Aristoteles och ändamålsorsaker

Aristoteles beskrev fyra typer av orsaker. Numera föredrar kommentatorer att hellre tala om fyra olika förklaringssätt. Som exempel kan man ta en staty av en viss person. Den materiella "orsaken" är statyns material, t.ex. marmor. Materien är alltid nödvändig. Den formella "orsaken" är statyns form, av vilken vi ser vilken person som är avbildad. Sedan har vi ändamålsorsaken, som är konstnärens avsikt att avbilda just den personen. Och slutligen den effektiva orsaken, vilken liknar det som idag vanligen kallas "orsak", konstnärens direkta arbete med bildhuggandet.

Av dessa fyra typer är det märkligt nog egentligen endast den effektiva orsaken som erkänns idag. Den kallas på fint språk kausalitet, men blev också den ifrågasatt av David Hume. Aristoteles hade nog blivit oerhört förvånad av Humes resonemang. Hume menade nämligen att man inte kan iaktta sambandet mellan orsak och verkan, bara att verkan tidsmässigt brukar komma efter orsaken. Men bildhuggarens arbete går väl att iaktta, skulle nog Aristoteles ha invänt. Hume tänkte dock i första hand på exempel från naturen som "solens uppgång" på morgnarna, vilken han ansåg att vi tror på av vanans makt och som är nödvändig eller garanterad. Nuförtiden menar vi nog snarare att det är naturlagarna som förklarar solens uppgång. Skeptiker av Humes sort kan då invända att vi av liknande skäl inte kan vara säkra på att naturlagarna "i princip" inte slutar gälla imorgon. I praktiken bryr väl sig de flesta inte om Humes resonemang, utan vi fortsätter tro att "orsakslagen" gäller.

Den mest kontroversiella av Aristoteles orsakstyper är ändå ändamålsorsaken. Många filosofer har förnekat den helt och hållet, Spinoza till exempel. Det är ganska förvånande med tanke på att vi alla har daglig erfarenhet av att sätta små och stora mål som vi framgångsrikt förverkligar. Det pågår idag en debatt bland darwinister, där en falang försöker utrota alla uttryckssätt som skulle kunna påminna om ändamål i naturen. Sådant är ovetenskapligt - punkt och slut!

Immanuel Kant våndades över den uppenbara ändamålsenligheten i naturen. För människoarten hade han visserligen en speciallösning som räddade den fria viljan (vilket jag skrivit om tidigare). Men vad gäller djur och växter var det värre. Han behandlade problemet i "Kritik av omdömeskraften". Lösningen var lite förenklat att visserligen är det enda som verkar i naturen, de effektiva orsakerna, men det är ändå praktiskt för biologen att resonera som om det skulle finnas ändamålsorsaker. Men Kant hade ju ingen bra förklaring till varför det ändå ser ut som om naturen är ändamålsenlig. Han fick dock beröm av Hegel för att ändå ha behandlat den "immanenta" ändamålsenligheten i naturen. (Immanent i motsats till konstnären vars avsikt att tillverka statyn är extern i förhållande till denna.) Hegel hade inga problem med ändamålsenligheten, men så bestod ju verkligheten för honom ytterst av tankar.

För mig är ändamålsorsaker i Aristoteles mening uppenbart något som existerar. Problemet är på vilken nivå de uppstår och hur. Övergången är knappast skarp från "effektiva" orsaker till ändamålsorsaker, och en viktig faktor där tror jag är slumpmässighetens roll enligt Darwins ursprungliga teorier. Kontentan är i varje fall att det finns samband mellan Aristoteles olika orsaksbegrepp vilka han inte kände till och därför behandlade som skilda från varandra.