Finns inte bord?

 Jag blev lite förvånad när den populäre filosofibloggaren Alex O,Connor i ett inlägg i förbigående nämnde att han är anhängare av den "mereologiska nihilismen", som förnekat att makroskopiska föremål som bord och stolar existerar. Det finns en wikipediaartikel som beskriver både den radikala varianten och även en uppmjukad variant av denna specifika nihilism (som erkänner existensen av levande organismer...). 

Teorin säger att det som existerar är endast de allra enklaste tingen, de som inte kan delas upp i mindre delar. "Simples" på engelska är väl ungefär det som Demokritos kallade atomer. Det vi kallar atomer är som bekant sammansatta av elementarpartiklar och dessa eventuellt av t.ex. strängar. Det är tveksamt om det finns en djupaste nivå  av partiklar, om dessa "simples" överhuvudtaget existerar.

En första reaktion inför denna till synes rätt galna teori är väl att "hur har dom kommit fram till denna uppfattning?" Är inte existensen av bord och stolar mer säker än existensen av dessa "simples", som vi inte kan namnge?  Det handlar h är om en speciell, filosofisk uppfattning om vad "existens" innebär. Det räcker tydligen inte att något "finns därute" och kan uppfattas med våra sinnen. Detta "simple" måste besitta en djupare, sannare verklighet!

Det finns en antydan till motivering för teorin i i wikipediaartikeln. De här filosoferna förnekar att den "metafysiska relationen mellan del och helhet" existerar. Därför existerar inte heller helheten! 

Den här "metafysiska relationen", antar jag betraktas som "metafysisk" för att den inte är fysisk. Den är ju inte ett fysiskt ting. Men vad jag förstår är inga relationer fysiska på det sättet. Det är en väldigt konstig världsbild man har om man tror så. Utan rumsliga och tidsliga relationer uppstår världen hela tiden på nytt, inte som en värld utan som en mängdpunktvisa blixtar...

I mitt inlägg  om "Olika existensformer" kritiserade jag tendensen att reducera alla former av existens till den fysiska sorten. Relationer mellan del och helheter "finns" på ett liknande sätt som de naturliga talen i matematiken.

Boltzmann-hjärnor

Jag blev lite förvånad, när Sabine Hossfelder i denna korta video om de 10 främsta fysikaliska olösta problemen, tog med Bolzmann-hjärnor. Hon är ju annars känd som kritiker av dagens fysiker för att de tappat kontakten med experimenten. Wikipedia-artikeln tar också detta  berömda tankeexperiment på blodigt allvar!

Tankeexperimentet utgår från en oändlig värld vilken existerar under en oändlig tid. I en sådan  kommer förr eller senare allt, inklusive hjärnor,  att uppstå, inte bara en utan ett oändligt antal gånger. Därför är det sannolikt att min hjärna inte är resultatet av en biologisk utveckling på jorden, utan en Bolzmann-hjärna skapad av slumpen! 

Wikipedia-artikeln inriktar sig i sin kritik på förutsättningen om det oändliga universumet. Redan Zenon lyckades ju "bevisa" orimligheter med hjälp av den matematiska oändligheten, vilket borde räcka för att väcka ens skepticism. Att multiplicera noll med oändligheten kan ge vilket tal som helst som resultat. Är det inte det som görsi tankeexperimentet.

Tankeexperimentet började som ett motbevis mot Ludwig Bolzmanns statistiska tolkning av termodynamiken. Denna utvecklades experimentellt av fysiker och tekniker på 1800-talet. Men Enligt Bolzmanns teoretiska resonemang gäller inte den andra huvudsatsen om entropins ökning till 100 procent. Tvärtom!  Termodynamikens entropilag sätts ur spel av slumpen. Allt som är teoretiskt tänkbart  händer förr eller senare tack vare slumpen. 

Det här ju raka motsatsen till den bild vi  har av naturvetenskapsmannen som tror på järnhårda fysikaliska lagar och har en strängt deterministisk världsbild. Det tycks som att en del vetenskapsmän och filosofer klarar av att ha båda dessa diametralt olika synsätt samtidigt. 

Jag misstänker att ett avgörande problem med det här tankeexperimentet är synen på vad sannolikhet är.  Jämför med det matematiska begreppet punkt, som inte har någon utsträckning och därför knappast kan ha någon fysisk motsvarighet. 

Boltzmanns tycks ha utgått från att en sannolikhet kan vara skild från noll men hur liten som helst  Därför kommer den att kunna multipliceras med en tillräckligt lång tid för att resultera i en händelse någon gång i tiden. Men en verklig sannolikhet kan antagligen aldrig vara "oändligt liten". Och då faller Boltzmanns entropikritik. Vi behöver inte oroas av möjligheten att vi  Boltzmann-hjärna., med eventuellt falska minnen...