En infallsvinkel på den knepiga frågan om vad som menas med "dialektik", är utgå från det moderna begreppet emergens. Tanken är att nya företeelser och egenskaper kan uppkomma ur enklare företeelser. Man kan se levande varelsers utveckling ur oorganisk materia som ett exempel. Likaså medvetandets uppkomst i ett nervsystem. En intressant kritik riktas mot "emergentismen" i Richard Levins och Richard Lewontins The Dialectical Biologist. De menar att denna inte är fri från den "cartesianska reduktionism", vilken de kritiserar i hela boken.
Den traditionella naturvetenskapliga metoden är analytisk. Helheten delas upp i mindre delar, vilket har visat sig framgångsrikt. Men Levin och Lewontin visar att man inte kan stanna där, om man ska kunna förstå biologiska organismer och inte heller hur de samspelar ekologiskt.
Analysen måste gå vidare och inte nöja sig med att fastställa de beståndsdelar som helheten består i. Nästa steg är att analysera de relationer som råder mellan beståndsdelarna och relationen mellan helheten och dess delar. "Syntesen", som brukar ses som det motsatta förloppet till analysen, är inte en enkel summering av delarna.
"Delarna bestämmer helheten" enligt reduktionismen och missar att helheten också bestämmer delarna. De "nya" egenskaperna uppstår inte mirakulöst ur de gamla utan är aspekter av en totalitet. Vi sönderdelar med tankens hjälp allt möjligt i mindre delar och försöker sedan förtvivlat förstår hur dessa delar kan ingå i den helhet vi själva sönderdelat. Kropp och själ går inte att förena, för dessa begrepp motsvarar olika aspekter hos en människa.
Jämför denna nya syn på dialektiken med den gamla (missförstådda) hegelianska formeln om kvantitativa ändringars övergång i kvalitativa. Den kan i förstone verka upplysande, men förklarar den egentligen någonting? Är den inte snarare ett exempel på reduktionism, i det här fallet en reduktion av kvalitativa skillnader till kvantitativa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar