat. Kropp och själ går inte att förena, för dessa begrepp motsvarar olika aspekter hos en människa.

Jämför denna nya syn på dialektiken med den gamla (missförstådda) hegelianska formeln om kvantitativa ändringars övergång i kvalitativa. Den kan i förstone verka upplysande, men förklarar den egentligen någonting? Är den inte snarare ett exempel på reduktionism, i det här fallet en reduktion av kvalitativa skillnader till kvantitativa.